Tänk dig själv! Det är i slutet av 1800-talet och en av dina söner har dragit till södra Afrika utan jobb och tyngd av skulder till familj och andra. Först kommer det rätt många brev (men inga pengar), de är inte så innehållsrika men du förstår att infödingarna går nakna, det är krig, vita nybyggare blir mördade och stympade och att det är ont om whisky. Sedan blir breven färre och handlar egentligen mest om skulderna, som ju inte blir mindre av att sonen satsar pengar på tomter i krigszoner. Lite pengar sipprar dock in från Afrika. Inget får du veta om hur han har det egentligen men han nämner ofta möjligheten att bli rik på guld och diamanter. Pappa Erland Theodor sparar noggrant breven ofta med en anteckning om ankomstdag.

Viktor Klingbergs 25 första Afrikabrev finns nu till allmän läsning här! Övriga är under produktion och kommer snarast. Det är förunderligt att få följa ett liv i södra Afrika mitt i de krig som råder där. Varthän Viktor än beger sig verkar det bli krig. Varthän han än åker lyckas han inte riktigt samtidigt som han ser andra lyckas bättre.

Vi har samtidigt passat på att förkovra oss om situationen i södra Afrika vid förra sekelskiftet, vi har gjort en ordentlig förteckning över Viktors resor samt fördjupat oss i hans skuldsituation. Nu inväntar vi bara hans testamente och bouppteckning från Johannesburg (allt går att få på nätet nu för tiden!).

Läs Viktor Klingbergs Afrikabrev 1-25 här.

God läsning! Mer kommer!

Hur firades påsken i en övreståndsfamilj för hundra år sedan? Jag har samlat ihop de påskar Sophie Klingberg nämner i sin dagbok (1910-1918) och det är inte så stor skillnad mot nutida påskar; påskägg, påskliljor, god mat, umgänge med familj och vänner, utbyte av små gåvor. Sophie gick trogen i kyrkan, särskilt på påsken, förstås. De verkar också ha skrivit verser direkt på sina ägg.

Detta är också något av de få tillfällen då barnen kommer till Uppsala för att hälsa på. De flesta andra stora helger tillbringas ju på Mackmyra hos Erland och Anna. Sophie och Erland får då tillfälle att träffa sina andra barn och barnbarn.

Läs om Sophies påskfirande 1910-1918 i Påsk hos Klingberg i Uppsala 1910-18 (utdrag ur Sophie Klingbergs dagbok).

Glad Påsk tillönskas från nutida släktingar i Uppsala!

Anmodern Sophie Klingberg (1832-1925) bodde under de 17 sista åren av sitt liv på Vasagatan i Uppsala i det s.k. Vasahuset. Hon skrev ju under den tiden en dagbok (1908-22) i vilken grannarna har en framträdande position. Hon berättar livligt om grannlivet, vilka hon umgås med, om middagar, supéer och kafferep. Lite skvaller får vi oss till dels men hon är mest saklig i sitt berättande om dem. Det som framträder tydligast är hur mycket och ofta man umgicks och hur trevligt det verkar ha varit att bo där.

Det finns nu en fullständig förteckning över samtliga hyresgäster i huset från 1908, då huset var nybyggt och Sophie och Erland Theodor flyttade in, till 1925, då Sophies avlider. Hyresgästerna och deras barn, inneboende, inackorderade och tjänstefolk finns listade alfabetiskt.

Sammanlagt knappt 580 personer passerade genom huset under de år Sophie bor i huset; med tanke på att det var 31 lägenheter fördelade på tre portuppgångar är det relativt mycket folk. Omsättningen på hyresgästerna var stundtals stor: allt ifrån professorer, f.d. borgmästare och friherrar till postiljoner och portvakter bodde i huset tillsammans med en stor mängd jungfrur, som ofta verkar ha stannat bara en kort tid. Vissa hyresgäster bodde kort tid medan andra flyttade ut först när de avled. Det var heller inte ovanlig att man bytte lägenhet då omständigheter i livet ändrade ens behov.

Det har varit ett spännande och rikt arbete att följa vilka som bott i huset. Något barn har avlidit som späd, en jungfru dog i spanska sjukan, en frånskild fru flyttade in med sina barn, en änka avled och hennes son med familj bodde vidare i lägenheten, en fru hade pensionat.

Roligast har varit att följa alla de jungfrur som arbetade kortare eller längre tid i ”fin familj” i Uppsala. Några flyttade och gifte sig, andra stannande ett år blott, medan andra verkar ha följt med ”sin” familj genom hela livet. Dessa kvinnor levde ett relativt osynligt liv utanför historieböckerna och finns nu att söka på internet. Bara det har gjort arbetet värt!

Läs hela förteckningen för Vasahuset i Uppsala 1908-25.

Barn och barnbarn, klä julgranen tillsammans, sedvanligt doppa i köket,  julklappar (mest böcker), till julottan med släde och middagar och supéer med grannar…

Ja, så beskriver Sophie Klingberg (1832-1925) sina jular på Mackmyra (ibland i Falun). Hon tillbringar alla jular mellan 1901 och 1920 (kanske fler) hos sin son Erland och hans familj och skriver om dem i sin dagbok från 1908-1920. Vi förstår hur viktigt det är för henne då hon julen 1909 inte kan resa på grund av influensan. Hon fäller några tårar i smyg. Men de kan resa igen den 29:e då alla blivit friska!

Det är roligt att läsa om hennes jular! De skiljer sig inte så värst mycket från våra moderna förutom att det verkar ha funnits mer snö, fler barn i familjen och fler tillställningar. Hon verkar njuta av att få många julklappar, precis som sin sonsondottersondotter med samma namn…

Hon uttrycker stor tacksamhet till sin son Erland och hans familj som låter henne och maken komma varje jul (och förresten varje sommar också). Mackmyra står för familj och samhörighet, för víla och återhämtning för henne. Man kan ju undra över hennes andra barn som fanns i Sverige: Fredrik, Knut, Elsa, Sigrid & Marie-Louise.

Läs om Sophies jular i Jul på Mackmyra (utdrag ur Sophie Klingbergs dagbok).

En god jul med familj, doppa, julgran och julklappar tillönskas

Julie

Under våren 1914 renskrevs Sophie Klingbergs två sista dagböcker. Hon började skriva dem 1908 då hon var 75 år gammal och skriver sitt sista inlägg 1922, tre år innan hon avlider 92 år gammal.

Det är fascinerande att följa en kvinnas överklassliv i Uppsala från 1908-1922. Hon skriver om stort och smått, om vad hon läser, upplever, ser och deltar i, vilka hon träffar men mycket lite om sina känslor. Hon meddelar tidigt i dagboken att nu skall hon vara återhållsammare med sina känslor, vilket hon inte tidigare varit.  Hon bränner sina gamla dagböcker och brev! Vi får sällan möta hennes man Erland Theodor i dagboken och barnen nämns bara då de besöker eller då hon åker till dem.

Två platser får stort utrymme i dagboken. Hennes vardag handlar om hennes grannar i Vasahuset på Vasagatan i Uppsala, dit hon och maken Erland Theodor flyttar på hösten 1908. Det är ett livligt socialt liv med middagar och supéer! Men här finns också de otaliga inackorderade studenter som förgyller och lyser upp hennes vardag.

Till jul och varje sommar är hon på Mackmyra hos sonen Erland och hans familj. Det är uppenbart hur mycket detta betyder för henne; här finns natur och sommarsol, barnbarnen men också ett livligt umgänge med grannar.

Det känns som om dagboken ger oss skärvor av en kvinnas liv, de skärvor hon låter oss se. Man kan undra över allt hon väljer att inte skriva om. Kvinnors liv avsätter så få avtryck i historien: de föds, gifter sig, får barn och dör. Dagboken ger oss inte bara en kvinnas vardag utan en åldrig kvinnas vardag. Bara det har gjort arbetet värt!

Under arbetet med dagboken har vi försökt spåra alla personer hon nämnt – då det rör sig om de övre sociala skikten i samhället har det ofta varit lätt att kunna identifiera personerna i kyrkoarkiv. Ibland har vi misslyckats; så till exempel kan vi inte hitta Friherrinna de Brun!!!!

Dagboken har lett vidare till ett arbete med att spåra alla som bodde i Vasahuset 1908-1922. Ständigt dyker nya trådar och samband med dagboken upp, oklarheter klaras upp och nya samband mellan människor hittas. Ännu är inte arbetet helt klart och frågan är om det någonsin kommer att bli det?

Läs själva i: Sophie Klingbergs dagbok.