Som kuriosa har jag nu lagt till en ny sida med en antavla som jag gjorde som barn tillsammans med min kusin Karin Klingberg (troligen med viss medverkan av någon mer kusin eller bror); vi utgick från min morfar Carl Klingberg som var en gemensam förfader. Antavlan gjordes under olika gemensamma besök på Mackmyra i slutet av 1960-talet; jag letade och läste i släktböckerna som fanns där och Karin skrev. Mellan besöken förvarades anteckningarna i en tom hushållspappersrulle gömd på vinden. Åratal senare tog Karin hand om anteckningarna och skrev rent namnlistan på hållbarare papper.

Som synes hittade vi väldigt mycket på vissa grenar, så resultatet blev ganska snårigt. Jag försökte rita om antavlan snyggare, se igen
sidan om denna antavla, men det blev inte heller helt lyckat; jag minns att vi liknade antavlan vid sjögräs. Vi blev aldrig färdiga; man ser att vi bara hann med Carls farfarsfars förfäder, och det fanns nog mer att göra där också.

En del medeltida förfäder fick inte plats på huvudtavlan utan hamnade som tillägg på ett par extra papper. Bland dessa finner man bl.a. några svenska och danska medeltidskungar; vi kallade dessa (och andra liknande kända men mycket avlägsna förfäder) ”skrytsläkten”. (Se även Ett varningsord.) Jag återkommer kanske till dem en annan gång, men f.n. prioriterar jag släktingar i senare generationer.

Jag har nu (efter att ha lärt mig lite mer datateknik) skapat nya sidor med antavlor för mig själv och Julie, som visar våra förfäder. För mig gjorde jag två versioner, en med 5 generationer bakåt och en större (men mer svårläst) med 6 generationer.

Det finns några luckor, där jag saknar information; mina antavlor innehåller 57 personer av 63 möjliga, resp. 100 av 127 möjliga, medan Julies innehåller 46 av 63 möjliga.

Antavlorna visar bland annat hur de olika släkterna på dessa webbsidor hänger ihop.

Släktingar kan själva leta efter var de kommer in på antavlan, och sedan hitta våra gemensamma förfäder.

Här kommer lite antavlematematik:

Med generationer bakåt finns det förfäder i den :te generationen, och sammanlagt i alla generationer från mig (generation 0) till generation blir det personer. (Detta ger siffrorna 63 och 127 ovan, för resp. 6.)

Nu växer detta snabbt med . För t.ex. får vi drygt en miljon (1 048 576 för att vara exakt) personer i generation 20; dessa bör ha levt för ca 600 år sedan, dvs på 1400-talet. Nu var Sveriges befolkning då (efter digerdöden på 1300-talet) nog mindre än en halv miljon (enl. Historia.se), och även om en del av förfäderna har invandrat så är det uppenbart att inte alla dessa 1048576 förfäder är olika, utan att en del (troligen många) finns två eller flera gånger, på olika grenar, eftersom jag haft förfäder vars föräldrar var släkt med varandra (kanske på långt håll). Släktforskare kallar detta för anförluster. I mitt fall finns inga sådana fall i de första 6 generationerna bakåt, se min antavla, men om jag går en generation till så har Ulla Elfstrand och Marie Elfstrand samma far, Daniel Elfstrand, som alltså är både morfars mormors farmors far och morfars mormors mormors far.

(Trots detta så vore det svårt att hinna utforska alla dessa 1048576 anor. Och om man hade lyckats så vore det svårt att sedan presentera alla på dessa webbsidor. Så ambitionen är lägre.)

Under våren 1914 renskrevs Sophie Klingbergs två sista dagböcker. Hon började skriva dem 1908 då hon var 75 år gammal och skriver sitt sista inlägg 1922, tre år innan hon avlider 92 år gammal.

Det är fascinerande att följa en kvinnas överklassliv i Uppsala från 1908-1922. Hon skriver om stort och smått, om vad hon läser, upplever, ser och deltar i, vilka hon träffar men mycket lite om sina känslor. Hon meddelar tidigt i dagboken att nu skall hon vara återhållsammare med sina känslor, vilket hon inte tidigare varit.  Hon bränner sina gamla dagböcker och brev! Vi får sällan möta hennes man Erland Theodor i dagboken och barnen nämns bara då de besöker eller då hon åker till dem.

Två platser får stort utrymme i dagboken. Hennes vardag handlar om hennes grannar i Vasahuset på Vasagatan i Uppsala, dit hon och maken Erland Theodor flyttar på hösten 1908. Det är ett livligt socialt liv med middagar och supéer! Men här finns också de otaliga inackorderade studenter som förgyller och lyser upp hennes vardag.

Till jul och varje sommar är hon på Mackmyra hos sonen Erland och hans familj. Det är uppenbart hur mycket detta betyder för henne; här finns natur och sommarsol, barnbarnen men också ett livligt umgänge med grannar.

Det känns som om dagboken ger oss skärvor av en kvinnas liv, de skärvor hon låter oss se. Man kan undra över allt hon väljer att inte skriva om. Kvinnors liv avsätter så få avtryck i historien: de föds, gifter sig, får barn och dör. Dagboken ger oss inte bara en kvinnas vardag utan en åldrig kvinnas vardag. Bara det har gjort arbetet värt!

Under arbetet med dagboken har vi försökt spåra alla personer hon nämnt – då det rör sig om de övre sociala skikten i samhället har det ofta varit lätt att kunna identifiera personerna i kyrkoarkiv. Ibland har vi misslyckats; så till exempel kan vi inte hitta Friherrinna de Brun!!!!

Dagboken har lett vidare till ett arbete med att spåra alla som bodde i Vasahuset 1908-1922. Ständigt dyker nya trådar och samband med dagboken upp, oklarheter klaras upp och nya samband mellan människor hittas. Ännu är inte arbetet helt klart och frågan är om det någonsin kommer att bli det?

Läs själva i: Sophie Klingbergs dagbok.

Jag har kompletterat texten om Mackmyra med en egen sida om Sofiedal, som fått namn efter min morfarsmormorsmor Sofie Elfbrink, född Göransson. Där låg tidigare brukets masugn, och där byggde Wilhelm Elfbrink en herrgård åt sin dotter Julia när hon gifte sig 1859 med Oskar von Otter.