Bureätten (Buresläkten) är mytomspunnen släkt från Bureå i Västerbotten som sedan 1600-talet tilldragit sig ett mycket stort intresse bland släktforskare och andra.

Bureätten blev framför allt känd genom Johan Bure (eller Johannes Bureus, 1568-1652) som under en resa i Norrland 1600-1601 samlade släktuppgifter från många av sin mormors släktingar. Han kan ses som den förste släktforskaren utanför adeln i Sverige. Johan Bure sammanställde uppgifterna i en handskriven bok som kallas Johan Bures släktbok och innehåller 1946 Bureättlingar. Bureätten fick hög status, nästan som adlig, vilket ökades på med ett antal äldre (medvetet eller bara godtroget) påhittade förfäder med fantasifulla historier.

Johan Bure, och alla efter honom, räknar Bureätten könsneutralt och tar med ättlingar både genom söner och döttrar. (Till skillnad från adelsätter och de flesta andra ätter som ju traditionellt bara räknas på manssidan.) Sedan 1600-talet har många generationer tillkommit, och eftersom man räknar alla ättlingar så är nog de flesta nu levande svenskar ättlingar till Bureätten. Jag och mina släktingar på både morfars och mormors sida hör dit. Släkttabeller, och mer bakgrund om Bureätten, finns nu på sidan Bureätten.

Kvarteren runt S:t Johannes kyrka i Stockholm, högst upp på Brunkebergsåsen i Norrmalm, inrymmer många både gamla och nya kvarter. Kammakargatan 4 byggdes 1881 och dit flyttade 2 trappor upp, Svantes morfars mors farbror matematikern Emil Fogelmarck och hans familj.

Familjen bestod då av pappa Emil (1833-1904) och mamma Augusta (1846-1920) och barnen Ellen (f. 1867), Gerda (f. 1872) och Gunnar (f. 1880). Emil var sedan 1875 professor i matematik vid Tekniska institutet i Stockholm (nuvarande KTH).

Lägenheten bestod av åtta rum plus jungfrukammare, tambur och serveringsrum. Emellanåt hyrdes ett av rummen, det västligaste, ut till någon inneboende. Åt solsidan fanns en barnkammare och Emils arbetsrum, åt öster fanns sängkammaren, salen, förmaket och ett hörnrum.

Sonen Gunnar berättar i sina efterlämnade skrifter att han minns det glada sällskapslivet i hemmet; det var middagar, baler av olika slag och de unga herrar som flockades runt hans systrar var kadetter och löjtnanter från Karlberg. Svantes morfars mor Anna Klingberg tillbringade själv som tonåring hösten och våren 1884-1885 hos sin farbror. Hon läste vid Wallinska skolan för att ta studenten och farbrodern hjälpte till med matematiken och hon och kusiner deltar i ett intensivt kulturliv med teater och konserter.

Runt om i de närmaste husen fanns under Fogelmarcks tid ett flertal skolor, bl a Brummerska skolan och Whitlockska skolan. Inne på den låsta gården odlades grönsaker under första världskriget.

Emil avlider 1904 och hans änka Augusta 1923. Då hade lägenheten på Kammakargatan redan övertagits av professorn i litteratur Henrik Schück (1855-1947). Han lär ha bott i våningen mellan 1920 och 1947 och fyllt den med 20 000 volymer. När fastigheten skulle renoveras 1938, motsatte sig Schück att kakelugnarna skulle tas ner och ersättas med öppna spisar.

Idag bor författaren och akademiledamoten Per Wästberg (f. 1933) i lägenheten; han berättar i boken ”Kring Johannes” (1994) om de hus som finns runt kyrkan och de människor som levat där.

Sista målet på vår rundresa i Dalarna var Laxsjön, en liten by ute i skogen i Grangärde socken, ca 25 km norr om Ludvika och nära gränsen till Stora Tuna.

Det fanns en masugn i Laxsjön redan på 1500-talet. 1824 köptes den till hälften av Forsbacka bruk, som tog en stor del av sitt tackjärn från Laxsjön till 1870 då det nya järnverket i Forsbacka byggdes; Laxsjö masugn var då en av de största tillverkarna av tackjärn i Dalarna. Malm togs bland annat från gruvorna i närbelägna Tuna Hästberg, där Laxsjö masugn ägde många av gruvhålen, helt eller delvis. När min släkt (Fogelmarck och Lundeberg) köpte Forsbacka bruk 1870 följde andelen i Laxsjön med, och den delades upp så att min morfars morfar Wilhelm Fogelmarck (1835-1893) och hans svåger Christian Lundeberg (1842-1911) blev ägare till 1/4 var av Laxsjön (och gruvhålen). De lade ned masugnen 1877, och 1898 sålde Wilhelms änka Emma Fogelmarck (1842-1910) och Christian Lundeberg Laxsjön (då främst en skogsfastighet) till Forsbacka Jernverks AB (som de själva ägde till stor del). Idag bor ca 20 personer i Laxsjön, mot ca 350 på 1870-talet.

Vi visste inte om det skulle finnas några rester kvar av masugnen, men vi blev överraskade. Förutom sedvanliga ruiner av masugn, kolhus m.m. så fanns två stora arbetarbostäder, byggda av slaggsten 1832 och 1833. Den ena är kraftigt renoverad och är nu privatbostad, men den andra, som kallas Laxsjögården, har gjorts till ett museum av en lokal hembygdsförening. Vi blev insläppta av grannen och fick titta runt. Huset hade 8 lägenheter med ett rum och kök, och ansågs som ett skrytbygge när det byggdes. Den sista hyresgästen bodde där till 1970-talet.

Slut på denna resa!

Nästa mål på vår rundresa i Dalarna var Smedjebacken och Hagge, platser där Klingbergare bott och verkat. Vårt förra resmål Norrbärke kyrka ligger i Smedjebacken, så vi var redan framme där.

År 1878 gifte sig Svantes morfars faster Sigrid Klingberg (1858-1914) med Harald Nordlander (1853-1920). De kom att bosätta sig på Hagge bruk, som då ägdes av Haralds far Axel Nordlander (1821-1892) och som Harald senare ärvde. Bruket var ett järnbruk som startades på 1600-talet, och köptes 1845 av Haralds farfar stadsmajoren Eric Nordlander (1773-1847) i Stockholm, en bondpojke från Medelpad, som i Stockholm blev stenrik viktualiehandlare (livsmedelshandlare). När han dog 1847 sades han vara Stockholms rikaste borgare. Han efterlämnade 8 oäkta barn, alla barn till en kvinna i Stockholm, som dock inte bodde med honom. Barnen ärvde hans förmögenhet, och äldste sonen Axel blev brukspatron på Hagge.

Den ståtliga herrgårdsbyggnaden i Hagge stod klar 1806, men revs på 1950-talet. Den låg mitt i bruket och det måste varit en både livlig och ljudlig plats att bo på. Idag finns bara grindstolparna till herrgården kvar att beskåda.

Sigrid och Harald fick fyra barn (Axel, Hugo, Greta och Rut), alla födda på Hagge.

1856 anlade Hagge bruk tillsammans med Grängshammars bruk (som var vårt första mål på resan) och två andra järnbruk i trakten ett gemensamt valsverk i Smedjebacken, som ligger vid Norrbärke kyrka knappt en mil från Hagge. Smedjebackens valsverk, som så småningom blev ett stort järnverk, drevs av Axel Nordlander som flyttade dit med fru och barn. De flyttade in i Bengtsgården, en stor och ståtlig herrgård nära Norrbärke kyrka. Den kallas numera för Nordlandergården, och ägs av Nordlandersläktingen Jan Axel Nordlander. I huset finns också en hembygdsförening. När Hagge bruk lades ned 1910 flyttade Sigrid och Harald in till Nordlandergården. Sigrid avled här 1914 och Harald 1920. Familjen Nordlander fortsatte att vara huvudägare i Smedjebackens valsverk till 1955.

Sigrid och Harald ligger bägge begravda i Nordlanders familjegrav på den närbelägna kyrkogården vid Norrbärke kyrka.

Idag finns en stor öppen park precis bredvid kyrkan som kallas Uddparken. Den donerades av Sigrids och Haralds dotter Rut och hennes man John Udd.

Sigrids bror Erland Theodor Klingberg (1866-1938) arbetade 1889-1894 (när han inte tjänstgjorde som officer) åt sin svåger som bokförare på Hagge och inspektor på Smedjebackens ångsåg. Vi vet inte om Erland redan då var intresserad av släktforskning och visste att 1600-talsprosten Andreas Bergius i Norrbärke var en av hans förfäder, men när han senare skrev om honom i boken Slägten Klingberg måste han ha tänkt på de många gånger han varit på gudstjänst i Norrbärke kyrka. Långt senare, 1923-1937, när han själv var ägare till Mackmyra bruk och både Harald och Sigrid var döda, var Erland styrelseordförande i Smedjebackens valsverk.

Fortsättning på resan följer…

Nästa mål på vår resa var Norrbärke kyrka.

Här var min morfars farfars farfars farmors morfar Andreas Bergius (1618-1691) kyrkoherde och prost. Han kom från byn Hälsta i Bergs socken i Västmanland, och tog sig namnet Bergius efter hemsocknen. Han studerade vid det då nystartade universitetet i Dorpat (nu Tartu i Estland); han prästvigdes sedan och var syssloman vid domkyrkan i Västerås innan han 1660 blev kyrkoherde i Norrbärke. Norrbärke hade blivit en egen församling 1646, och Andreas Bergius var den andre kyrkoherden där. ”För sitt ordningssinne, rådighet och drift ansågs han nära för den ypperste av den tidens prostar. Höll sträng disciplin så i sitt hus som i församlingen, och hans adjunkter måste visa honom en lydnad, som stundom var dem alltför tung.” [Westerås stifts herdaminne, 1843] Ett av hans uppdrag var som riksdagsman för Västerås stift vid riksdagarna 1664 och 1680.
Se även Horet i Hälsta och prosten i Norrbärke.

Dottern Anna Bergia gifte sig med Jöns Olofsson och de flyttade till Stora Klingsbo i Stora Skedvi socken; deras barn tog namnet Klingberg, se Jöns Olofsson och Anna Bergia.

När Andreas Bergius tillträdde fanns i Norrbärke en liten medeltida kyrka som var i dåligt skick, men under hans 30 år byggdes denna om och ut till en stor sockenkyrka. (Detta fortsatte med en sista etapp med sidoskeppen 1704-1724, varefter kyrkan i stort sett haft sitt nuvarande utseende.) Andreas Bergius hade alltså ansvaret för denna ombyggnad, och han bidrog också själv med inredning i sakristian. Dessutom skänkte han och hans hustru Beata Mårtensdotter en altartavla, som numera hänger i ett sidoskepp.

Fortsättning på resan följer…

Den 12 juni gjorde vi (med bl.a. min mamma) en rundresa från Borlänge till några platser i Dalarna där släktingar varit verksamma.

Vårt första stopp var Grängshammar, i Stora Tuna socken. Det var ett gammalt järnbruk från 1600-talet som firman Elfstrand & Co 1831 köpte 1/9 av. Firman bestod då av Olof Elfbrink (1773-1835) och Anders Petter Göransson (1789-1850) samt deras gemensamme svåger Per Elfstrand (1783-1845). Så småningom ärvde både Wilhelm Elfbrink (1813-1870) och Sofie Göransson (1817-1860) andelar; de ägde tillsammans 3/41 och deras döttrar Julia (1839-1918), Emma (1842-1910) och Anna (1844-1913) ärvde därför 1/41 var. Julias man Oskar von Otter (1835-1905) satt i styrelsen för Grängshammar (då ombildat till aktiebolag) 1874-1885 och var därefter disponent (VD) 1885-1887. Sedan tycks släkten ha sålt sina andelar. Se även artikeln Järnbruk i släkten.

Grängshammar drevs under en stor del av denna tid av Olof Forsgren (1774-1862). Han var född och uppvuxen i Älvkarleö bruk (Älvkarleby socken) där hans far var byggmästare. Älvkarleö ligger bara en halvmil från Västanå (också i Älvkarleby socken) där samtidigt den några månader äldre Olof Elfbrink växte upp på en bondgård (som hans far, liksom de flesta bönder i Västanå, arrenderade av Älvkarleö bruk). Vi vet inte om Olof F och Olof E hade någon kontakt som barn, men de fick alltså en del med varandra att göra som vuxna när Olof Elfbrink blivit framgångsrik grosshandlare i Gävle och så småningom blev kompanjon med Olof Forsgren. Olof Forsgren gick i sin fars fotspår och blev en framgångsrik byggmästare och ingenjör som byggde och förbättrade både byggnader och maskiner, främst vid många olika bruk; han arbetade bl.a. vid Forsbacka bruk 1794-1803, och byggde då även bl.a. en kvarn vid Mackmyra och en landsvägsbro över Gavleån vid Bäcks gästgivargård; senare konstruerade han och ledde han det stora bygget av Carl XII:s bro i Älvkarleby 1814-1816. Olof Forsgren talade vid denna tid med flera affärsmän om att bli kompanjoner och köpa Grängshammars bruk, som ägaren ville sälja; en av dem var Olof Elfbrink, som sade att han gärna skulle ha gjort det men att han nu nyligen köpt Mackmyra bruk och därför inte kunde köpa även Grängshammar. Till slut bildades ett bolag med flera ägare, främst i Stockholm; Olof Forsgren själv ägde 1/9 och flyttade 1816 till Grängshammar där han drev bruket till 1855, och bodde kvar till sin död 1862.

Till Grängshammar hörde också masugnen i Ulfshyttan 1 mil därifrån, som blev vårt nästa stopp. Stångjärnssmidet i Grängshyttan lades ned 1877, och återstående verksamhet flyttades till Ulfshyttan 1887 (alltså under Oskar von Otters tid i ledningen). Masugnen i Ulfshyttan var i drift till 1939 och annan verksamhet pågick där till 1968, men då var släkten sedan länge ur bilden.

Fortsättning på resan följer…

Fredrik Gripensvärd (1865-1942), gift med min morfars moster Siri Fogelmarck (1868-1944), var född och uppvuxen på Strömsta säteri vid Mälaren söder om Enköping. Hans far (som också hette Fredrik Gripensvärd) hade tvingats sälja Strömsta 1881, men 1918 kunde Fredrik köpa tillbaka sitt älskade barndomshem, sedan han 1910 gift sig rikt med Siri. Fredrik hade 1915 pensionerats från sin tjänst som kapten på Dalregementet.

Men det gick inte bra på Strömsta. Fredrik var kroniskt sjuk, men tycks dessutom varit en slösare med dålig koll på ekonomin, och troligen med skulder sedan tidigare. (Han kallas ibland ”DyrGripen” inom släkten.) Våren 1922 blev det konkurs, och konkursförvaltaren annonserade ut Strömsta till försäljning 31/5.

Siris två systrar Sofi (1864-1924) och Anna (1867-1953) samt Annas man Erland Klingberg (1866-1938) griper då in, och Sofi och Erland köper tillsammans Strömsta. Det är okänt om det fanns fler budgivare, men troligen förhandlade Sofi och Erland till sig till köpet med konkursförvaltaren. (Annonsen säger att försäljningen sker ”under hand” och inte genom auktion.)

Tanken med köpet var att Fredrik och Siri skulle få bo kvar, men det fungerade inte i längden, och 1924 tvingades de flytta från Strömsta.

När Sofi dör 1924 ärvs hennes del, så småningom, av Anna, varefter Erland och Anna äger hela Strömsta. Strömsta har sedan gått vidare inom familjen, och ägs nu av Erland och Annas sonsonson Carl Klingberg.

För mer detaljer, se Fredrik Gripensvärd död i 80 år och Systrarna Fogelmarcks ekonomiska problem på 1920-talet.

Bland mina mer avlägsna (och mindre kända) förfäder finns tre generationer av släkten Behm på 1600-talet. De är 11-13 generationer före mig, och på den tiden hade jag flera tusen förfäder. Behm har ändå intresse som de (såvitt jag vet) första av mina förfäder som var handelsmän i Gävle och bruksägare i Gästrikland; de var mer än 100 år före handelsmännen Elfstrand och Mau på 1700-talet, samt handelsmännen och bruksägarna Elfbrink och Göransson på 1800-talet, vilka alla hörde till en helt annan gren i släktträdet.

Släkten Behm har nyligen behandlats i några artiklar av Michael Lundholm, och framförallt i en artikel i Släktforskarnas årsbok 2020. Han visar bland annat att en del uppgifter i tidigare litteratur om äldre generationer och släktskap med andra släkter Behm är antingen felaktiga eller åtminstone mycket osäkra och tvivelaktiga. Se också Svenskt biografiskt lexikon.

Gävlesläkten Behms förste kände stamfar är Jonas Mikaelsson (Jon Mickelsson), som var handelsman, rådman och borgmästare i Gävle. Han är nämnd i källorna från 1613, och dog 1647. Men det finns inget belägg för att han i livstiden kallade sig, eller kallades, Behm; fast han har ibland kallats Behm efter sin död (tidigast 1649, bara två år efter sin död). Däremot hette hans söner Behm; namnet Behm är känt först hos sonen Daniel, från 1638 (medan fadern ännu levde), och togs senare även av hans bröder. Varför Daniel tog namnet är okänt.

Jag härstammar från Jonas Mikaelssons son Albrecht Behm, född ca 1620 i Gävle, död 1679 i Stockholm. Han var gift med Katarina Johansdotter (död 1672), dotter till faktorn och borgmästaren Johan Eskilsson i Söderhamn (död 1657). Albrecht Behm var bergsmästare i Öster- och Västerbergslagen 1669-1675, och han fick assessors titel 1675. Albrecht var också en stor bruksägare i Gästrikland, där han ägde Tolvfors bruk, Axmars bruk, Forsbacka bruk och Hilleviks masugn, samt hammaren i Västbyggeby, men den brann redan efter ett år, och enligt en uppgift även en kort tid Valbo masugn. Se vidare min artikel Järnbruk i släkten.

Albrecht Behm och Katarina hade 6 barn, däribland dottern Anna Margareta Behm (ca 1660-1688), gift med Peter Svedberg adlad Schönström (1644-1692), se Sveden. Jag härstammar från deras dotter Anna Catharina Schönström (1681-1717), gift med Olof Rudbeck d.y. (1660-1740).

För mer detaljer, och fler släktingar, se sidan Behm.

Idag skulle Gerda Fogelmarck ha fyllt 150 år! Gerda var kusin till systrarna Anna, Sofi och Siri, alla födda Fogelmarck, och kom att ha god och nära kontakt med sina kusiner hela livet.

Gerda föddes i Stockholm 1872. Hennes pappa var Emil Fogelmarck, professor i matematik vid KTH, och hennes mamma Augusta Söllscher. Kammakargatan 4 var deras hem och där rådde ”en ljus stämning och glad slösande oprententiös gästfrihet”, skriver Gerdas brorsson Stig. Gerda hade en äldre syster Ellen, f. 1867, och yngre bror Gunnar, f. 1880.

Det finns en hel del information bevarad om Gerda. Hennes brorsson Stig Fogelmarck berättar i sin bok ”Rum i tiden” om sin faster, Gerdas bror Gunnar Fogelmarck har efterlämnat minnesanteckningar, och det finns bevarade brev mellan systrarna Fogelmarck där Gerda nämns.

Så vad vet vi om Gerdas liv? Hon gick på Wallinska skolan och tog studenten där, och utbildade sig till lärare. Hon undervisade på Wittlockska samskolan. Under sin ungdom lär hon ha varit omsvärmad; hon var lång, kraftigt byggd och ”en skönhet”. Brodern Gunnar minns baler och middagar, som systrarna deltog i. Gerda studerade piano för Richard Andersson, känd pianist och pedagog, och sång för fröken Pihl. Brev från 1910-talet berättar om Gerda, som spelar piano vid sina besök hos kusinerna. Somrarna tillbringades på familjens sommarställe på Dalarö, och systrarna besökte ofta sina kusiner på Vall och Mackmyra.

1891 vidtog systrarna Fogelmarcks första resa utomlands och det kom sedan att bli Gerdas melodi. Större delen av sitt liv kom hon att befinna sig på resande fot, ensam eller med systern Ellen. Alltid restes i 3.e klass, boddes och åts enkelt. Gerda var ovanligt frimodig för tiden, hade stor lust att uppleva spännande resmål; hon var öppen och okonventionell och verkar ha knutit kontakter varthän hon reste. Hon vandrade i bergen, fotograferade ofta. Hon verkar ha tyckt om att spela golf, hennes skotska golfklubbor vårdas nu ömt av hennes brorsbarnbarn Peter Fogelmarck.

Det finns ingen information om Gerdas lärargärning; hennes beslut att utbilda sig till lärare kan ha varit baserat på en önskan att vara självständig och oberoende, men kan också ha varit en nödvändighet för att kunna försörja sig. Pappa Emil efterlämnad vid sin död 1904 en viss förmögenhet, men den kan knappast ha räckt till att försörja Gerda och hennes syster Ellen, som förblev ogifta livet ut.

Gerda gick bort 1949, 77 år gammal. Hon bodde då på Dams pensionat på Karlavägen 57 i Stockholm. Hon ligger begravd på Stockholms norra begravningsplats.

Stort tack till Peter Fogelmarck, för hjälp med information och foton!

Idag är det 80 år sedan Fredrik Gripensvärd (1865-1942) dog, den 3/5 1942. Han var gift med min morfarsmors syster Siri Fogelmarck (1868-1944). De fick inga barn.

Fredrik föddes på Strömsta säteri söder om Enköping, vilket då ägdes av hans far som också hette Fredrik Gripensvärd (1834-1902). Fredrik hade två äldre systrar Lotten (1862-1905) och Hilda (1864-1941). Fredriks mor Hilda Gustava Spens (1836-1867) dog innan Fredrik fyllt 2 år, och fadern gifte snart om sig med sin första hustrus syster Clara Spens (1831-1884). Se vidare Fredrik Gripensvärd d.ä.

Fredrik blev officer vid Dalregementet, liksom min morfarsfar Erland Klingberg (1866-1938). De var goda vänner, och de gifte sig med systrarna Anna Fogelmarck (med Erland Klingberg, 1895) och Siri Fogelmarck (med Fredrik Gripensvärd, 1910). De två systrarna kom från en förmögen familj i Valbo, se Fogelmarck.

Fredrik Gripensvärd pensionerades från Dalregementet 1915. Han använde då sin hustrus stora arv till att 1916 köpa Herresta herrgård norr om Mariefred, som han kostade på en dyrbar renovering. Men Fredrik och Siri hade knappt flyttat dit förrän Fredriks barndomshem Strömsta bjöds ut till försäljning; Fredriks far hade tvingats sälja Strömsta 1881 och Fredrik hade nog sörjt det sedan dess. Nu kunde han inte motstå frestelsen, så 1918 sålde han Herresta och köpte Strömsta, där han också genast gjorde en dyrbar renovering.

Tyvärr räckte inte ens Siris stora arv för dessa utgifter, och Fredrik hade troligen redan tidigare dåliga affärer. Efter bara några år gick drömmen i kras, och Fredrik och Siri gick i konkurs 1922. Strömsta räddades genom att svågern Erland Klingberg och Siris tredje syster Sofi (Fiffan) Fogelmarck köpte Strömsta; de hade kvar tillräckligt av arvet efter systrarna Fogelmarcks föräldrar, men nu nådde även de gränsen för sina tillgångar, se vidare Systrarna Fogelmarcks ekonomiska problem på 1920-talet. Fredrik och Siri fick bo kvar på Strömsta mot att de inte lade sig i gårdens skötsel, men detta fungerade inte i längden och 1924 tvingades Fredrik och Siri att lämna Strömsta. Sedan Fiffan dött 1924 ärvdes så småningom Strömsta av Erland och Anna, och ägs nu, ca 100 år senare, av deras sonsonsson Carl Klingberg.

Efter den sorgliga flytten från Strömsta hyrde Fredrik och Siri på olika herrgårdar, först Nyboholm mindre än en mil från Strömsta, senare Kortebo i Småland och därefter Graneberg vid Stjärnhof i Södermanland. Från 1932, då deras ekonomi försämrades ännu mer, bodde de i lägenhet i Malmköping.

Förutom de ekonomiska bekymren så var Fredrik sjuk; han led av syfilis som han ådragit sig i ungdomen. Vi vet inte om sjukdomen hade brutit ut redan innan han gifte sig 1910, men åtminstone från 1911 var han sängliggande stora delar av tiden.

Fredrik fick under sin tid som officer Svärdsorden, samt de tyska ordnarna Albrecht Björnens orden (från Anhalt, 1889) och Sachsen-Ernestinska husorden (från Sachsen, 1892); de senare gissningsvis i samband med militära besök, antingen av honom i Tyskland eller av tyska militärer på Dalregementet.

Gripensvärd var en adlig ätt, och Fredrik Gripensvärd var den sista mannen i ätten, som alltså dog ut på svärdssidan med honom. På spinnsidan levde Fredriks två kvinnliga sysslingbarn Ada och Ida ända till 1967 resp. 1974, men de var gifta Schuberth och Jungner. Den sista som bar namnet Gripensvärd var Fredriks änka Siri Gripensvärd född Fogelmarck (1868-1944).