är det 110 år sedan Erland Klingberg gick bort, 92 år gammal.

Erland Theodor Klingberg föddes 17/8 1821 i Ödeby prästgård (Närke), där hans far Carl Kristoffer (1780-1867) var komminister (senare prost) och gift med hans mor Eva Margareta, f. Pfeiff, (1781-1851).

Han började i Örebro apologistskola (nuv. Karolinska skolan) 1832 och tog examen 7/6 1836. Han var 1837-38 lärare i Fru Tersmedens privatskola hemma i Ödeby, sedan började han bruksbanan som elev vid Gammelbo bruk (i Ramsberg, Västmanland) febr 1839 – maj 1842. Erland Theodor blev sedan från 1842 (från 20 års ålder!) inspektor vid en rad olika bruk:
maj 1842 – nov 1842 Molnebo (vid Morgongåva, Uppland)
nov 1842 – nov 1843 Isåsa kopparverk (vid Mårdsäter, Närke)
nov 1843 – nov 1844 Flögfors kopparverk (vid Ramsberg, norr om Lindesberg, Västmanland)
feb 1845 – maj 1851 Annefors järnbruk (i Fröjered, en mil norr om Tidaholm, Västergötland)
maj 1851 – nov 1859 Tidaholms bruk (Västergötland).
Erland Theodor avancerade sedan till disponent och verkställande direktör för Hällefors bruk (Västmanland) nov 1859 – okt 1866. Detta var uppenbarligen höjdpunkten i hans karriär, men nov 1866 blev han istället förvaltare för det betydligt mindre Gustavsströms bruk (Värmland), som ägdes av Hällefors, och där blev han kvar 20 år till hösten 1886, då han pensionerades och flyttade till Uppsala med sin fru och de yngsta barnen. Titeln disponent behöll han, och han var uppenbarligen stolt över den – till och med hans fru skriver ibland ”Disponenten” i sin dagbok. Det är oklart varför Erland fick lämna Hällefors för en lägre post, men det verkar snarare bero på ändrade ägarförhållanden än på att han misslyckats, och att han fick en hedervärd reträttpost.

Det är också oklart varför de valde att sedan flytta till Uppsala, som väl ingen i familjen haft anknytning till tidigare, mer än att sönerna Viktor och Fredrik studerat resp. studerade där. I Uppsala bodde de på flera olika adresser; åtminstone från 1897 bodde de på Jernbrogatan 2 (nuv. S:t Olofsgatan 2) där de bodde till 1908, då de flyttade till det nybyggda ”Vasahuset” på Vasagatan 1, där de bodde kvar resten av livet.

Erland Theodor träffade uppenbarligen sin fru Sophie Baalack (f. 1832) under åren i Västergötland. Hon bodde till oktober 1851 i Korsberga, en knapp mil norr om Annefors, och flyttade sedan (när hennes mor gifte om sig) till Berga en mil söder om Tidaholm, alltså ungefär samtidigt som Erland flyttade till Tidaholm (en mil söder om Annefors). De gifte sig på Berga 1854. Erland och Sophie fick 9 barn: Richard, Viktor och Sigrid i Tidaholm, Marie-Louise, Carl, Axel och Erland i Hällefors samt Knut och Elsa i Gustavsström. Av de 6 sönerna fortsatte Richard med järnbruk, Viktor och Fredrik blev läkare, Carl blev grosshandlare och Erland och Knut blev militärer; Erland sysslade i det civila också med järnbruk och gifte sig dessutom med en bruksägardotter och drev Mackmyra bruk. Av de 3 döttrarna gifte sig Sigrid med en brukspatron och Marie-Louise och Elsa med två bröder Müntzing, båda verksamma på pappersbruk.2 Tre av sönerna emigrerade: Richard och Carl till England samt Viktor till Sydafrika. Sonen Erland kom att försörja sina åldriga föräldrar, och dessutom tillbringade de alla jular och somrar efter 1908 på Mackmyra.

Erland dog 19/2 1914 och är begravd på Uppsala gamla kyrkogård.

Hans fru Sophie skriver fint och ömsint i sin dagbok från 1914 om maken Erlands död:

”…de som besökte oss tyckte att Disponenten såg så kry ut, men då fötterna började svullna sade han en gång att detta är ej goda tecken, och besvärligt för dig at sköta. Men gjorde jag så gerna och var glad att kunna göra det. Natten till den 19 februari sof han dåligt och sade på morgonen att vi ska be en Läkare att jag får något rogifvande så vi ringde upp Doktor Clason som lofvade komma. Medan sängen bäddades om satt han i nattrock och filtar och på min fråga om han ville lägga sig innan Doktorn kom, svarade han ”jag sitter så skönt här”. Jag borstade hans hår och strök med min hand eau de cologne i pannan och tog ett lite handarbete samt bredde ännu en filt öfver honom. Om en stund frågade ånyo om han ville lägga sig ty nu kommer Doktorn, med då fick jag ej något svar utan gick att taga emot Doktorn, och sade att min man sofver, så jag näns ej väcka honom. Doktorn sade efter att noga undersökt: Han sofver fru Klingberg för att aldrig vakna mer! Och jag stod ensam, och de sextio åren af vårt lyckliga lif vid hvarandras sida stod som ett lefvande panorama för mitt inre öga och jag tänkte genast på hans ord, några dagar förut, att ”det blir synd om dig Sofie, men det är godt att du har barn som både kan och vill hjälpa dig”. Och Gud vare lof, så är det – de kommo snart hit och allt gick så väl. Elsa kom också och stannade ett par veckor hos mig. Begrafningen var så högtidlig i all sin enkelhet. Sedan man förtärt en kopp bouljong & pasteijer, varmt vin och Konfect började stora klockan ljuda till uppbrott och den vackra kistan med sina buketter & kransar bars ut till Likvagnen af fyra vana bärare som gjorde sin sak så väl. I fyra Täckvagnar följde vi efter till Domkyrkan där orgeln brusade så högtidligt emot oss. Kistan ställdes på en katafalk i koret och kransar som ej rymdes på kistan lades omkring. Domprosten Berggren jordfäste och pastor Lindberg med sin härrliga röst utförde begrafningsmässan vid altaret. Derefter sjöngo en dubbelkvartett af O.D. bakom altaret ett par av våra vackraste sånger och det är af gripande skönhet! De sjöngo äfven ett par sånger vid grafven. Middagsbordet var vackert med en stor och två mindre vaser med narcisser och fint björklöf. Men endast 12 personer kunde ha plats. Maten bestod af stort smörgåsbord med åtskilliga varma kötträtter, omeletter och konserver och så inkokt lax med majonäs-sås – fogel med brynt potatis, lök, pickels, svart vinbärssylt och äpplegelé, Mocka tårta, ost, smör och kex, öl och viner – kaffe, likör m.m. Thé och smörgåsar på bricka, öl och mjölk.”