En av många bortglömda svenska konstnärinnor är Märta Rudbeck. Hon var sjumänning med Svantes mormors morfar Gustaf Leonard Lyman, med den gemensamme stamfadern Olof Rudbeck.

Hon föddes i Stockholm 1882 i en välbärgad familj och utbildade sig vid olika konstakademier i Sverige åren 1899-1906. Efter att ha fortsatt sina studier i Paris 1908-1909, gjorde hon olika studieresor till Tyskland, England och Italien. Hon var känd i sin samtid som ”blomstermålarinnan”, och var representerad i en mängd utställningar med sina blomstermålningar. Märta Rudbeck målade också landskapsbilder och porträtt.

I en mastersuppsats från år 2000 har Matilda Eriksson följt detta bortglömda konstnärsskap. Märta verkar ha valt bort ett traditionellt kvinnoliv för ett liv i konsten. Hon var aktiv i Föreningen Svenska konstnärinnor och var representerad i deras första utställning på Konstakademien 1912. I vandringsutställningen ”Rebeller & Mademoiseller” visas, nu i Uppsala på Bror Hjorths Hus (till den 4/9), hennes verk tillsammans med de av Tyra Kleen (1874-1951) och Emma Toll (1847-1917).

Idag fyller Svantes morfars farmor Sophie Klingberg, f. Baalack, 190 år.  

Lustigt nog vet vi mycket om Sophies liv efter 1908, då hon inleder sina sista dagböcker. De gamla dagböckerna och en massa brev har hon bränt, så tiden fram till hennes 75 år kan vi endast följa genom de fakta som gått att få fram via kyrkoböcker och kyrkoarkiv.

Hon föddes den 26/7 1832 på Östhamra i Västmanland, som äldsta av åtta barn till Carl Gustaf Baalack, possessionat, och Amalia Flodin. När Sophie var fem år flyttade familjen till Stora Hamrum i Västergötland. Fadern avlider 1848 och Sophies mamma gifter då om sig med kronofogden Justus Wennerholm. Amalia och hennes sex överlevande barn flyttar då till Berga gård i en grannsocken, där Wennerholm och hans två hemmavarande barn bor.

Sophie gifter sig 1854 21 år gammal med inspektorn Erland Klingberg (1821-1914). Paret flyttar först till Tidaholm, sedan till Hällefors bruk, där Erland är disponent. Efter 20 år i Gustafsström i Värmland, pensioneras paret i Uppsala 1886. De har då fått nio barn, födda mellan 1854 och 1875. Efter att ha bott på flera adresser i Uppsala, flyttar paret 1908 till det nybyggda Vasahuset, och där inleds Sophies sista bevarade dagböcker.

Här får vi syn på en bildad överklassdam, mycket förtjust i bilåkning och läsning; hon tar in inneboende studenter, som hon finner stor glädje i att umgås med. Flera av hennes barnbarn bor hos henne under sin studietid i Uppsala. Umgänget med grannar, konserter, böcker och samtal med likasinnade spelar stor roll i hennes liv. Mindre förtjust är hon i elektricitet och fastighetens hiss! Jular och somrar tillbringas hos sonen Erland Theodor och hans familj på Mackmyra. Erland avlider 1914 och Sophies liv fortsätter i en större lägenhet i fastigheten i Uppsala; nu är hon ekonomiskt beroende av sina söner.

Hon blev mycket gammal, 93 år gammal, och ligger begravd på Uppsala Gamla kyrkogård. Tänk så roligt det varit om hennes tidigare dagböcker funnits kvar!

i augusti månad är Anna Klingberg hos sin dotter Ulla på sanatoriet Romanäs utanför Tranås. Ulla är sjuk i tuberkulos och vistas sedan en tid på sanatoriet. Det byggdes 1905 för välbärgade tuberkulospatienter.

Ett brev som Anna skriver hem till sin son Axel visar att hon just denna dag, den 10 augusti, åt kräftor på sanatoriets kräftsouper, som alla måste delta i, patienter och familjemedlemmar. Anna tyckte inte att kräftorna smakade något vidare, hon längtar efter kräftorna de brukar ta upp på Mackmyra. Hon åt ändå två, lite motvilligt verkar det som i brevet. Desto mer njöt hon efteråt av musiken på violoncell och piano!

Från 1879 var allt kräftfiske i alla svenska vattendrag hårt reglerat. Först efter klockan 17.00 den 7 augusti fick man fiska och sälja kräftor. Fortfarande anses den 8 augusti vara rätt datum att äta de första kräftorna.

På Mackmyra fiskades kräftor fram till 1990-talet då kräftpesten slog ut beståndet.

Kvarteren runt S:t Johannes kyrka i Stockholm, högst upp på Brunkebergsåsen i Norrmalm, inrymmer många både gamla och nya kvarter. Kammakargatan 4 byggdes 1881 och dit flyttade 2 trappor upp, Svantes morfars mors farbror matematikern Emil Fogelmarck och hans familj.

Familjen bestod då av pappa Emil (1833-1904) och mamma Augusta (1846-1920) och barnen Ellen (f. 1867), Gerda (f. 1872) och Gunnar (f. 1880). Emil var sedan 1875 professor i matematik vid Tekniska institutet i Stockholm (nuvarande KTH).

Lägenheten bestod av åtta rum plus jungfrukammare, tambur och serveringsrum. Emellanåt hyrdes ett av rummen, det västligaste, ut till någon inneboende. Åt solsidan fanns en barnkammare och Emils arbetsrum, åt öster fanns sängkammaren, salen, förmaket och ett hörnrum.

Sonen Gunnar berättar i sina efterlämnade skrifter att han minns det glada sällskapslivet i hemmet; det var middagar, baler av olika slag och de unga herrar som flockades runt hans systrar var kadetter och löjtnanter från Karlberg. Svantes morfars mor Anna Klingberg tillbringade själv som tonåring hösten och våren 1884-1885 hos sin farbror. Hon läste vid Wallinska skolan för att ta studenten och farbrodern hjälpte till med matematiken och hon och kusiner deltar i ett intensivt kulturliv med teater och konserter.

Runt om i de närmaste husen fanns under Fogelmarcks tid ett flertal skolor, bl a Brummerska skolan och Whitlockska skolan. Inne på den låsta gården odlades grönsaker under första världskriget.

Emil avlider 1904 och hans änka Augusta 1923. Då hade lägenheten på Kammakargatan redan övertagits av professorn i litteratur Henrik Schück (1855-1947). Han lär ha bott i våningen mellan 1920 och 1947 och fyllt den med 20 000 volymer. När fastigheten skulle renoveras 1938, motsatte sig Schück att kakelugnarna skulle tas ner och ersättas med öppna spisar.

Idag bor författaren och akademiledamoten Per Wästberg (f. 1933) i lägenheten; han berättar i boken ”Kring Johannes” (1994) om de hus som finns runt kyrkan och de människor som levat där.

Nästa mål på vår rundresa i Dalarna var Smedjebacken och Hagge, platser där Klingbergare bott och verkat. Vårt förra resmål Norrbärke kyrka ligger i Smedjebacken, så vi var redan framme där.

År 1878 gifte sig Svantes morfars faster Sigrid Klingberg (1858-1914) med Harald Nordlander (1853-1920). De kom att bosätta sig på Hagge bruk, som då ägdes av Haralds far Axel Nordlander (1821-1892) och som Harald senare ärvde. Bruket var ett järnbruk som startades på 1600-talet, och köptes 1845 av Haralds farfar stadsmajoren Eric Nordlander (1773-1847) i Stockholm, en bondpojke från Medelpad, som i Stockholm blev stenrik viktualiehandlare (livsmedelshandlare). När han dog 1847 sades han vara Stockholms rikaste borgare. Han efterlämnade 8 oäkta barn, alla barn till en kvinna i Stockholm, som dock inte bodde med honom. Barnen ärvde hans förmögenhet, och äldste sonen Axel blev brukspatron på Hagge.

Den ståtliga herrgårdsbyggnaden i Hagge stod klar 1806, men revs på 1950-talet. Den låg mitt i bruket och det måste varit en både livlig och ljudlig plats att bo på. Idag finns bara grindstolparna till herrgården kvar att beskåda.

Sigrid och Harald fick fyra barn (Axel, Hugo, Greta och Rut), alla födda på Hagge.

1856 anlade Hagge bruk tillsammans med Grängshammars bruk (som var vårt första mål på resan) och två andra järnbruk i trakten ett gemensamt valsverk i Smedjebacken, som ligger vid Norrbärke kyrka knappt en mil från Hagge. Smedjebackens valsverk, som så småningom blev ett stort järnverk, drevs av Axel Nordlander som flyttade dit med fru och barn. De flyttade in i Bengtsgården, en stor och ståtlig herrgård nära Norrbärke kyrka. Den kallas numera för Nordlandergården, och ägs av Nordlandersläktingen Jan Axel Nordlander. I huset finns också en hembygdsförening. När Hagge bruk lades ned 1910 flyttade Sigrid och Harald in till Nordlandergården. Sigrid avled här 1914 och Harald 1920. Familjen Nordlander fortsatte att vara huvudägare i Smedjebackens valsverk till 1955.

Sigrid och Harald ligger bägge begravda i Nordlanders familjegrav på den närbelägna kyrkogården vid Norrbärke kyrka.

Idag finns en stor öppen park precis bredvid kyrkan som kallas Uddparken. Den donerades av Sigrids och Haralds dotter Rut och hennes man John Udd.

Sigrids bror Erland Theodor Klingberg (1866-1938) arbetade 1889-1894 (när han inte tjänstgjorde som officer) åt sin svåger som bokförare på Hagge och inspektor på Smedjebackens ångsåg. Vi vet inte om Erland redan då var intresserad av släktforskning och visste att 1600-talsprosten Andreas Bergius i Norrbärke var en av hans förfäder, men när han senare skrev om honom i boken Slägten Klingberg måste han ha tänkt på de många gånger han varit på gudstjänst i Norrbärke kyrka. Långt senare, 1923-1937, när han själv var ägare till Mackmyra bruk och både Harald och Sigrid var döda, var Erland styrelseordförande i Smedjebackens valsverk.

Fortsättning på resan följer…

Idag skulle Gerda Fogelmarck ha fyllt 150 år! Gerda var kusin till systrarna Anna, Sofi och Siri, alla födda Fogelmarck, och kom att ha god och nära kontakt med sina kusiner hela livet.

Gerda föddes i Stockholm 1872. Hennes pappa var Emil Fogelmarck, professor i matematik vid KTH, och hennes mamma Augusta Söllscher. Kammakargatan 4 var deras hem och där rådde ”en ljus stämning och glad slösande oprententiös gästfrihet”, skriver Gerdas brorsson Stig. Gerda hade en äldre syster Ellen, f. 1867, och yngre bror Gunnar, f. 1880.

Det finns en hel del information bevarad om Gerda. Hennes brorsson Stig Fogelmarck berättar i sin bok ”Rum i tiden” om sin faster, Gerdas bror Gunnar Fogelmarck har efterlämnat minnesanteckningar, och det finns bevarade brev mellan systrarna Fogelmarck där Gerda nämns.

Så vad vet vi om Gerdas liv? Hon gick på Wallinska skolan och tog studenten där, och utbildade sig till lärare. Hon undervisade på Wittlockska samskolan. Under sin ungdom lär hon ha varit omsvärmad; hon var lång, kraftigt byggd och ”en skönhet”. Brodern Gunnar minns baler och middagar, som systrarna deltog i. Gerda studerade piano för Richard Andersson, känd pianist och pedagog, och sång för fröken Pihl. Brev från 1910-talet berättar om Gerda, som spelar piano vid sina besök hos kusinerna. Somrarna tillbringades på familjens sommarställe på Dalarö, och systrarna besökte ofta sina kusiner på Vall och Mackmyra.

1891 vidtog systrarna Fogelmarcks första resa utomlands och det kom sedan att bli Gerdas melodi. Större delen av sitt liv kom hon att befinna sig på resande fot, ensam eller med systern Ellen. Alltid restes i 3.e klass, boddes och åts enkelt. Gerda var ovanligt frimodig för tiden, hade stor lust att uppleva spännande resmål; hon var öppen och okonventionell och verkar ha knutit kontakter varthän hon reste. Hon vandrade i bergen, fotograferade ofta. Hon verkar ha tyckt om att spela golf, hennes skotska golfklubbor vårdas nu ömt av hennes brorsbarnbarn Peter Fogelmarck.

Det finns ingen information om Gerdas lärargärning; hennes beslut att utbilda sig till lärare kan ha varit baserat på en önskan att vara självständig och oberoende, men kan också ha varit en nödvändighet för att kunna försörja sig. Pappa Emil efterlämnad vid sin död 1904 en viss förmögenhet, men den kan knappast ha räckt till att försörja Gerda och hennes syster Ellen, som förblev ogifta livet ut.

Gerda gick bort 1949, 77 år gammal. Hon bodde då på Dams pensionat på Karlavägen 57 i Stockholm. Hon ligger begravd på Stockholms norra begravningsplats.

Stort tack till Peter Fogelmarck, för hjälp med information och foton!

”Nu får jag ledsamt nog lov att skicka dig ett mindre kärkommet brev. Jag har skjutit upp ett par dagar att skicka denna räkning från Sophiahemmet, och måste du väl därför nu i stället vara snäll skicka en check med omgående, din stackare!”

---

I februari 1922 skriver Anna Klingberg hem till sin man Erland. Det är nu dags att betala februari månads räkning för dottern Ullas vård på Sophiahemmet i Stockholm. Ulla har sedan sommaren 1921 varit sjuk i tarmtuberkulos och har vårdas på Sophiahemmet sedan ett par månader.

Sophiahemmet var sedan 1889 Sveriges första privata sjukhem och ligger på norra Djurgården i Stockholm. En donation från kung Oscar II och drottning Sofia möjliggjorde att sjukhuset kunde byggas. Det fick 70 sängplatser. Sophiahemmet hade också en sjuksköterskeskola.

Tarmtuberkulos är en variant av den smittsamma sjukdomen TBC, som under 1800-talet var den vanligaste dödsorsaken. Någon bot fanns inte på 1920-talet när Ulla blev sjuk, men idag kan man bota de flesta fall med antibiotika. Den vanligaste behandling då var att åka till ett sanatorium, där patienten fick vila, frisk luft och hälsosam mat. Allmän vaccinering mot TBC inleddes i Frankrike 1924 och i Sverige först på 1940-talet.

Det är oklart vilken behandling Ulla fick på Sophiahemmet, hon är svag och febrig hela tiden; någon magoperation nämns i något brev. Hennes diet i februari 1922 verkar vara ostron och kycklingfärs! Mamma Annas räkning för februari månads vård löper på 445:-, vilket idag motsvaras av cirka 12 800:-.

---

Det är dags för deklaration , och för detta anlitar Sofi Fogelmarck Eva Andén, Sveriges första kvinnliga advokat. Som ogift har Sofi varit myndig hela sitt vuxna liv. Hon och hennes systrar Anna och Siri, alla födda på 1860-talet, blev myndiga vid 21-års ålder, men Anna och Siri blev raskt omyndiga då de vid 27 respektive 42 år ålder gifte sig. Deras män blev då deras förmyndare. Det märks bland annat i den brevsamling som finns bevarad från 1910-talet, där det är Annas man Erland och Siris man Fredrik, som förmyndare för sina hustrurs förmögenheter, diskuterar ekonomi och affärer.

Myndiga vid 21 års ålder blev kvinnor 1884, men det var först 1921, som även gifta kvinnor blev myndiga. Helt plötsiligt måste även Anna och Siri ta ansvar för sin ekonomi och vara med i de ekonomiska diskussioner som fördes.

Eva Andén (1886-1970) kom att vara inblandad i familjens ekonomi åtminstone till 1937. Hon upprättade Sofis testamente, var hennes boutredningsman och förvaltade hennes något trassliga dödsbo ända fram till 1932.

För en modern kvinna kan det verka omöjligt att inte få rå sig och sitt själv, men Siri nämner vid något tillfälle att kvinnor inte är skapta till att ta det ansvaret. Hon kom under hela sitt vuxna liv att få leva med ekonomiska bekymmer, medan systern Anna hade det bättre ställt.

Den sista dagen att lämna in sin deklaration var från 1928 till 1987 den 15 februari.

”Supén bestod af smörgås med 3 assietter, sillsallad, hönsfärs med champingonsås och ärter, ananasgelée, öl, mjölk och ett glas madeira på slutet. På buffén fanns fruktsallad, karameller, rödvinbål, vichyvatten och whisky av vilket senare det ej gick åt ½ butelj en gång.”

I ett brev hem i början av februari 1922, skriver Anna Klingberg till sin man Erland och berättar om den dans med supé som hon just bevistat i Stockholm. Tillställningen hölls hos hennes syster Sofi på Sveavägen 45 och verkar ha varit välbesökt. Ett tjugotal ungdommar kom, de flesta vänner till hennes söner Axel (27 år), Erland (24 år) och Wilhelm (19 år). Alla gäster är noggrant namngivna, så som är brukligt.

Annas syster Sofi har tidigare tagit god hand om sina syskonbarn då de studerat i Stockholm. Axel och Erland har tidvis också varit inackorderade hos henne och hon bjuder dem alla ofta på konsert och teater.

Vid halv 8 kom gästerna, och då vidtog dansen, ”synnerligen livlig”! Piaonot stod i hallen, så att de kunde dansa i salen, Efter en timme var det dags för supén, som dukades upp vid småbord. Vid ett bord i hallen satt Anna själv, Sofi, Sofis sällskapsdam Märta och systrarnas syssling Lotten – de är naturligtvis där som både värdar och förkläden.

Dansen pågick till halv 2 på natten, och det verkar ha varit en lyckad tillställning. Den enda smolken i bägaren var ju förstås att Anna dotter Ulla, som älskar fester och dans i synnerhet, ligger långvarigt sjuk på Sophiahemmet.

”…så intresserad att höra om festen och alla arrangement därför, så jag tror då, hon hade mer roligt än tråkigt därav.” skriver Anna hem.

För en modern läsare kan man ju beundra insatsen att ordna både supé och dans ( och så sent på kvällen) för en massa ungdommari sitt egna hem. Vad månne grannarna ha tyckt?

Och nu tycker Anna, att de skall ordna en liten dans hemmavid för yngste sonen Carl (16 år). Sonen Wilhelm, som också bor hemma, har lovat hjälpa till. Så här tycks ungdomen i de högre sociala kretsarna i samhället ha fått roa sig, bevakade av vuxna, men med möjlighet att träffa någon trevlig ung flicka.

---

”…och jag ber att å Siris och egna vägnar få till Dig och Anna frambära vårt varma tack för all den hjälp, Ni och Sofi erbjudit oss…”

Ja, hur ser det ut med familjens ekonomi för 1922 egentligen? Den 22 januari 1922 skriver Fredrik Gripensvärd till sin svåger Erland Th. Klingberg och tackar för all hjälp han fått. Hans ekonomiska situation är desperat; trots att hans fru Siri ärvt en stor förmögenhet, har den gått åt till renoveringar och förbättringar av två herrgårdar. Nu 1922, på Strömsta, där de bott i fyra år, är läget prekärt. Fredrik själv är långvarigt sjuk och kan nog inte själv övervaka och sköta egendomen. Han har i flera fall fått hjälp av sin svåger, som nu gör sitt yttersta tillsammans med Siris syster Sofi att bistå dem. Men läget är också knepigt för Erland, då familjeföretaget Mackmyra Sulfit på grund av de dåliga tiderna inte bär sig längre. Även Sofi har det knepigt, då hon har investerat stort i familjeföretaget.

Den ekonomiska situationen för Gripensvärds kommer att påverka familjerelationerna för åtminstone två decennier framåt. Syskonband blir sköra, konkurser ligger runt hörnet och oron för framtiden är stor! Hur skall det gå?

Det finns all anledning att återkomma till detta senare under året.