”Skrytsläkten” var vad vi, när jag var barn, lite ironiskt och skämtsamt kallade de anfäder (på medeltiden) som var kungar eller andra kända personer.
Här följer (som kuriosa) några sådana kända anfäder; klickar man på namnen kommer man till släktlängder som visar härstamningen från dem. Åtminstone om man tror på källorna, men tyvärr finns det problem och frågetecken med en del av härstamningarna. Några speciella problem diskuteras vid respektive släktlängd, men det kan finnas fler.1 Personer så långt tillbaka i tiden som dessa har goda möjligheter att vara förfäder till i stort sett alla svenskar, se sidan Släktmatematik.2 Men problemet är att hitta en bestämd, namngiven (och korrekt) släktledning.
Härstamningarna nedan har källor av varierande kvalitet; vissa är såvitt jag vet är trovärdiga, medan andra är mer eller mindre (i vissa fall mycket) tvivelaktiga.
Se också Antavla från förr, samt Ett varningsord.
Varning: Dessa sidor läses på egen risk, och ska enbart ses som underhållning.
Karl Knutsson Bonde, Karl VIII
Karl Knutsson Bonde (Karl VIII) (1408-1470) är den närmaste kungen bland anfäderna. Han är känd bland annat för att ha rekord som svensk kung, inte i regeringslängd men i antal gånger han blev kung: Karl Knutsson Bonde valdes nämligen till kung 3 gånger (och blev däremellan avsatt två gånger).
Måns Bengtsson Natt och Dag
Måns Bengtsson Natt och Dag (?- ca 1476) är kanske inte lika känd nu som för någon generation sedan, när han hörde till allmänbildningen. Å andra sidan kan numera vem som helst googla och finna att det var han som mördade Engelbrekt 1436, se t.ex. Svenskt biografiskt lexikon.
Birger jarl och Folkungaätten
Folkungaätten regerade Sverige under stora delar av 1200- och 1300-talen, med bl.a. Birger jarl och Magnus ladulås som framstående medlemmar. Från Birger jarl känner jag till många olika härledningar. Däremot har jag inte hittat någon härledning från Magnus ladulås eller hans söner Birger, Erik och Valdemar, kanske delvis för att dessa med framgång dödade varandra och inte fick så många överlevande barn.
Gorm, Harald Blåtand och Sven Tveskägg
Dessa danska vikingakungar behöver väl ingen närmare presentation.
Harald Hårfager
Harald Hårfager (ca 848 – ca 932) var en norsk småkung som enade Norge, och blev Norges förste kung, genom att besegra sina kollegor i andra småriken i Norge.
Karl den store
Karl den store (ca 747-814) regerade över en stor del av Europa och lät kröna sig till kejsare år 800. Jag minns att min morfar, som själve hette Carl, nämnde att vi härstammade från honom.
Rurik
Rurik som sägs ha grundat Ryssland är naturligtvis också en förfader.
Ynglingaätten
Ynglingaätten sägs ha regerat i Gamla Uppsala i många generationer i förhistorisk tid, och tre av dem ska vara begravda i kungshögarna där.
Oden, Njord och Frej
Kungar i all ära, men gudar smäller väl högre? Asagudarna Oden, Njord och Frej hör till anfäderna, om man tror på t.ex. en släktledning som publicerades (i en fotnot, och möjligen inte på fullt allvar) i Svenska Ättartal 1889.
Helgon
Bland förfäderna finns även minst nio (främst kungligheter) som blivit helgon i katolska eller ortodoxa kyrkan.
Bureätten
Bureätten är en mytomspunnen släkt. Den anses väldokumenterad tillbaka till ca 1400-talet, men har också försetts med fantasifulla äldre led.
Olof Rudbeck d.ä.
Olof Rudbeck d.ä. är en närmare förfader än övriga på denna sida, men han var en betydande vetenskapsman vid Uppsala universitet och får komma med här ändå. Jag minns att mormor talade om härstamningen från honom; den går nämligen på hennes sida.
Noter:
- Asagudarna trodde jag inte på ens som barn; de andra accepterade jag nog okritiskt då, men jag har senare insett att de traditionella släktledningarna ofta vilar på osäker grund. Grundproblemet är att källorna från medeltiden är få, och att de som finns inte alltid är lätta att tolka så att experterna ibland är oense om slutsatserna. Dessutom har det alltid varit populärt, både i slott och koja, att ha t.ex. kungar som förfäder, och detta har genom historien genererat enorma mängder av direkt förfalskade släktträd, förutom många fall av önsketänkande och annan slarvig släktforskning. T.ex. är riddarhusstamtavlorna fulla med felaktiga anor i äldre tid, och även den som själv var kung kan ha känt behov av att stärka sin status med kungliga förfäder, verkliga eller påhittade. Se t.ex. artikeln Falska anor sprider sig snabbt. ↩
- Även om släktledningarna stämmer så är de alltså inte särskilt unika; finns det en härstamning från en person långt tillbaka på medeltiden så finns säkert andra, kända eller okända, härstamningar från samma person. Man kan dessutom utgå från att de flesta släktforskare kommer fram till de äldre delarna av samma släktledning i sin egen släkt om de lyckas hitta några grenar upp i adeln. ↩