Min mormor Sara var född Serrander. Släkten Serranders förste kända stamfar var snickaren Erik Svensson Serrander (1666-1741) i torpet Sågstugan vid Grinda herrgård i Lilla Malma socken utanför Malmköping i Södermanland; enligt traditionen tog han namnet Serrander från torpets namn (såg = Serra på latin). Jag antar att Erik Serrander själv inte var hemma på latin, och jag misstänker att kyrkoherden hjälpte till med namnet.

Sågstugan finns kvar än idag, och för några veckor sedan hälsade min kusin Anna på där. Nuvarande hyresgäst berättade för henne att 2-3 st Serrander har kommit och tittat under hans tid. Här är några bilder från Anna på Sågstugan idag.

Min mammas kusin Wilhelm Klingberg (född 1945, son till Wilhelm Klingberg, 1902-1994) har skrivit ned minnen från några besök han gjorde som barn hos sin farbror Carl Klingberg med familj på Mackmyra. Se Wilhem Klingbergs Mackmyra-minnen.

är det 99 år sedan min morfars farmor Sophie Klingberg född Baalack dog. Om ett år, när det gått 100 år sedan hennes död, planerar vi att högtidlighålla minnet av henne med ett besök vid hennes och hennes man Erland Theodor Klingbergs grav här i Uppsala, följt av eftermiddagsfika hemma hos oss.
Av praktiska skäl planerar vi detta till söndag 9/3 2025.

Alla släktingar är inbjudna.
Närmare detaljer kommer nästa år, men ni kan redan nu reservera 9/3 2025.

Svante

är det 80 år sedan Siri Gripensvärd gick bort.

Siri, eller ”Siran”, den tredje systern Fogelmarck, föddes 1868. Hon verkar ha varit sportig och aktiv med ridande, tennisspelande och kallbad i Mälaren långt upp i åldern.

Hon fick hemundervisning på Vall i Gävle tillsammans med sina systrar Sofi och Anna av guvernanten Hélène Pilo fram till 1885. Hon fortsatte att bo hemma, som var sedvanligt, hos sina föräldrar, och efter faderns Wilhelms död 1893 med mamman och systern Sofi. Familjen lämnade Vall i början på 1900-talet för Stockholm. Hon verkar ha haft ett aktivt socialt liv; så t. ex. var hon brudtärna inte mindre än åtta gånger!

1910 är mamma Emma döende och Siri förlovar sig med löjtnanten och friherren Fredrik Gripensvärd. Från brev vet vi att de träffades åtminstone så tidigt som 1895, då de var tärna och marskalk på ett bröllop. Kanske uppstod inte tycke förrän långt senare, kanske var mamman emot giftet. Paret gifter sig på hösten 1910, då Siri är 42 år.

Efter några år i Falun där Fredrik arbetade vid regementet, följde sedan ett antal flyttar till olika herrgårdar. Tillvaron för Siri dominerades från början av att Fredrik var sjuklig – kanske hade han syfilis! Han var i alla fall mycket sängliggande under hela senare delen av sitt liv. Paret reser till olika kurorter i hopp om bättring.

1918 köper de Fredriks barndomshem Strömsta och renoverar det. Sämre tider, och dålig förvaltning, gjorde att Fredrik gick i konkurs 1922 och 1924 lämnade paret Strömsta. Efter att ha hyrt ytterligare några herrgårdar hamnade man till slut i en lägenhet i Malmköping 1932 – det var ju inte det liv Siri förväntat sig. I brev till systern Anna är hon bitter över hur livet blivit och att hon och Fredrik inte får mer hjälp av systern.

Fredrik avlider 1942 och Siri den 27/2 1944, 75 år gammal.

är det 110 år sedan Erland Klingberg gick bort, 92 år gammal.

Erland Theodor Klingberg föddes 17/8 1821 i Ödeby prästgård (Närke), där hans far Carl Kristoffer (1780-1867) var komminister (senare prost) och gift med hans mor Eva Margareta, f. Pfeiff, (1781-1851).

Han började i Örebro apologistskola (nuv. Karolinska skolan) 1832 och tog examen 7/6 1836. Han var 1837-38 lärare i Fru Tersmedens privatskola hemma i Ödeby, sedan började han bruksbanan som elev vid Gammelbo bruk (i Ramsberg, Västmanland) febr 1839 – maj 1842. Erland Theodor blev sedan från 1842 (från 20 års ålder!) inspektor vid en rad olika bruk:
maj 1842 – nov 1842 Molnebo (vid Morgongåva, Uppland)
nov 1842 – nov 1843 Isåsa kopparverk (vid Mårdsäter, Närke)
nov 1843 – nov 1844 Flögfors kopparverk (vid Ramsberg, norr om Lindesberg, Västmanland)
feb 1845 – maj 1851 Annefors järnbruk (i Fröjered, en mil norr om Tidaholm, Västergötland)
maj 1851 – nov 1859 Tidaholms bruk (Västergötland).
Erland Theodor avancerade sedan till disponent och verkställande direktör för Hällefors bruk (Västmanland) nov 1859 – okt 1866. Detta var uppenbarligen höjdpunkten i hans karriär, men nov 1866 blev han istället förvaltare för det betydligt mindre Gustavsströms bruk (Värmland), som ägdes av Hällefors, och där blev han kvar 20 år till hösten 1886, då han pensionerades och flyttade till Uppsala med sin fru och de yngsta barnen. Titeln disponent behöll han, och han var uppenbarligen stolt över den – till och med hans fru skriver ibland ”Disponenten” i sin dagbok. Det är oklart varför Erland fick lämna Hällefors för en lägre post, men det verkar snarare bero på ändrade ägarförhållanden än på att han misslyckats, och att han fick en hedervärd reträttpost.

Det är också oklart varför de valde att sedan flytta till Uppsala, som väl ingen i familjen haft anknytning till tidigare, mer än att sönerna Viktor och Fredrik studerat resp. studerade där. I Uppsala bodde de på flera olika adresser; åtminstone från 1897 bodde de på Jernbrogatan 2 (nuv. S:t Olofsgatan 2) där de bodde till 1908, då de flyttade till det nybyggda ”Vasahuset” på Vasagatan 1, där de bodde kvar resten av livet.

Erland Theodor träffade uppenbarligen sin fru Sophie Baalack (f. 1832) under åren i Västergötland. Hon bodde till oktober 1851 i Korsberga, en knapp mil norr om Annefors, och flyttade sedan (när hennes mor gifte om sig) till Berga en mil söder om Tidaholm, alltså ungefär samtidigt som Erland flyttade till Tidaholm (en mil söder om Annefors). De gifte sig på Berga 1854. Erland och Sophie fick 9 barn: Richard, Viktor och Sigrid i Tidaholm, Marie-Louise, Carl, Axel och Erland i Hällefors samt Knut och Elsa i Gustavsström. Av de 6 sönerna fortsatte Richard med järnbruk, Viktor och Fredrik blev läkare, Carl blev grosshandlare och Erland och Knut blev militärer; Erland sysslade i det civila också med järnbruk och gifte sig dessutom med en bruksägardotter och drev Mackmyra bruk. Av de 3 döttrarna gifte sig Sigrid med en brukspatron och Marie-Louise och Elsa med två bröder Müntzing, båda verksamma på pappersbruk.2 Tre av sönerna emigrerade: Richard och Carl till England samt Viktor till Sydafrika. Sonen Erland kom att försörja sina åldriga föräldrar, och dessutom tillbringade de alla jular och somrar efter 1908 på Mackmyra.

Erland dog 19/2 1914 och är begravd på Uppsala gamla kyrkogård.

Hans fru Sophie skriver fint och ömsint i sin dagbok från 1914 om maken Erlands död:

”…de som besökte oss tyckte att Disponenten såg så kry ut, men då fötterna började svullna sade han en gång att detta är ej goda tecken, och besvärligt för dig at sköta. Men gjorde jag så gerna och var glad att kunna göra det. Natten till den 19 februari sof han dåligt och sade på morgonen att vi ska be en Läkare att jag får något rogifvande så vi ringde upp Doktor Clason som lofvade komma. Medan sängen bäddades om satt han i nattrock och filtar och på min fråga om han ville lägga sig innan Doktorn kom, svarade han ”jag sitter så skönt här”. Jag borstade hans hår och strök med min hand eau de cologne i pannan och tog ett lite handarbete samt bredde ännu en filt öfver honom. Om en stund frågade ånyo om han ville lägga sig ty nu kommer Doktorn, med då fick jag ej något svar utan gick att taga emot Doktorn, och sade att min man sofver, så jag näns ej väcka honom. Doktorn sade efter att noga undersökt: Han sofver fru Klingberg för att aldrig vakna mer! Och jag stod ensam, och de sextio åren af vårt lyckliga lif vid hvarandras sida stod som ett lefvande panorama för mitt inre öga och jag tänkte genast på hans ord, några dagar förut, att ”det blir synd om dig Sofie, men det är godt att du har barn som både kan och vill hjälpa dig”. Och Gud vare lof, så är det – de kommo snart hit och allt gick så väl. Elsa kom också och stannade ett par veckor hos mig. Begrafningen var så högtidlig i all sin enkelhet. Sedan man förtärt en kopp bouljong & pasteijer, varmt vin och Konfect började stora klockan ljuda till uppbrott och den vackra kistan med sina buketter & kransar bars ut till Likvagnen af fyra vana bärare som gjorde sin sak så väl. I fyra Täckvagnar följde vi efter till Domkyrkan där orgeln brusade så högtidligt emot oss. Kistan ställdes på en katafalk i koret och kransar som ej rymdes på kistan lades omkring. Domprosten Berggren jordfäste och pastor Lindberg med sin härrliga röst utförde begrafningsmässan vid altaret. Derefter sjöngo en dubbelkvartett af O.D. bakom altaret ett par av våra vackraste sånger och det är af gripande skönhet! De sjöngo äfven ett par sånger vid grafven. Middagsbordet var vackert med en stor och två mindre vaser med narcisser och fint björklöf. Men endast 12 personer kunde ha plats. Maten bestod af stort smörgåsbord med åtskilliga varma kötträtter, omeletter och konserver och så inkokt lax med majonäs-sås – fogel med brynt potatis, lök, pickels, svart vinbärssylt och äpplegelé, Mocka tårta, ost, smör och kex, öl och viner – kaffe, likör m.m. Thé och smörgåsar på bricka, öl och mjölk.”

är det hundra år sedan ”Fiffan” avled.

Sofi Fogelmarck, eller ”Fiffan” som hennes familj kallade henne, föddes på Vall utanför Gävle 1864. Hon var Wilhelm och Emma Fogelmarcks första av fyra barn, och kom att växa upp i en förmögen välsituerad familj med två systrar Anna och Siri. Hon skolades tillsammans med sina systrar hemma av guvernanten Hélène Pilo, senare Ångström, en mycket kompetent och duktig ung kvinna, som kom att följa systrarna genom hela livet.

Men Sofi var sjuklig redan som barn – någon form av luftrörsbesvär – och kom att leva ett lite annorlunda liv än sina systrar. Hon fick resa bort, först med föräldrar och senare med systrar, till fjälls eller till välgörande kurorter i Sverige och utomlands, och när systrarna roade sig med baler och slädpartier i Stockholm stannade hon hemma.

Sedan modern avlidit 1910 flyttade Sofi till Falun och bodde först med systern Siri med man och sedan med sin sällskapsdam Märta Redlund. 1918 blev det ett eget hem i Stockholm med Märta, först på St. Paulsgatan 33 och sedan Sveavägen 45. Hon kom att ta stort ansvar för sina syskonbarn medan de studerade i Stockholm; några bodde hos henne och hon bjöd dem på teater, konserter, ordnade middagar och tillställningar. Syskonbarnen verkar ha haft ett nära och gott förhållande till sin moster.

Sof framstår i brev som bildad och allmänbildad och diskuterar i brev både den senaste litteraturen och det som händer i världen. Hon tar sin storasysterroll på stort allvar och kommer gärna med både goda råd och fömaningar i brev till familjen. Hennes sjuklighet kom att prägla hela hennes liv; så vet vi att det fanns en möjlig romans under en semester på västkusten 1901, som kunde lett till något mer, men som avstyrdes av den tilltänktes broder med hänvisning till Sofis hälsa. Det blev inget äktenskap! Under de senare åren av 1910-talet och i början av 1920-talet är hon ofta svårt sjuk.

Trots att Sofi egentligen hade det mycket gott ställt, infann sig ekonomiska bekymmer i början på 1920-talet, och hon hyrde då ut sin lägenhet i Stockholm och flyttade med Märta till systern Siri på Strömsta. Hon insjuknade i influensa och avled på hotell Astoria i Stockholm i sviterna av influensan den 31/1 1924. Hon blev 59 år gammal. Hon begravdes i det Elfbrinkska gravkoret i Gävle.

är det hundra år sedan Enköpingsdoktorn Ernst Westerlund avled. Han föddes 1839 i Öregrund i en prostfamilj, och då hans far avled 1854 fick Ernst ensamt ansvar för sin mamma och bror. Efter studier på Katedralskolan i Uppsala blev han 1855 informator på Halmbyboda utanför Uppsala. En av hans elever var Nina Floderus.

Efter läkarexamen blev han 1864 militärläkare och sedan 1868 ordinarie stadsläkare i Enköping, och kunde då gifta sig med just Nina Floderus (f. 1839), som han varit förlovad med i åtta år.

”Enköpingsdoktorn” blev snabbt känd, både inom och utom Sverige, för sina ovanliga behandlingsmetoder. Han såg tidigt sambandet mellan kropp och själ och tog sina patienters hälsa på allvar. Han menade att de skulle känna sig delaktiga i läkeprocessen! Patienter kom från hela Europa och 1886 öppnade han sin privatklinik i Enköping. Men han hade svårt att få erkännande från resten av läkarkåren och möttes av stort motstånd. Inte förrän 1901 erkändes han och blev hedersdoktor i medicin i Lund.

Ernst Westerlud kom att arbeta ända fram till sin död 1924.

Men hur är detta intressant för släkten? En av Westerlunds patienter var Lev Tolstoy (1869-1945), författaren Leo Tolstoys son. Han förälskade sig i Westerlunds dotter Dora (1878-1933) och de gifte sig 1896. De flyttade först till Ryssland med återvände till Sverige 1917 och flyttade då till Halmbyboda, som Westerlund köpt tidigare. De fick 10 barn tillsammans, Sonen Paul (1900-1992) gifte 1936 sig med Birgitta Lundeberg (1909-1991), och dottern Nina (1906-1987) 1930 med Christian Lundeberg (1905-1988) – Birgitta och Christian var Svantes morfars Carl Klingbergs (1905-1990) sysslingar. Paul och Birgitta kom att bo på Halmbyboda, och Carl med familj besökte dem där.

Men vi vet också att Sofi Fogelmarck (1864-1924) vårdades av ”Enköpingsdoktorn”. Hon hade hälsoproblem (någon form av luftrörsbesvär) redan som barn och vistades gärna i fjällen under somrarna; sommaren 1884 vet vi från brev att hon träffar doktor Westerlund, som rekommenderar henne att stanna kvar längre i Jämtland. Westerlunds rekomendationer följs också av Fredrik Gripensvärd (1866-1942), svårt sjuk hela sitt vuxna liv i syfilis, som 1911 skriver till sin svåger Erland Theodor Klingberg (1866-1938) att han nu skall följa ”Westerlunds levnadsråd”.

avled Märta Redlund, 65 år gammal. För senare generationer kom hon att omtalas som sällskapsdamen och konstnärinnan, och hennes relation till familjerna Fogelmarck och Klingberg är lång.

Det börjar redan 1874 då hennes mamma Helene Thomée (1862-1943) som tolvåring blir föräldralös. Hon kom då att uppfostras hos Wilhelm och Emma Fogelmarck – Emma var hennes kusin. Familjen hade ju då tre döttrar Sofi, Anna och Siri (f. 1864, 1867 och 1868), som då fick en storasyster. 1886 gifte sig Helene med Otto Redlund och flyttade med honom till Munsö. Paret fick fyra barn: Curt, Märta, Greta och Otto.

Märta, född 1888, kom från 1915 att bli en viktig person i Sofi Fogelmarcks vardag. De flyttade ihop först i Falun och sedan på två adresser i Stockholm. Där Sofi var, där fann man också Märta, såväl hemma som på familjefester och utlandsresor. Hon fanns med i den krets att kvinnor, som träffades på somrarna på Mackmyra, och var den siste av dem som var kvar sedan alla andra gått bort.

När Sofi avled 1924 fick Märta ett litet arv och flyttade in hos mamma Helene i Stockholm.

Märta hade utbildning som konstnär, först på Tekniska skolan i Stockholm 1906-1909 och sedan Högre konstindustriella skolan i Stockholm 1909-1912. Efter att Sofi avlidit kom hon att försörja sig som föreståndare för Vitterhetsakademiens bildarkiv mellan 1934 och 1951. Hon har lämnat efter sig en mängd tavlor från de somrar hon från 1915 besökte Mackmyra med Sofi. Det är kolteckningar och akvareller som berättar om livet på Mackmyra på somrarna.

stod bröllopet mellan Erland Klingberg och Sophie Baalack i Velinge socken, Västergötland.

Brudgummen Erland var född 1821 i Ödeby prästgård i Närke och son till prosten Carl Kristoffer Klingberg och Eva Margareta Pfeiff. Familjen hade sju barn. Han tog studenten i Örebro 1836 och från 1839 avancerade han snabbt inom bruksbranschen. Han kom 1851 till Tidaholm som inspektor från Annefors järnbruk.

Bruden Sophie var född 1832 i Östhamra i Munketorp i Västmanland som dotter till godsägaren Carl Gustaf Baalack och Amalia Flodin, och var ett av åtta syskon. När Sophie var 16 avled hennes far och ett par år senare gifte mamman om sig och familjen flyttade till Berga gård i Velinge socken i Västergötland, 1 mil söder om Tidaholm.

Paret kan ha träffats vid någon social tillställning i Tidaholm. Det lyste för dem den 6/11 1853 och stod bröllopet i januari 1854. Erland var då 33 år och Sophie 21 år gammal. Någon vigselförättare står inte angiven i Veliges lysningsbok för 1854; kan det vara så att de vigdes hemma på Berga av brudgummens far?

Paret flyttad till Tidaholm efter vigseln. Förste sonen Richard föddes den 20/12 1854, och sedan följde ytterligare åtta barn fram till 1875. Alla barnen uppnådde vuxen ålder!

Utöver fakta vet vi mycket litet om familjens vardag. Familjen flyttar från Tidaholm till Hällefors 1859, och vidare till Gustafsström 1866, och till sist till Uppsala 1886. Sophie skriver i sin sista dagbok med början 1908, att hon bränt alla tidigare dagböcker och brev!

Äktenskapet mellan Erland och Sophie varade i 60 år och diamantbröllopsdagen firas 1914 i Falun. Erland avled 19/2 1914 och Sophie 10/3 1925. Bägge ligger begravda på Uppsala Gamla kyrkogård.

avled Svantes morfars farbror Carl Klingberg av lunginflammation i England. Han hade sedan 1928 vistats på Libury Hall, ca 50 km utanför London, på vad som var ett hem för pensionerade äldre herrar.

Han föddes 1863 i Hällefors som femte barn av nio till bruksdisponenten Erland Klingberg och Sophie Baalack. Efter studentexamnen i Örebro 1883 flyttade han samma år till London och får anställning på ett handelskontor. 1891 öppnar han egen grosshandlarfirma i ägg och smör vid Duke Street Hill, nära London Bridge Station. Firman gick tidvis bra, men då och då fick hans bröder hjälpa till finansiellt. Firman gick i konkurs 1912 och Carl verkar sedan ha fortsatt inom samma bransch som anställd. 1926 står Carl arbetslös och får 1928 hjälp genom Svenska kyrkan i London, och bröderna, att flytta till Libury Hall.

Brev hem till brodern Erland Theodor och svägerskan Anna på Mackmyra vittnar om fattigdom och ensamhet; de skickar många paket med svenska tidningar, böcker och kläder. Han verkar inte ha besökt Sverige efter sin flytt 1883, men hade kontakt med sin bror Richard i Sheffield, och förstås brevledes med sina syskon i Sverige. Någon gång funderar han på att flytta till Skebobruk, i Uppland, där äldre pensionerade herrar kunde bo, men han valde att stanna kvar i England.

Familjen hemmavid får besked om att han är sjuk i början av året 1934, och han avlider den 5/1 1934.