Vissa, inte bara inom adeln, anser att adliga förfäder är finare än andra. Det behöver man inte hålla med om, men adliga förfäder har i alla fall en stor praktisk fördel: Eftersom adelssläkterna är väldokumenterade kan man vanligen följa sina adliga förfäder långt tillbaka i tiden, och dessutom utan större ansträngning eftersom andra släktforskare gjort jobbet och det finns publicerat i böcker som klassikern Elgenstiernas Svenska adelns ättartavlor, eller (för medeltida släkter) Äldre svenska frälseätter. Jag tillbringade en hel del tid redan som barn med att spåra förfäder i Elgenstierna (se Ett varningsord), och jag har återvänt dit då och då. Härom året hittade jag en ny gren till adeln i samband med mina forskningar om Baalack.

Sammanlagt känner jag till fyra olika adelskvinnor på olika grenar av mitt släktträd, och genom dessa ytterligare flera hundra adliga förfäder. Några av dessa (de senare generationerna) visas nu på sidan Adel.