“Föga trodde jag väl den där oktoberkväll jag anlände till det Fogelmarckska hemmet på Wall, nära Gävle, att detta skulle under tretton år vara mitt hem, jag kan nästan säga i ordets hela bemärkelse, ty min plats blev alltmer ett mellanting syster och äldsta dotter”

Så beskriver Hélène Ångström (1849-1943) i sina memoarer hur hon som 23 åring anlände som guvernant till familjen Fogelmarck den 30/10 1872. Hon anlände för att bli lärare först till Sofi (f. 1864) och sedan till Anna (f. 1867) och Siri (f. 1868). Hon berättar senare i livet att flickorna kom att bli hennes andas barn, och hon blev vän med dem för livet.

Men vem var då Hélène? Hon föddes den 29/9 1849 i Uppsala, där hennes far var kommissionslantmätare.  Hélène visade tidigt intresse för studier och läste på Nordins skola i Uppsala. Hon hade undervisning i bl. a. historia, grammatik, franska men också handarbete. En termin i Thengbergska skolan blev det också; ”mycket god och solid undervisning”, där hon bl.a. fick lära sig engelska.

1861 flyttade familjen till Visby och Hélène återvände 1866 till Uppsala för att studera de förberedande kurser som behövdes för att kunna bli telegrafist, ett yrke som öppnats för kvinnor först 1864. Efter examen bodde Hélène hos sina mostrar i Stockholm, gick på en slöjdskola och deltog i offentliga föreläsningar. Hon reste utomlands med mostrarna under vinter 1869 och tjänstgjorde som telegrafist ett år i Visby innan hon fick tjänsten som lärare hos familjen Fogelmarck.

Hon berättar själv i sina memoarer att hon arbetade hårt och nog var utmattad av arbetet; inte bara hade hon de tre flickornas undervisning och pianolektioner att ta hand om, utan också en kusin till flickorna som skulle läsa igen latin och grekiska. Anna skulle, som första kvinna att ta studenten i Gävle, hjälpas fram att ta examen som privatist i Stockholm 1885, och Wilhelm Fogelmark, flickornas far, behövde hjälp med räkenskaperna. Det var också ett intensivt och livligt sällskapsliv i familjen med gäster nästan var dag.

Sommaren 1883 besökte hon Strömstad med Sofi, och träffade där Knut Ångtröm, kandidat i fysik. De blev kära och påbörjade en brevskrivning, som än i dag finns bevarad. Knut var drygt sju år yngre och Hélène var själv mycket tveksam till åldersskillnaden. De var hemligt förlovade i ett år men eklaterade sin förlovning julen 1885. Hélènes ansvar som lärare för flickorna Fogelmarck och deras undervisning var då avslutad. Flickorna fortsatte dock som vuxna kvinnor att var kulturellt intresserade och läste till exempel gärna de böcker som var nyutkomna och på modet. Hélène flyttade från Vall den 15/10 1885 och gifte sig med Knut 1886.

Hélène och Knut bodde först i Stockholm och sedan från 1891 i Uppsala. Paret fick fyra barn: Anders (f. 1888), Hilding (f. 1890), Tord (f. 1892) och Dagny (f. 1895). Sedan Knut avlidit 1910 bodde Hélène kvar i tjänstebostaden vid Engelska parken till 1925, varefter hon flyttade till sin son Anders i Stockholm. Från 1937-1943 bodde Hélène i Uppsala på St Olofsgatan 10, där hon också avled 1943. Hon ligger begravd på Uppsala Gamla Kyrkogård.

Hélène Ångström (Pilo), c. 1885

Vår resa i Roslagen förra veckan (se Resa till Lymans ursprung) avslutades med Skebobruk. Efter att järnbruket gått i konkurs 1924 blev herrgården ett pensionärshem för välbemedlade äldre herrar. Min morfarsfar Erland Klingberg och hans fru Anna försökte i slutet av 1920-talet få Erlands bror Carl (1863-1934), som bott i London sedan 1883 och nu var pensionär, att flytta tillbaka till Sverige och till Skebobruk; detta blev dock inte av.

Däremot flyttade långt senare, troligen 1950, deras yngsta bror Knut Klingberg (1871-1859) till Skebobruk; han var då pensionerad och sedan 1943 änkling. Han bodde där till 1957; sedan flyttade han till Grapes sjukhem i Gävle där han dog 1959.

För några dagar sedan gjorde vi en bilresa till Roslagen. Vi besökte då bland annat de byar nordväst om Norrtälje som min mormors mors släkt Lyman kom ifrån. Vi vet inte exakt vilka gårdar de bodde i, och det är knappast troligt att husen finns kvar, men här följer ett par kort från rätt byar.

Namnet Lyman togs av tre kyrkoherdar i Uppland på 1700-talet: Matthias Lyman (?–1745), kyrkoherde i Ununge, Lars Lyman (1702–1777), kyrkoherde i Vittinge, och Matthias Lyman (1714–1777), kyrkoherde i Lohärad. Vår släkt Lyman härstammar från den yngre Mattias Lyman. Den äldre Matthias tog när han studerade i Uppsala namnet Lyman efter Lyhundra härad som han kom från, och de två andra, som var brorson resp. systerson till honom, följde hans exempel när de började studera. Se vidare sidan Lyman, översikt, eller min artikel om hela släkten Lyman Släkten Lyman (från Lyhundra) (båda från 2016).

Gemensam stamfar för de tre kyrkoherdarna var Lars Nilsson (?-1712) som var deras far, farfar resp. morfar; han var bonde i Nyckelby i Lohärads socken; han var också länsman, samt 1697 riksdagsman i bondeståndet .

Lars Nilssons dotter Kerstin gifte sig med Johan Eriksson (ca 1665-1726) i grannsocknen Estuna, och sonen Matthias (vår Matthias Lyman) föddes i byn Sylta 1714.

Efter studier i Uppsala var Matthias Lyman komminister i Gottröra i 35 år, 1742-1777, innan han slöt cirkeln med att bli kyrkoherde i Lohärads kyrka, strax intill Nyckelby som hans morföräldrar bott i.

Mattias tid i Lohärad blev dock inte lång. Han tillträdde som kyrkoherde 1/5 1777. Han var änkling, och gifte om sig 1/6 med företrädarens änka Margareta Juliana f. Gedner. Hon var prästdotter från Vittinge, och när hennes far hade dött gifte hennes mor om sig med faderns efterträdare, som var Mattias kusin Lars Lyman. Så Mattias nya fru var styvdotter till Mattias kusin Lars. Men 16/6 dör Lars Lyman i Lohärad; han hade säkert kommit dit till bröllopet. Slutligen dör Mattias Lyman 17/7 1777, efter bara två och en halv månad som kyrkoherde.

Vi körde också förbi Gottröra kyrka, där Mattias alltså var komminister, och byn Söder Nånö i Estuna socken som den äldsta kända förfadern till honom kom ifrån, Staffan (död ca 1575); se igen Släkten Lyman (från Lyhundra).

Jag skrev för tre veckor sedan om mina förfäders grosshandlarfirma Daniel Elfstrand & Compani i Gävle, med en utförlig beskrivning av firmans historia, dess ägare och verksamheter i artikeln Dan. Elfstrand & Co.

Jag har sedan dess hittat hela texten till det brev som Göran Fredrik Göransson skrev 5/12 1857 om firmans konkurs. Jag har därför gjort en ny version av artikeln där detta brev finns med som bilaga; jag har dessutom lagt in ett par bilder till. Se länken ovan.

Ett projekt som länge intresserat mig har varit att ta reda på mer om mina förfäders grosshandlarfirma Daniel Elfstrand & Compani i Gävle. Firman startades 1738 av Daniel Elfstrand (1705–1780), och fortsattes av hans ättlingar i ytterligare tre generationer tills den gick i konkurs 1857; den var under första hälften av 1800-talet en av de största grosshandelsfirmorna i Gävle, tidvis nog den största, och var 1845 Sveriges största rederi. Efter konkursen 1857 fick firman ett slags fortsättning i Högbo Stål- och Jernverks AB, som efter en ny konkurs rekonstruerades 1868 som Sandvikens Jernverks AB, numera det världsomspännande storföretaget Sandvik.

Jag har nu skrivit en utförlig beskrivning av firmans historia, dess ägare och verksamheter; den finns på Dan. Elfstrand & Co.

Sommaren 1719 härjades svenska ostkusten av ryska soldater. Den 30 juli 1719 nådde rysshärjningarna byn Västanå i Älvkarleby. Hela byn brändes, och bland de utblottade bönderna fanns min förfader Daniel Nilsson (ca 1668-1735).

Det sägs att detta ledde till att de två yngre sönerna flyttade till Gävle, där de tog namnet Elfstrand och blev framgångsrika köpmän, medan den äldste sonen Nils Danielsson (1694-1741) stannade kvar och så småningom övertog den nu återuppbyggda gården; i sinom tid skulle hans sonson Olof också flytta till Gävle där han tog namnet Elfbrink och blev en mycket framgångsrik grosshandlare.

Rysshärjningarna skedde i slutfasen av det stora nordiska kriget 1700-1721; Karl XII hade dött 30/11 1718, och Sverige ville ha fred, men den nya ledningen var föga kompetent och dessutom nog mest engagerad i intriger om makten i Sverige. För att sätta press på fredsförhandlingarna anföll sommaren 1719 en rysk flotta den svenska ostkusten och brände städer, bruk och byar. Den 11 juli kom flottan fram till Kapellskär; det var 132 galärer med 26 000 man ombord. Den ryska flottan delades i tre delar, varav den norra med 5000 man de följande veckorna härjade Roslagen och brände bl.a. Östhammar (17/7), Öregrund (18/7), Forsmark (20/7), Lövstabruk (25/7) och många andra byar och bruk. Det svenska försvaret var helt hjälplöst, på grund av alldeles för små resurser samt för stor inkompetens hos befälhavaren Zöge.
Ryssarna drog sig sedan sakta norrut mot Gävle. Den 30 juli brändes Harnäs bruk. En styrka marscherade sedan söderut mot Älvkarleö bruk, och passerade bl.a. Västanå som förstördes i grund. Men söder om Västanå hade bruksborna byggt förskansningar och lyckades stoppa anfallarna där; ryssarna vände tillbaka till kusten och Älvkarleö bruk räddades. De närmaste dagarna anfölls Gävle, men där var försvaret, lett av landshövding Hamilton, effektivt och efter flera misslyckade framstötar gav ryssarna upp och drog sig söderut igen. Därigenom räddades också bruken i Valbo. Ryssarna fortsatte att härja några veckor till i Roslagen där bl.a. Norrtälje brändes innan de 19/8 återvände till Åland (som då var ockuperat av dem liksom resten av Finland). Under tiden hade de andra delarna av ryska flottan härjat söderut och bränt bl.a. Nyköping och Norrköping; Stockholms skärgård härjades, men ett anfall mot Stockholm slogs tillbaka vid Baggensstäket.

Ryska flottan härjade även sommaren 1720, då Umeå brändes, och 1721 då Norrlandskusten från Söderhamn till Piteå (inklusive Umeå igen) härjades, men de kom inte tillbaka till Uppland. 30/8 1721 slöts freden i Nystad.

Idag är det 150 år sedan Gävle brann. Det var en stor katastrof, som i stort sett fullständigt förstörde staden norr om Gavleån; 8000 blev hemlösa. Bland de drabbade fanns min förfader Wilhelm Elfbrink (1813-1870), som ägde ett stort hus vid Järntorget (ungefär norra delen av nuvarande Centralplan utanför stationen) som fullständigt förstördes. Han var då omgift med Lina Ekstedt (1921-1904), som efter Wilhelms bror Daniel (1808-1846) hade fått ärva hans stora hus på N. Strandgatan vid ån. Även detta förstördes, men byggdes upp igen och Lina bodde sedan där till sin död 1904. (Detta hus var ursprungligen byggt av Samuel Valley (1747-1805), svåger till Daniel och Wilhelms morfar Daniel Elfstrand (1848-1815) som byggde huset intill.) Se vidare sidan Gävle och släkten.

Wilhelm Fogelmark med familj bodde däremot på Vall strax utanför Gävle, och klarade sig alltså från branden.

Min morfarsfar Erland Theodor Klingberg (1866-1938) hade 8 syskon. Vi har tidigare skrivit om några av dem, t.ex. Viktor som flyttade till Sydafrika, och nyligen skrev jag (och framför allt Tage) om brodern Knut Filip, och jag skrev också om systrarna Marie-Louise och Elsa som gifte sig med två bröder Müntzing. Dessa sidor har nu kompletterats med sidor om de återstående syskonen, så att alla nio syskonen har varsin webbsida:

Richard Klingberg (1854-1907)

Viktor Klingberg (1856-1947)

Sigrid Klingberg (1858-1914)

Marie-Louise Klingberg (1860-1928)

Carl Klingberg (1863-1934)

Fredrik Klingberg (1864-1938)

Erland Theodor Klingberg (1866-1938)

Knut Filip Klingberg (1871-1959)

Elsa Klingberg (1875-1957)

Min morfarsfar Erland Theodor Klingberg (1866-1938) hade 8 syskon. En av dem var lillebror Knut Filip (1871-1959), som liksom Erland var officer (på Dalregementet och senare Vaxholms grenadjärregemente).

Under drygt ett år, 1914-1915, tjänstgjorde Knut tillsammans med en grupp andra svenska officerare i gendarmeriet i Persien. Om detta har min morbror Tage Klingberg skrivit en berättelse, som, tillsammans med mer fakta om Knut och hans fru Mary-Ann Ossbahr (1879-1943), finns på sidan Knut Filip Klingberg (1871-1959).