Under sommaren har vårt bibliotek blivit sorterat, städat och exlibrismärkt! Biblioteket omfattar cirka 4500 böcker, allt från barnlitteratur till kvinnohistoria, från 1703 till modern tid, dvs ett helt vanligt bibliotek…

Mer intressant är att sammanlagt inte mindre än 38 släktingar har bidragit med böcker; här finns lite arvegods från Julies sida,  men så mycket mer från Svantes anfäder och -mödrar.  Några få utav dem har också ett exlibris:

Torsten Serrander (1875-1940); ett s.k. märkesexlibris

Gripensvärd: Fredrik (1865-1942) och Siri (1868-1944); ett heraldiskt exlibris i två färgvarianter (blått och brunt)

Sofi Fogelmarck (1864-1924); ett symboliskt exlibris

Klingberg: Erland Theodor (1866-1938 ) och Anna (1867-1953); ett s.k. herrgårdsexlibris som visar Mackmyra. Det finns i två färger (brunt och svart) men vi har bara det i brunt. Märta Redlund (1888-1954) skall ha ritat det 1914.

Janson: Ulla och Bo; ett s.k. landskapsexlibris, som visar Stora Tuna

Svante Janson och Julie White; ett monogramexlibris med namn

Det inger en ödmjuk känsla att få förvalta så mycket släktlitteratur och det ger en intressant inblick i vad släkten ägde och läste.Systrarna Fogelmarck (Sofi, Anna och Siri) var uppenbarligen livliga läsare och boksamlare, liksom Erland Theodor. Några av Sara Serranders flickböcker finns hos oss liksom Per Gustaf Lymans (1811-91) familjebibel.

Av detta kan följande lärdom dras: skriv alltid namn och årtal i böcker, skaffa gärna ett exlibris och investera  dessutom i bokintresserade anförvanter!

Min mormorsfar Torsten Serrander (1875-1940) skrev ca 1918 på skrivmaskin ett häfte (28 sidor, i ett exemplar, möjligen med någon kopia) där han förtecknar ”sina närmaste släktingar”, vilket inkluderar hans sysslingar och deras barn, dvs alla ättlingar till hans farfars, farmors, morfars och mormors föräldrar. Jag har nu kopierat denna lilla men innehållsrika släktbok: Torsten Serranders släktingar.

Se även sidan Serrander. Mer information om släkten Serrander kommar vid ett annat tillfälle.

Viktor Klingberg (1856-1947), son till Erland Theodor Klingberg och Sophie Klingberg, född Baalack var läkare men också amatörbotaniker. Han emigrerade till Sydafrika 1894 (se Viktor Klingbergs Afrikabrev), och de första åren i Afrika samlade han en hel del växter som han skickade till Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Viktor hade även kontakt med Museum of Natural History i London, men tyckte att de erbjöd för lite betalt. (Vad, om något, han fick från Stockholm vet vi inte.) Sedan verkar han ha slutat skicka växter, kanske eftersom han då lämnat nybyggarområdena i Matabeleland och bodde på mer etablerade platser i Sydafrika där floran nog var mer känd.

Som Wilhelm upptäckte för några år sedan så fick en av Viktors växter (en korsört) senare namnet Senecio klingbergii till hans ära. Tyvärr anses detta numera vara samma art som Senecio discifolius (numera kallad Emilia discifolia), så namnet används inte längre.

Namnet Senecio klingbergii gavs av den tyske botanikern Joh. Mattfeld som studerade Viktors samling och 1922 skrev en artikel i Notizblatt des Königl. botanischen Gartens und Museums zu Berlin där han identifierar sammanlagt sju nya arter. Likaså har en lav som Viktor plockade i Bechuanaland sedan beskrivits som en ny art Usnea acanthera. Några av Viktors växtexemplar är alltså typexemplar, dvs de exemplar som definierar arterna, och de är därför fortfarande viktiga för den botaniska forskningen.

Mattfeld skriver i sin artikel att Viktors samling i Naturhistoriska riksmuseet omfattar ungefär 300 växter; i riksmuseets databas Krypto-S finns av dessa f.n. 33 växtexemplar (31 kärlväxter och 2 lavar) insamlade av Viktor i Matabeleland och Bechuanaland (nuvarande Zimbabwe och Botswana) 1895-1896. Åtta av dessa (de åtta typexemplaren) finns med bild; länkar till några av dessa finns nedan.

Söker man i databasen på ”insamlare Klingberg” hittar man dessutom en sydbläddra Utricularia australis som Viktor plockade i Värmland som 17-åring, liksom 3 växter plockade av hans storebror Richard (1854-1907) som tonåring, däribland en ängsgentiana Gentianella amarella från Gustafsström där familjen bodde.

Länkar till bilder på några av Viktors växtexemplar:

• Senecio klingbergii, numera Emilia discifolia; se även samma exemplar på annan webbplats.
• Geigeria filifolia
• Felicia bechuanica
• Laven Usnea acanthera, se även samma exemplar på annan webbplats.

Olof Elfbrink (1773-1835) var bondson från Älvkarleby, men flyttade som 15-åring till Gävle där han så småningom blev en av stadens största grosshandlare, köpte Mackmyra bruk, m.m. (Se sidorna Elfbrink och Elfbrink, Elfstrand och Göransson.) Han hade flera bröder som senare också tog namnet Elfbrink.

Yngste brodern Nils (1782-1837) flyttade också till Gävle som tonåring, där han verkar ha först gått i skola och sedan arbetat hos grosshandlaren Daniel Elfstrand, där också Olof arbetade och 1802 blev kompanjon.

1804 köper Olof Elfbrink en gård (Rusthållet) i Mälby på Väddö, bredvid Väddö kyrka, och dit flyttar 22-årige Nils som arrendator eller förvaltare. Dessutom flyttar deras nu åldriga föräldrar Daniel Nilsson (1727-1815) och Cajsa Jansdotter (1741?-1824), 77 resp. 63 år, dit från Älvkarleby, och bor resten av sina liv där hos Nils. Det är oklart vem som hjälpte vem, men min gissning är att Olof Elfbrink ordnade detta för att ge sina föräldrar en trygg och bekväm ålderdom, samtidigt som lillebror Nils kanske redan hade tröttnat på affärslivet och hellre levde på en gård på landet. Nils blev i alla fall kvar på Mälby till sin död 33 år senare.

Nils Elfbrink gifte sig 1819 med Abigael Lemon (1797-1872), en smedsdotter från Ortala bruk vid Väddö, men de fick inga barn. Efter Olofs och Nils död sålde Olofs arvingar gården, men änkan Abigael fick bo kvar i något hus på gården tills hon dog 35 år senare.

Nils Elfbrinks grav finns kvar på Väddö kyrkas kyrkogård, med ett järnkors med hans namn. Föräldrarna och hustrun är också begravda på Väddö, men vi vet ej om de ligger i samma grav.

Bilderna togs vid ett besök på Väddö idag. Den gamla huvudbyggnaden på gården där de bodde verkar inte finnas kvar, och gården har senare delats upp på tre gårdar. (Mälbys historia kan läsas i artikeln Mälby.)

I Arbetarbladet finns idag en artikel om Daniel och Wilhelm Elfbrinks rederier på 1840-talet: Mackmyra hade Sveriges största rederi. (Tack Tage för tipset.)
Se även sidorna Elfbrink och Elfbrink, Elfstrand och Göransson för mer om bakgrunden.

Rolf har uppmärksammat mig på att Gustavsströms herrgård, där våra förfäder Erland Theodor och Sophie Klingberg bodde med sina 9 barn 1866-1886, är till salu. Se mäklarfirmans annons med beskrivning och bilder. (Läs också mer om Erland och Sophie Klingberg och deras 9 barn.)

Jag har idag firat min 60-årsdag. Detta har också uppmärksammats med en artikel i Upsala Nya Tidning.

Tänk dig själv! Det är i slutet av 1800-talet och en av dina söner har dragit till södra Afrika utan jobb och tyngd av skulder till familj och andra. Först kommer det rätt många brev (men inga pengar), de är inte så innehållsrika men du förstår att infödingarna går nakna, det är krig, vita nybyggare blir mördade och stympade och att det är ont om whisky. Sedan blir breven färre och handlar egentligen mest om skulderna, som ju inte blir mindre av att sonen satsar pengar på tomter i krigszoner. Lite pengar sipprar dock in från Afrika. Inget får du veta om hur han har det egentligen men han nämner ofta möjligheten att bli rik på guld och diamanter. Pappa Erland Theodor sparar noggrant breven ofta med en anteckning om ankomstdag.

Viktor Klingbergs 25 första Afrikabrev finns nu till allmän läsning här! Övriga är under produktion och kommer snarast. Det är förunderligt att få följa ett liv i södra Afrika mitt i de krig som råder där. Varthän Viktor än beger sig verkar det bli krig. Varthän han än åker lyckas han inte riktigt samtidigt som han ser andra lyckas bättre.

Vi har samtidigt passat på att förkovra oss om situationen i södra Afrika vid förra sekelskiftet, vi har gjort en ordentlig förteckning över Viktors resor samt fördjupat oss i hans skuldsituation. Nu inväntar vi bara hans testamente och bouppteckning från Johannesburg (allt går att få på nätet nu för tiden!).

Läs Viktor Klingbergs Afrikabrev 1-25 här.

God läsning! Mer kommer!

Hur firades påsken i en övreståndsfamilj för hundra år sedan? Jag har samlat ihop de påskar Sophie Klingberg nämner i sin dagbok (1910-1918) och det är inte så stor skillnad mot nutida påskar; påskägg, påskliljor, god mat, umgänge med familj och vänner, utbyte av små gåvor. Sophie gick trogen i kyrkan, särskilt på påsken, förstås. De verkar också ha skrivit verser direkt på sina ägg.

Detta är också något av de få tillfällen då barnen kommer till Uppsala för att hälsa på. De flesta andra stora helger tillbringas ju på Mackmyra hos Erland och Anna. Sophie och Erland får då tillfälle att träffa sina andra barn och barnbarn.

Läs om Sophies påskfirande 1910-1918 i Påsk hos Klingberg i Uppsala 1910-18 (utdrag ur Sophie Klingbergs dagbok).

Glad Påsk tillönskas från nutida släktingar i Uppsala!

Jag kommer aldrig att bli bjuden på studentjubileum, eftersom jag aldrig tog studentexamen; jag gick inte i gymnasiet (utom att jag följde med i några ämnen, olika år och i olika klasser) och jag har bara studentbetyg i fem ämnen. Så därför får jag fira själv. Idag är det 50 år sedan jag tog mitt första studentbetyg!

Det var alltså i kemi, som jag hade lärt mig själv genom att läsa mammas gamla skolböcker för jag tyckte det var roligt. Jag minns att jag var nära att svimma under det muntliga förhöret av anspänningen, och jag tror att lärarna (kollegor till pappa på läroverket i Borlänge) avbröt det lite tidigare än de tänkt. Jag var bara 9 år, och kunde inte göra laborationerna; istället hade jag varit med en gymnasieklass och tittat på deras laborationer. Därför fick jag bara det näst högsta betyget ”med utmärkt beröm godkänt”, eller a som det brukade förkortas. (Dåtidens betygsskala var inte helt lättförståelig.)

Sedan följde ett realskolebetyg i matematik i maj 1965, därefter mitt första och enda grundskolebetyg (från årskurs 3) i juni 1965, samt studentbetyg i matematik (1966), biologi (1966), fysik (1967) och svenska (1969); men då hade jag redan 1968 fått dispens och blivit inskriven på universitetet utan fullständig studentexamen.