Nästa mål på vår rundresa i Dalarna var Smedjebacken och Hagge, platser där Klingbergare bott och verkat. Vårt förra resmål Norrbärke kyrka ligger i Smedjebacken, så vi var redan framme där.

År 1878 gifte sig Svantes morfars faster Sigrid Klingberg (1858-1914) med Harald Nordlander (1853-1920). De kom att bosätta sig på Hagge bruk, som då ägdes av Haralds far Axel Nordlander (1821-1892) och som Harald senare ärvde. Bruket var ett järnbruk som startades på 1600-talet, och köptes 1845 av Haralds farfar stadsmajoren Eric Nordlander (1773-1847) i Stockholm, en bondpojke från Medelpad, som i Stockholm blev stenrik viktualiehandlare (livsmedelshandlare). När han dog 1847 sades han vara Stockholms rikaste borgare. Han efterlämnade 8 oäkta barn, alla barn till en kvinna i Stockholm, som dock inte bodde med honom. Barnen ärvde hans förmögenhet, och äldste sonen Axel blev brukspatron på Hagge.

Den ståtliga herrgårdsbyggnaden i Hagge stod klar 1806, men revs på 1950-talet. Den låg mitt i bruket och det måste varit en både livlig och ljudlig plats att bo på. Idag finns bara grindstolparna till herrgården kvar att beskåda.

Sigrid och Harald fick fyra barn (Axel, Hugo, Greta och Rut), alla födda på Hagge.

1856 anlade Hagge bruk tillsammans med Grängshammars bruk (som var vårt första mål på resan) och två andra järnbruk i trakten ett gemensamt valsverk i Smedjebacken, som ligger vid Norrbärke kyrka knappt en mil från Hagge. Smedjebackens valsverk, som så småningom blev ett stort järnverk, drevs av Axel Nordlander som flyttade dit med fru och barn. De flyttade in i Bengtsgården, en stor och ståtlig herrgård nära Norrbärke kyrka. Den kallas numera för Nordlandergården, och ägs av Nordlandersläktingen Jan Axel Nordlander. I huset finns också en hembygdsförening. När Hagge bruk lades ned 1910 flyttade Sigrid och Harald in till Nordlandergården. Sigrid avled här 1914 och Harald 1920. Familjen Nordlander fortsatte att vara huvudägare i Smedjebackens valsverk till 1955.

Sigrid och Harald ligger bägge begravda i Nordlanders familjegrav på den närbelägna kyrkogården vid Norrbärke kyrka.

Idag finns en stor öppen park precis bredvid kyrkan som kallas Uddparken. Den donerades av Sigrids och Haralds dotter Rut och hennes man John Udd.

Sigrids bror Erland Theodor Klingberg (1866-1938) arbetade 1889-1894 (när han inte tjänstgjorde som officer) åt sin svåger som bokförare på Hagge och inspektor på Smedjebackens ångsåg. Vi vet inte om Erland redan då var intresserad av släktforskning och visste att 1600-talsprosten Andreas Bergius i Norrbärke var en av hans förfäder, men när han senare skrev om honom i boken Slägten Klingberg måste han ha tänkt på de många gånger han varit på gudstjänst i Norrbärke kyrka. Långt senare, 1923-1937, när han själv var ägare till Mackmyra bruk och både Harald och Sigrid var döda, var Erland styrelseordförande i Smedjebackens valsverk.

Fortsättning på resan följer…

Nästa mål på vår resa var Norrbärke kyrka.

Här var min morfars farfars farfars farmors morfar Andreas Bergius (1618-1691) kyrkoherde och prost. Han kom från byn Hälsta i Bergs socken i Västmanland, och tog sig namnet Bergius efter hemsocknen. Han studerade vid det då nystartade universitetet i Dorpat (nu Tartu i Estland); han prästvigdes sedan och var syssloman vid domkyrkan i Västerås innan han 1660 blev kyrkoherde i Norrbärke. Norrbärke hade blivit en egen församling 1646, och Andreas Bergius var den andre kyrkoherden där. ”För sitt ordningssinne, rådighet och drift ansågs han nära för den ypperste av den tidens prostar. Höll sträng disciplin så i sitt hus som i församlingen, och hans adjunkter måste visa honom en lydnad, som stundom var dem alltför tung.” [Westerås stifts herdaminne, 1843] Ett av hans uppdrag var som riksdagsman för Västerås stift vid riksdagarna 1664 och 1680.
Se även Horet i Hälsta och prosten i Norrbärke.

Dottern Anna Bergia gifte sig med Jöns Olofsson och de flyttade till Stora Klingsbo i Stora Skedvi socken; deras barn tog namnet Klingberg, se Jöns Olofsson och Anna Bergia.

När Andreas Bergius tillträdde fanns i Norrbärke en liten medeltida kyrka som var i dåligt skick, men under hans 30 år byggdes denna om och ut till en stor sockenkyrka. (Detta fortsatte med en sista etapp med sidoskeppen 1704-1724, varefter kyrkan i stort sett haft sitt nuvarande utseende.) Andreas Bergius hade alltså ansvaret för denna ombyggnad, och han bidrog också själv med inredning i sakristian. Dessutom skänkte han och hans hustru Beata Mårtensdotter en altartavla, som numera hänger i ett sidoskepp.

Fortsättning på resan följer…

Den 12 juni gjorde vi (med bl.a. min mamma) en rundresa från Borlänge till några platser i Dalarna där släktingar varit verksamma.

Vårt första stopp var Grängshammar, i Stora Tuna socken. Det var ett gammalt järnbruk från 1600-talet som firman Elfstrand & Co 1831 köpte 1/9 av. Firman bestod då av Olof Elfbrink (1773-1835) och Anders Petter Göransson (1789-1850) samt deras gemensamme svåger Per Elfstrand (1783-1845). Så småningom ärvde både Wilhelm Elfbrink (1813-1870) och Sofie Göransson (1817-1860) andelar; de ägde tillsammans 3/41 och deras döttrar Julia (1839-1918), Emma (1842-1910) och Anna (1844-1913) ärvde därför 1/41 var. Julias man Oskar von Otter (1835-1905) satt i styrelsen för Grängshammar (då ombildat till aktiebolag) 1874-1885 och var därefter disponent (VD) 1885-1887. Sedan tycks släkten ha sålt sina andelar. Se även artikeln Järnbruk i släkten.

Grängshammar drevs under en stor del av denna tid av Olof Forsgren (1774-1862). Han var född och uppvuxen i Älvkarleö bruk (Älvkarleby socken) där hans far var byggmästare. Älvkarleö ligger bara en halvmil från Västanå (också i Älvkarleby socken) där samtidigt den några månader äldre Olof Elfbrink växte upp på en bondgård (som hans far, liksom de flesta bönder i Västanå, arrenderade av Älvkarleö bruk). Vi vet inte om Olof F och Olof E hade någon kontakt som barn, men de fick alltså en del med varandra att göra som vuxna när Olof Elfbrink blivit framgångsrik grosshandlare i Gävle och så småningom blev kompanjon med Olof Forsgren. Olof Forsgren gick i sin fars fotspår och blev en framgångsrik byggmästare och ingenjör som byggde och förbättrade både byggnader och maskiner, främst vid många olika bruk; han arbetade bl.a. vid Forsbacka bruk 1794-1803, och byggde då även bl.a. en kvarn vid Mackmyra och en landsvägsbro över Gavleån vid Bäcks gästgivargård; senare konstruerade han och ledde han det stora bygget av Carl XII:s bro i Älvkarleby 1814-1816. Olof Forsgren talade vid denna tid med flera affärsmän om att bli kompanjoner och köpa Grängshammars bruk, som ägaren ville sälja; en av dem var Olof Elfbrink, som sade att han gärna skulle ha gjort det men att han nu nyligen köpt Mackmyra bruk och därför inte kunde köpa även Grängshammar. Till slut bildades ett bolag med flera ägare, främst i Stockholm; Olof Forsgren själv ägde 1/9 och flyttade 1816 till Grängshammar där han drev bruket till 1855, och bodde kvar till sin död 1862.

Till Grängshammar hörde också masugnen i Ulfshyttan 1 mil därifrån, som blev vårt nästa stopp. Stångjärnssmidet i Grängshyttan lades ned 1877, och återstående verksamhet flyttades till Ulfshyttan 1887 (alltså under Oskar von Otters tid i ledningen). Masugnen i Ulfshyttan var i drift till 1939 och annan verksamhet pågick där till 1968, men då var släkten sedan länge ur bilden.

Fortsättning på resan följer…