Jag har tidigare skrivit om min morfars kusin Axel Nordlander (1879-1962) som vann guldmedalj i fälttävlan vid OS i Stockholm 1912. Nyligen fick jag en kopia på en artikel om honom i Beridna Högvakten, nr 2, 2016, där jag fick veta en del nytt om honom (även om inte alla detaljer är korrekta).

Axel var bland annat ballongflygare, och flög t.ex. med ballong över Östersjön till Ryssland 1910 (där han efter landningen först blev häktad eftersom han inte hade pass). Han var alltså en föregångare till min mammas kusiner som flyger ballong nu, 100 år senare.

Axel Nordlander var officer vid kavalleriet, men han var också fältflygare, och alltså en av pionjärerna inom svenskt militärflyg. Jag har också hittat ett nytt kort TV-inslag som visar bl.a. ett brev till fadern som han kastat ur planet i en rapporthylsa under en flygning till Kiruna ca 1916-1917.

Förutom detta, och ridsport där han tävlade både inom och utom Sverige, hade han andra intressen som bobsleigh och motorsport; hans intressen tycks alltså ha inte ha varit av de lugnare slagen och han var med om flera olyckor men tydligen utan allvarliga skador.

Dessa, och kanske andra, nöjen gjorde tyvärr också att Axel levde över sina tillgångar. Axel gick i konkurs och var en tid omyndigförklarad. Axels morfar Erland Theodor Klingberg suckar i ett brev 1911: ”Stackars Harald nog får han skörda frukterna af det uppfostringssystem han tillämpade på sina barn.” (Harald var Axels förmögne far Harald Nordlander (1853-1920).)

Läs mer på sidan Axel Nordlander.

English version published in Finest Hour 178 (2017).

Någon nobelpristagare finns inte i släkten. Men jag har i mitt släktarkiv en kopia av en nobelprisnominering där Winston Churchill föreslås få Nobelpriset i litteratur 1953, vilket han också fick. Nomineringen är skriven av Birger Nerman, som på kopian har skrivit ”Till Churchill-vännen Gerda Serrander från tillgivne förslagsställaren”. Gerda Serrander (1882-1965), född Lyman och änka efter Torsten Serrander (1875-1940), var min mormorsmor, och hon gav senare nomineringen till min pappa, som då studerade bl.a. litteratur och engelska.

Birger Nerman (1888-1971) var en gammal familjevän. Han var arkeolog och historiker, och vid den här tiden direktör för Historiska museet i Stockholm. Han hade två minst lika kända bröder, tvillingbrodern Einar (1888-1983) som var konstnär och Ture (1886-1969) som var journalist och politiker, och bl.a. satt i riksdagen som kommunist på 1930-talet och som socialdemokrat 1946-1953; Ture Nerman var under andra världskriget en av de ledande antinazisterna i Sverige, och gav 1939-1945 ut den antinazistiska tidningen Trots allt!. Familjerna hade känt varandra länge; mamma har en teckning som Einar Nerman gjorde till Gerdas dotter Sara när hon var 12 år (1921).

Birger Nermans nominering (som kan läsas här) talar översvallande om några av Churchills olika böcker, och nämner även hans politiska tal mm. Han säger också ”Att Churchill i handling betytt mera än någon annan i vår tid för att rädda mänskligheten från diktaturernas barbari och bevara Västerlandets rättsordning bör ju icke på något sätt kunna förringa hans rent litterära förtjänster.” Man kan ju misstänka att det informellt bidrog till nobelpriset att Churchill inte bara skrivit om andra världskriget utan också vunnit det.

Jag har i höst arbetat i Cambridge, och jag har då bott på och tillhört Churchill College. På Colleget, som grundades 1960 till Winston Churchills ära, finns även The Churchill Archives Centre, med brev och andra dokument från Winston Churchill, ca 3000 arkivkartonger med sammanlagt ca 1 miljon sidor dokument. Jag talade därför med arkivets föreståndare, och en dag tittade vi i arkivet och hittade då att Birger Nerman inte bara gav en kopia till Gerda; han skrev också 19 december 1953 till Winston Churchill (som var premiärminister och inte hade kunnat komma till prisutdelningen utan skickat sin fru) och berättade att det var han som nominerat, och bifogade en avskrift av nomineringen tillsammans med en översättning till engelska.¹ Churchills sekreterare skickade brevet vidare till Churchill personligen, tillsammans med ett förslag till svar, som Churchill skickade på juldagen.

Alla nomineringar och diskussioner om Nobelprisen är hemliga i 50 år. Men Nobelstiftelsen offentliggör nu listor på äldre nomineringar på en webbsida. Där kan man se att 1953 inkom 34 nomineringar, på 25 olika personer, till litteraturpriset, och att Birger Nerman var den enda som nominerade Churchill det året.² Så det var verkligen hans nominering som gav Churchill Nobelpriset. Man ser också att bland de andra nominerade, som Churchill alltså slog, fanns bl.a. Hemingway och Laxness (som fick priset de följande åren).

Släkten har som sagt ingen nobelpristagare. Men Gerda Serrander fick två barnbarnsbarn som nu är med och beslutar om nobelpris; jag i Kungl. Vetenskapsakademien (fysik, kemi och ekonomiprisen, fast jag deltar bara ibland) och min syssling Patrik Ernfors i Karolinska Institutets Nobelförsamling och Nobelkommitté (medicinpriset). Men vad vi diskuterar där får ni inte veta förrän om 50 år.

Noter:

Så här i OS-tider vill jag bara påminna om vad jag tidigare skrivit om släktens två OS-deltagare Axel Nordlander och Ernst Serrander, se OS-deltagare.

Jag har i veckan tillsammans med Julie och mamma Ulla besökt Arkivcentrum Dalarna i Falun och studerat arkivet från Mackmyra Sulfit AB, som grundades 1889 av Wilhelm Fogelmarck och hans svåger Christian Lundeberg¹. Sulfiten försvann från släkten efter Kreugerkraschen 1932, och köptes så småningom av Stora Kopparbergs Bergslags AB (senare Stora, nu Stora Enso) innan fabriken lades ned 1976; nu finns därför Sulfitens arkiv i Storas arkiv på Arkivcentrum i Falun. Det finns 202 hyllmeter i Sulfitens arkiv, så vi läste och kopierade bara ett urval handlingar, främst protokoll från bolagsstämmor och styrelsemöten, årsredovisningar samt aktieboken.
Mer om Mackmyra Sulfit kommer senare när vi hunnit studera materialet.

Tills dess kan ni studera en ny sida om släkten Fogelmarck, från dess ursprung på 1600-talet i Fågelås socken i Västergötland fram till Anna Fogelmarck (1867-1953), gift med Erland Theodor Klingberg (1866-1938).

Jag har nu kraftigt utökat sidan om Lyman, och döpt om den till Lyman, fortsättning; dessutom har jag skrivit en separat sida Lyman, ursprung om de tre personer (alla senare kyrkoherdar) som först tog namnet omkring 1700, och deras inbördes släktskap.

För den som vill veta mer, och för framtida släktforskare, har jag också gjort en skrift Släkten Lyman (från Lyhundra) med alla kända personer i samtliga grenar av denna släkt Lyman (det finns även andra, utan samband med oss), med fler detaljer och (för framtida fortsatt forskning) utförliga källhänvisningar.

Det finns i släkten en hel del personer med högre utbildning från universitet och högskolor, i äldre tider främst några präster och senare även en och annan ingenjör, läkare, jurist, ekonom, m.fl.. Rena akademiker som blivit kvar vid universitetet är det däremot ont om. Långt tillbaka har vi 1600-talets lärdomsgigant Olof Rudbeck (1630-1702), min mormors morfars mormors mormors morfars far, som var sin tids ledande professor i Uppsala; även hans son Olof Rudbeck d.y. (1660-1740) och hans far Johannes Rudbeckius (1581-1646) var professorer i Uppsala (den senare dock bara några år innan han blev biskop, åtminstone då ett finare jobb). På närmare håll finns det såvitt jag vet bara en akademiker, min morfars morfars bror Emil Fogelmarck (1833-1904), lustigt nog liksom jag professor i matematik.

Emil Fogelmarck var född nyårsdagen 1833, i Västervik liksom bröderna Wilhelm (1835-1893) och Robert (1838-1909). Deras far var kofferdikapten (dvs kapten i handelsflottan), senare skeppsklarerare samt portugisisk vicekonsul. Emil blev student i Uppsala 1849 och filosofie magister (= filosofie doktor) i matematik 1857 med en avhandling De integralibus definitis inter fines imaginarios. Året därpå, i januari 1858, blev han adjunkt i matematik och mekanik vid Tekniska högskolan (KTH, som då hette Teknologiska institutet) i Stockholm där han verkade resten av sitt liv. Han blev 1875 professor i ren matematik, och pensionerades 1899. Han var också KTHs bibliotekarie från september 1858 ända till 1902, med undantag för en femårsperiod. Han dog i Stockholm 28/12 1904.

Emil Fogelmarck gjorde stora insatser som lärare vid Tekniska högskolan, där han gav betydelse åt den tidigare försummade högre matematiken med dess tekniska tillämpningar. Han skrev också flera läroböcker i matematik. (Han bedrev däremot ingen forskning, till skillnad från dagens professorer på KTH.)

Se även Emil Fogelmarck i Svenskt biografiskt lexikon samt Fritiof Hedström, Släkten Fogelmark el. Fogelmarck fr. Fogelås socken, Västergötland (1919).

Emil Fogelmarck var gift med Augusta Söllscher (1846-1923) och hade barnen Ellen (1867-1954), Gerda (1872-1949) och Gunnar (1880-1965), samt två barn som dog späda. En sonson var Stig Fogelmarck (1916-2006), chef för Kungliga husgerådskammaren mm.

Porträttet ovan hänger på matematiska institutionen på KTH, där jag fotograferade det vid ett besök förra veckan. Det har donerats till KTH av Emils svärdotter Kate Fogelmarck, född af Ugglas (1893-1980).

Nästa (och såvitt jag vet sista) bidraget om dömda släktingar gäller Erland Klingberg (1866-1938), som var kapten på Dalregementet och 1915 dömdes av krigshovrätten för att ha sagt ”djävla löss” till några värnpliktiga.

Så här, 100 år senare, låter det hela rätt humoristiskt, och straffet, tre dagars arrest utan bevakning, verkar mest symboliskt. Men det var nog inte så roligt för Erland Klingberg när det hände.

Händelsen uppmärksammades också i flera tidningar, och jag har vid en sökning på nätet bland annat hittat notiser i de svensk-amerikanska tidningarna Svensk-Amerikanska Western 27/1 1916 och Vestkusten 20/1 1916.

Erland Klingbergs militära karriär påverkades dock knappast. Han pensionerades från regementet ett halvår senare, när han fyllde 50, och blev då som brukligt befordrad till major.

Alla i släkten har inte varit skötsamma och hållit sig på rätt sida om lagen, och några har till och med blivit dömda för olika brott. Jag har nu samlat ett par intressanta fall på sidan I klammeri med rättvisan; där finns dels den välkända historien om Carl Ekmans bedrägerier på 1710-talet som ledde till hans dödsdom, och dels lite detaljer (med länk till hovrättsdomen) om Gustaf Leonard Lymans vårdslöshet mot borgenärer i samband med konkursen 1902 som jag nyligen nämnde i inlägget Familjen Lymans olyckor.

Minst ett fall till kommer senare att läggas till sidan. Men nu levande släktingar kan vara lugna; endast gamla fall av rent släkthistoriskt intresse kommer med.

I gamla kyrkoböcker ser man förutom torra fakta även spår av en del olyckor som drabbat släktingarna. Många tragiska dödsfall finns naturligtvis redovisade, men ibland även andra saker. När jag nu har undersökt familjen Lyman har jag tyckt mig se ovanligt många bekymmer, av olika slag. (Inte för att familjen Lyman behöver ha varit mer olycklig än andra; deras olyckor kanske bara har lämnat mer spår efter sig i kyrkoböckerna. Och nedanstående är hämtat från bortåt ett sekel. Minns också Tolstojs inledning till Anna Karenina: ”…, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis”.)

Kring min mormors morfars far Per Gustaf Lyman (1811-1891) hände i alla fall följande:

1. När Per Gustaf var i tonåren och bodde hemma hos pappa, som var organist och klockare i Österlövsta, så var hans syster Eva (1803-1876) gift med vice organisten Carl Zetterberg. Men denne blev, ca 1830, ”straffad med 40 par spö och insatt på fästning på livstid för kyrkostöld”.
2. Jag vet inte om det var lyckligt eller olyckligt, men det gick snabbt när Per Gustaf bildade familj. Han hade utbildat sig till lantmätare, och flyttade 1847 till Bollnäs, där han skulle bli kvar resten av livet. Han köpte en gård, och flyttade enligt kyrkoböckerna in i december 1847 (fast det kan ha skett tidigare i verkligheten). Anna Matilda Rahm, från en grannby, står i husförhörslängden som piga hos honom, ändrat till hushållerska. Den 9/7 1848 tar de ut lysning, den 25/7 gifter de sig, och 1/10 föds Gustaf Leonard (1848-1937), min mormors morfar. (Per Gustaf hade de senaste åren varit biträde åt lantmätaren Adolf Ulrik Strömbäck i Ovansjö, som 1846 hade fått en son med sin piga och sedan gift sig med henne. Per Gustaf hade kanske inte bara lärt sig yrket av honom?)
3. Däremot gick det långsammare med karriären för Per Gustaf. Han blir vice kommissionslantmätare 1853 och kommissionslantmätare först 1871, 60 år gammal. 12 av de 13 andra kommissionslantmätarna i Gävleborgs län är då yngre än han; nästan alla blev utnämnda i 40-årsåldern.
4. Han verkar också ha haft ekonomiska problem. (Det hänger nog ihop; kommissionslantmätare hade ingen lön från staten utan  fick arvoden för de förrättningar de gjorde.) På 1860-talet säljer han sin gård och familjen flyttar till vad som verkar vara en sämre bostad i hustruns födelseby. När han dör 1891 finns en del möbler och kläder i boet, men inga kontanter eller värdesaker; begravningskostnaderna betalades av sonen Gustaf Leonard.
5. Sonen Oscar (1851-1852) dog knappt 7 månader gammal, och Gottfrid (1855-1855) ”visade lite tecken till lif i 3ne timmar efter födelsen” enligt familjebibeln (i kyrkoböckerna är han registrerad som dödfödd).
6. Per Gustafs son Carl Oscar (1856-1902) skrev jag nyligen om. Han gifte sig i Bollnäs 1885, men lämnade tre år senare fru och barn och emigrerade till Amerika.
7. En annan son Albert (1850-1923) blev sinnessjuk. Han bodde hemma hos föräldrarna, och efter deras död med ett par systrar, tills han togs in på Uppsala hospital 1912-1921.
8. Den sista sonen Gustaf Leonard (1848-1937) blev affärsman, och var länge framgångsrik, men 1902 gick han i konkurs, och dömdes sedan av Svea hovrätt till fängelse för vårdslöshet mot borgenärer.

Jag skrev för ett par månader sedan om att min mormors farfar Otto Serrander hade en bror Elof Serrander med en oäkta son som han så småningom tog hand om. Nu har jag upptäckt att även min mormors morfar Gustaf Leonard Lyman hade en bror som det nog talades, eller i alla fall viskades, om i släkten.

Carl Oskar Lyman föddes i Bollnäs 1856. I november 1885, när han var 29 år och enligt kyrkoböckerna handlande, gifte han sig med en bonddotter Brita Ersdotter, och flyttar hem till henne och hennes far i byn Stocksätter. Hon har redan ett oäkta barn, fött 1880, och de får efter drygt två månader ett gemensamt barn.
Men ett par år senare, juni 1888, lämnar Carl Oskar fru och barn och emigrerar till Nordamerika! Han dör i Amerika 1902, såvitt jag vet utan att ha kommit hem någon gång.
Jag vet tyvärr inget mer om bakgrunden, och om han tänkt komma hem eller tänkt att familjen skulle följa efter, eller om han bara stack. Jag vet inte heller om han sedan hade någon kontakt med familjen i Bollnäs.