stod bröllopet mellan Erland Klingberg och Sophie Baalack i Velinge socken, Västergötland.

Brudgummen Erland var född 1821 i Ödeby prästgård i Närke och son till prosten Carl Kristoffer Klingberg och Eva Margareta Pfeiff. Familjen hade sju barn. Han tog studenten i Örebro 1836 och från 1839 avancerade han snabbt inom bruksbranschen. Han kom 1851 till Tidaholm som inspektor från Annefors järnbruk.

Bruden Sophie var född 1832 i Östhamra i Munketorp i Västmanland som dotter till godsägaren Carl Gustaf Baalack och Amalia Flodin, och var ett av åtta syskon. När Sophie var 16 avled hennes far och ett par år senare gifte mamman om sig och familjen flyttade till Berga gård i Velinge socken i Västergötland, 1 mil söder om Tidaholm.

Paret kan ha träffats vid någon social tillställning i Tidaholm. Det lyste för dem den 6/11 1853 och stod bröllopet i januari 1854. Erland var då 33 år och Sophie 21 år gammal. Någon vigselförättare står inte angiven i Veliges lysningsbok för 1854; kan det vara så att de vigdes hemma på Berga av brudgummens far?

Paret flyttad till Tidaholm efter vigseln. Förste sonen Richard föddes den 20/12 1854, och sedan följde ytterligare åtta barn fram till 1875. Alla barnen uppnådde vuxen ålder!

Utöver fakta vet vi mycket litet om familjens vardag. Familjen flyttar från Tidaholm till Hällefors 1859, och vidare till Gustafsström 1866, och till sist till Uppsala 1886. Sophie skriver i sin sista dagbok med början 1908, att hon bränt alla tidigare dagböcker och brev!

Äktenskapet mellan Erland och Sophie varade i 60 år och diamantbröllopsdagen firas 1914 i Falun. Erland avled 19/2 1914 och Sophie 10/3 1925. Bägge ligger begravda på Uppsala Gamla kyrkogård.

avled Svantes morfars farbror Carl Klingberg av lunginflammation i England. Han hade sedan 1928 vistats på Libury Hall, ca 50 km utanför London, på vad som var ett hem för pensionerade äldre herrar.

Han föddes 1863 i Hällefors som femte barn av nio till bruksdisponenten Erland Klingberg och Sophie Baalack. Efter studentexamnen i Örebro 1883 flyttade han samma år till London och får anställning på ett handelskontor. 1891 öppnar han egen grosshandlarfirma i ägg och smör vid Duke Street Hill, nära London Bridge Station. Firman gick tidvis bra, men då och då fick hans bröder hjälpa till finansiellt. Firman gick i konkurs 1912 och Carl verkar sedan ha fortsatt inom samma bransch som anställd. 1926 står Carl arbetslös och får 1928 hjälp genom Svenska kyrkan i London, och bröderna, att flytta till Libury Hall.

Brev hem till brodern Erland Theodor och svägerskan Anna på Mackmyra vittnar om fattigdom och ensamhet; de skickar många paket med svenska tidningar, böcker och kläder. Han verkar inte ha besökt Sverige efter sin flytt 1883, men hade kontakt med sin bror Richard i Sheffield, och förstås brevledes med sina syskon i Sverige. Någon gång funderar han på att flytta till Skebobruk, i Uppland, där äldre pensionerade herrar kunde bo, men han valde att stanna kvar i England.

Familjen hemmavid får besked om att han är sjuk i början av året 1934, och han avlider den 5/1 1934.

föddes Anna Elfbrink, den yngsta av Wilhelm Elfbrink och Sofie Göranssons tre döttrar; hon var lillasyster till Julia (1839-1918, gift med Oskar von Otter) och Emma (1844-1910, gift med Wilhelm Fogelmarck). Anna gifte sig 1865 med Christian Lundeberg (1842-1911), vars far August Lundeberg (1810-1885) var disponent på Forsbacka bruk, ett järnbruk bara 5 km uppströms från Annas far Wilhelm Elfbrinks bruk Mackmyra. Efter bröllopet flyttar de nygifta till Oslättfors bruk (ca 2 mil norr om Forsbacka), som ägdes av August och som Christian fick förvalta åt honom.

1870 köpte August och Christian Lundeberg tillsammans med Annas pappa Wilhelm Elfbrink Forsbacka bruk av arvingarna till Forsbackas tidigare ägare (af Nordin). Wilhelm Elfbrink dog samma år, och arvet skiftades sedan så att Anna och Christian Lundeberg fick Forsbacka, medan Annas syster Emma och hennes man Wilhelm Fogelmarck fick Mackmyra, men att de två systrarna och deras män (som i dåtidens samhälle sågs som ägarna) ägde båda bruken gemensamt, och bruken drevs sedan gemensamt till 1898. 1872 flyttar Christan och Anna till den Stora Herrgården på Forsbacka där de sedan bor större delen av livet, medan Christians föräldrar bor kvar i Lilla Herrgården.

Anna fick sammanlagt 6 barn, varav en dotter dog späd. De hade dessutom som fosterbarn Christians kusin Arthur (1860-1927) som blev föräldralös 1866. Även Christians föräldrar hade föräldralösa släktingar som fosterbarn, så det fanns många barn i de två herrgårdarna. Dessutom var det nära till Mackmyra där Annas syster Emma bodde med sin familj, och familjerna umgicks mycket och var ofta hos varandra på middagar och andra fester på 1870- och 1880-talet.

Christian Lundeberg engagerade sig politiskt och var riksdagsman i första kammaren från 1886 till sin död. Även om detta då inte var ett heltidsarbete, så kom han och Anna att tillbringa mer och mer tid i Stockholm, och de hade en stor våning där också. Vi vet från brev att Annas systerdöttrar Anna och Siri Fogelmarck besökte dem i Stockholm. Christians största insats var när han 1905 blev statsminister sedan Norge förklarat unionen med Sverige upplöst; Christian ledde sedan förhandlingarna i Karlstad med den norske statsministern som slutade med en fredlig uppgörelse.

Familjen sålde Forsbacka bruk 1907, varefter Anna och Christian definitivt flyttade till Stockholm, där de dog några år senare, 1913 resp. 1911.

Den 30 september 2023 träffades ett tjugotal ättlingar i sjätte, sjunde och åttonde led i Älvkarleby för att ihågkomma Olof Elfbrink på hans 250 årsdag.

Vi samlades vid Älvkarleby kyrka, där Svante gav en introduktion till Olof Elfbrink, varefter lunch på restaurang Kungsådran på Laxön vidtog. Till kaffet berättade Svante kunnigt om Olofs bakgrund i Älvkarleby och hans tid i Gävle. Efter släktfotografering, åkte vi förbi Västanå och den plats där Olofs föräldrars bondgård legat.

I Gävle visade Svante runt på de platser släktens gårdar legat, tyvärr alla nedbrunna i den stora stadsbranden 1869. På kyrkogården gick vi sedan till Elfbrinska gravkoret, där vi gick ner i kryptan; många av de närvarande hade familjemedlemmars gravurnor där. Vi lade vita liljor på altaret och sjöng tillsammans ”Härlig är jorden”.

Vi avslutade dagen med medhavt fika nere vid ån i parken mitt emot Vall, där som barn Svantes morfars mor och hennes syskon med föräldrar bodde på 1800-talet.

Se mer på sidan 250 år sedan Olof Elfbrink föddes.

Kommer månne någon av oss vara ihågkommen om 250 år?

Strax utanför Säffle ligger By kyrkogård. Säffle tillhörde ursprungligen By församling, och på kyrkogården ligger flera släktingar begravda, bland annat min farfars föräldrar Albin Janson (1875-1952) och Kristina, f. Johannesdotter (1868-1932), liksom min farmors föräldrar August Andersson (1880-1918) och Oktavia, f. Löfgren (1885-1957).

I Säffle såg, och besteg, vi ”Olof Trätäljas hög”, en gravhög som sedan 1700-talet har utpekats som grav för Olof Trätälja. Det är visserligen högst osäkert om han har existerat, men enligt Snorre Sturlasons historiska verk Ynglingasagan (skriven på 1200-talet) tillhörde han Ynglingaätten där en lång rad förfäder varit kungar i Gamla Uppsala. När hans far Ingjald Illråde besegrades flydde Olof med anhängare till Värmland, där han röjde mark (vilket gav honom tillnamnet Trätälja) och grundade ett eget rike. Enligt Ynglingasagan i kombination med andra osäkra uppgifter var han en av mina förfäder på mammas sida, se Ynglingaätten.

Min pappa Bo Janson (1933-2004) var född i Säffle, liksom hans föräldrar Gösta Janson (1907-1979) och Karin, f. Andersson (1911-1990). Säffle växte till och blev en tätort under andra halvan av 1800-talet, och av mina farföräldrars föräldrar var bara farmorsmor själv född i Säffle; de andra (liksom hennes föräldrar) flyttade till Säffle från olika delar av Värmland i slutet av 1800-talet. Se sidan Janson mm i Värmland översikt för dem och deras förfäder.

Den viktigaste industrin i Säffle var Billerud, ett pappersbruk som tillverkade pappersmassa med sulfitmetoden från 1884 till 2021, då tillverkningen av pappersmassa lades ned. Farmorsfar August Andersson (1880-1918) var byggmästare och arbetade både åt Billerud och som egen företagare; han byggde bland annat Billeruds huvudkontor. Farfarsfar Albin Janson (1875-1952) var vanlig arbetare i Billeruds sulfitfabrik. Farfar Gösta Janson fick som 14-åring jobb som springpojke åt högsta chefen på Billerud, disponent Storjohann, och avancerade så småningom till kamrer; han och familjen flyttade 1943 från Säffle till Grums (fortfarande åt Billerud) och sedan 1946 till Gävle.

I Säffle tittade vi på några platser där familjen bott och verkat, bland annat dessa:

I juli 2023 reste vi till Värmland i några dagar, och gjorde bland annat besök på några platser där släktingar bott eller varit verksamma. Främst på min pappa Bo Jansons sida; han var född i Säffle. Men vi började i Karlstad, som var platsen för släktens stora insats i storpolitiken 1905.

Den som stod för insatsen var Christian Lundeberg (1842-1911), som var gift med Anna Elfbrink (1944-1913). Han var alltså ingift morbror till min morfarsmor Anna Fogelmarck (1867-1953), gift med Erland Klingberg (1866-1938). Christian Lundeberg hade mycket nära kontakt med sin svåger Wilhelm Fogelmarck (1835-1893) och de ägde Mackmyra bruk och Forsbacka bruk (som egentligen deras fruar hade ärvt) tillsammans till 1898 (efter Wilhelms död). De startade också tillsammans Mackmyra Sulfit AB, som 1905 drevs av Christian Lundeberg och Erland Klingberg tillsammans med fabrikens disponent, med ett antal andra släktingar som delägare.

Christian Lundeberg var förutom brukspatron även riksdagsman i första kammaren från 1886, och han blev ledande inom högern där. Norge var sedan 1814 i union med Sverige, med gemensam kung men egen regering och egen riksdag (Stortinget). Men i Norge växte strävan till självständighet, och till slut förklarade Stortinget den 7 juni 1905 att unionen med Sverige var upplöst. Detta var inte populärt i Sverige, men åsikterna om vad som skulle göras varierade från krig till glatt accepterande. I riksdagen ansågs kung Oscar II och regeringen för passiva, och ett särskilt riksdagsutskott tillsattes med Christian Lundeberg som ordförande. Efter fyra veckor kom utskottet med ett förslag som gick ut på att godkänna unionsupplösningen om Norge gick med på en rad villkor. Förslaget antogs enhälligt av riksdagen, och kungen utnämnde den 2 augusti 1905 Christian Lundeberg till statsminister för en samlingsregering för att genomföra unionsupplösningen.

Det blev förhandlingar med Norge, och de skedde i Karlstad, mitt emellan Stockholm och Oslo. De två statsministrarna Christian Lundeberg och Christian Michelsen med några få andra delegater förhandlade på Frimurarlogen vid Stora torget i Karlstad från den 31 augusti till 23 september 1905, då de lyckades komma överens om en fredlig upplösning av unionen.

Efter detta kraftprov hade Christian Lundeberg gjort sin största insats; han avgick som statsminister den 7 november 1905. Han hade de återstående åren till sin död 1911 åtskilliga uppdrag i riksdagen, bl.a. som talman i första kammaren, men var inte längre lika betydande.

Vi tittade i Karlstad naturligtvis på Frimurarlogen (utifrån), liksom på det fredsmonument som senare rests utanför på Stora torget. Vi såg också en liten utställning om förhandlingarna som en del av utställningen om Värmlands historia på Värmlands museum.

Idag, den 8 juli 2023, ihågkommer vi hundraårsdagen av Ulla Klingbergs bortgång. Hon blev bara 22 år gammal!

Ulla föddes i Gula villan på Mackmyra 1901. Hon var dotter till Erland Theodor Klingberg, kapten vid Dalregementet, och Anna Fogelmarck. Hon hade två äldre bröder, Axel och Erland, och två yngre bröder, Wilhelm och Carl. Familjen bodde i Falun och sedan Gävle vintertid och sommartid på Mackmyra.

Efter avslutat skolgång 1918 bodde hon tidvis i Stockholm; det blev en kurs i sömnad och en i hushållsarbete – en för tiden typisk utbildning för en bättre bemedlad flicka i väntan på äktenskap och barn.

Men Ulla kunde också sjunga, och i Stockholm tog hon lektioner i sång för Dramatens sångpedogog Karl Nygren. Han föreslog att hon skulle bli operasångerska. Kanske var det den drömmen, tillsammans med en längtan ut och bort, som förde henne till Paris våren 1921.

I Paris bor hon på pensionat, träffar andra svenska flickor på besök i staden, roar sig med teater, museer och lite dans, köper nya (moderna) kläder och en kamera, tar sånglektioner och umgås i konstnärskretsar. Så mycket med fransklektionerna blir det ju inte, det finns så mycket annat roligt att göra!

I de bevarade breven till mamman, och mammans till Ulla, kan man läsa om Ullas drömmar bortom giftermål. När hon kommer hem till hösten skall hon flytta till Stockholm och hitta sig ett arbete! Det är nya tider nu och hon vill inte det som mamma vill!

Mamma Anna anar oråd och får med Ulla på en familjesemester i Schweiz under sommaren 1921, och där insjuknar Ulla i vad som skall visa sig vara tarmtuberkulos. Efter två års sjukdom avlider hon sommaren 1923.

Vad månne det ha blivit av Ulla hade hon fått leva? Kanske operasångerska? Kanske gift med barn? Man verkar inte ha talat så mycket om henne i familjen. Sorgen att mista en dotter och syster så ung var nog för svårt.

Ulla är begravd i Elfbrinkska gravkoret i Gävle. Vi gick idag till hennes farföräldrars grav i Uppsala för att hedra henne.

Den 11 maj 1953, för sjuttio år sedan, vad det dags för den 19-åriga Ulla Klingberg att ta studenten i Gävle.

Det var en strålande vacker vårdag då fjorton manliga och två kvinnliga nybakade studenter marscherade till regementsmusik ner till Rådhustorget, där hennes far och farbror bar henne i ”gullstol” till bilen mot firande på Mackmyra.

På Mackmyra väntade släkt och grannar, sammanlagt ett femtiotal gäster, som deltog i ett ”kafferep”. Ett flertal visor sjöngs av familjemedlemmar. Efteråt var det middag för familj och släkt.

Allt detta kan man läsa i ett brev från Ullas farbror Erland Klingberg till en av sina bröder dagen efter. Det blev en ögonblicksbild av ett studentfirande, som på många sätt liknar dagens, men också skiljer sig åt. Idag brukar de nya studenterna försvinna ut till eget firande med vänner när kalasandet med familj och släkt är avklarat.

Farbror Erland noterar förtjust att det på kvällskvisten vid 11-tiden kom en bil utkörandes till Mackmyra med den ävenledes nybakade studenten Bo Janson. Han bjöds på kaffe och sedan åkte han och Ulla till hans föräldrar. Farbror Erland noterar att det inte verkar finnas någon officiell förklaring i form av en förlovning – ingen av dem bär ringar – men tycker att diskretion gäller och till dess konstatera att ”Ulla är Jansons frestelse”.

Foto i tidningsartikeln nedan togs denna dag av Ulla och Bo, där de står bredvid varandra bland de andra studenterna på läroverkets trappa. Drygt ett år senare var de gifta.