Den 11 maj 1953, för sjuttio år sedan, vad det dags för den 19-åriga Ulla Klingberg att ta studenten i Gävle.

Det var en strålande vacker vårdag då fjorton manliga och två kvinnliga nybakade studenter marscherade till regementsmusik ner till Rådhustorget, där hennes far och farbror bar henne i ”gullstol” till bilen mot firande på Mackmyra.

På Mackmyra väntade släkt och grannar, sammanlagt ett femtiotal gäster, som deltog i ett ”kafferep”. Ett flertal visor sjöngs av familjemedlemmar. Efteråt var det middag för familj och släkt.

Allt detta kan man läsa i ett brev från Ullas farbror Erland Klingberg till en av sina bröder dagen efter. Det blev en ögonblicksbild av ett studentfirande, som på många sätt liknar dagens, men också skiljer sig åt. Idag brukar de nya studenterna försvinna ut till eget firande med vänner när kalasandet med familj och släkt är avklarat.

Farbror Erland noterar förtjust att det på kvällskvisten vid 11-tiden kom en bil utkörandes till Mackmyra med den ävenledes nybakade studenten Bo Janson. Han bjöds på kaffe och sedan åkte han och Ulla till hans föräldrar. Farbror Erland noterar att det inte verkar finnas någon officiell förklaring i form av en förlovning – ingen av dem bär ringar – men tycker att diskretion gäller och till dess konstatera att ”Ulla är Jansons frestelse”.

Foto i tidningsartikeln nedan togs denna dag av Ulla och Bo, där de står bredvid varandra bland de andra studenterna på läroverkets trappa. Drygt ett år senare var de gifta.

I fredags var vi på Uppsala stadsteater och såg en kabaré om Olof Rudbeck. Det var mycket roligt. Fritt efter verkligheten, närmast ett spex med verklighetsbakgrund. Se trailer.

Olof Rudbeck är ju en av våra avlägsna förfäder, se Olof Rudbeck. Jag minns att min mormor Sara Klingberg (född Serrander) talade om att Olof Rudbeck var hennes förfader, och hon var uppenbarligen stolt över det. Jag har långt senare förstått att hon nog var glad över att ha en berömd anfader själv, när hon bodde på Mackmyra där mycket handlade om hennes mans förfäder Fogelmarck och Elfbrink.

Olof Rudbeck var i verkliga livet en gigant vid Uppsala universitet på 1600-talet, både vetenskapligt och mer praktiskt. Han upptäckte lymfsystemet, anlade en botanisk trädgård (som Linné fick hand om och gjorde känd på 1700-talet), studerade en komet, lät bygga Gustavianum med den anatomiska teatern, lät bygga en vattenledning, ordnade båttrafik till Stockholm, m.m.

Men de sista 30 åren av sitt liv ägnade han framförallt åt sin stora bok Atlantica, där han helt spårade ur och med en blandning av snille, galenskap och fantasi ”bevisade” att Sveriges historia går tillbaka till strax efter syndafloden, och att mycket av den antika grekiska och romerska civilisationen egentligen härstammade från Sverige; den mytiska ön Atlantis som Platon beskrev var i själva verket Sverige, med Uppsala som huvudstad, och härifrån hade bl.a. trojaner, skyter och goter utvandrat.

Se vidare Svenskt biografiskt lexikon.

Sammanfattningsvis passar Runebergs ord om Lotta Svärd (ur Fänrik Ståls sägner) bra även på Olof Rudbeck:
”Och något tålte hon skrattas åt, men mera hedras ändå.”
Vi fick oss i alla fall många skratt i fredags.