Karl den store

Karl den store (ca 747-814) blev kung över frankerna 768 efter sin far Pippin den lille (ca 715-768) och utvidgade riket genom krig åt olika håll; vid Karls död omfattade riket ungefär nuvarande Frankrike, större delen av Tyskland, Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Schweiz, större delen av Italien (norrifrån till Rom), större delen av Österrike, Slovenien, och lite av Spanien (bl.a. Barcelona). Riket hade ingen huvudstad, men Aachen (i nuvarande Tyskland) blev så småningom Karl den stores viktigaste residensort; han uppförde ett palats där, av vilket det praktfulla åttkantiga kapellet med en marmortron ännu finns kvar som den centrala och äldsta delen av domkyrkan. Karl är också begravd där.

Karl den store lät kröna sig till kejsare av påven, i Rom på juldagen år 800, vilket markerade att han ansåg sig, och nog allmänt ansågs, ha återupprättat Romarriket och Västeuropas enhet.1 Karl den store har därefter, i 1200 år, setts som symbol och inspiration för idéerna om politisk enhet i Europa (på gott och ont).2

Karl den stores regering ledde även till en period av kulturell och religiös förnyelse och blomstring (”karolingiska renässansen”), som avslutade den nedgångsperiod (ibland kallad ”de mörka århundradena”) som varat sedan romarrikets nedgång och fall. Den karolingiska renässansen knöt i mycket tillbaka till romarriket, men dominerades av kyrkan. Den yttrade sig bland annat i konst (bl.a. kyrkomålningar och bokmåleri), arkitektur (pånyttfödelse av konsten att uppföra stora stenbyggnader), teologi och skolor med latinundervisning.

Riket ärvdes av Karls ende kvarlevande legitime son, Ludvig den fromme (778-840), men delades 843 mellan Ludvigs tre söner Lothar (ca 795-955), Ludvig II (ca 805-876) och Karl den skallige (823-877). Kejsartiteln, och därmed anspråken att vara efterföljare till Romarriket, levde kvar till 1806 i den östra delen, som blev det Tysk-romerska riket.3

Karl den store blev kanoniserad som helgon 1165.

Karl den store hade 4 fruar och (minst) 18 barn, varav 11 i två av äktenskapen och 7 med 6 olika frillor. Bland deras ättlingar finns ett stort antal medeltida kungliga och högadliga släkter i olika delar av Europa, och eftersom så många generationer har gått (nu ca 40 generationer, och ca 20 redan vid slutet av medeltiden), kan ättlingarna följas vidare även till många lågadliga och ofrälse familjer. Idag är troligtvis alla eller praktiskt taget alla européer ättlingar till Karl den store, men att hitta säkra eller åtminstone troliga härstamningar är en annan sak. Redan under medeltiden sågs det som hög status att härstamma från Karl den store.4 Men detta uppmuntrade naturligtvis till önsketänkande och ibland rent påhittade släktled, och härstamningarna är ofta omöjliga att bevisa säkert.

Från Karl den store kan man fortsätta bakåt till hans far Pippin den lille (ca 715-768) och farfar Karl Martell (ca 690-741), och ytterligare tre generationer till biskop Arnulf av Metz (född på 500-talet, död 640); se sidan Helgon. Det är ungefär så långt bakåt i tiden man kan komma någonstans i släktforskning med trovärdiga källor. Det finns härledningar bakåt från Arnulf till den merovingska kungafamiljen, men de härrör från genealogier skrivna på Karl den stores tid eller senare, i uppenbart syfte att ge kungen fina anor, och har knappast något historiskt värde. Även moderna släktforskare har försökt spåra Karl den stores förfäder vidare, men det blir bara mer eller mindre välgrundade gissningar (baserade bl.a. på namnlikheter).

Nedan visas fyra, rimligt säkra eller troliga, härledningar från Karl den store till mig.5 Härledningarna har valts för att visa olika vägar från Karl den store till Norden; de går genom varsin dansk drottning (gift med varsin dansk kung), och sedan vidare till svensk adel, direkt eller genom Norge.

I. Här är en härledning, som kommer till Norden med Valdemar Sejrs drottning Berengaria av Portugal, och sedan kommer till Sverige via norske kungen Håkon Hålägg och norska adelsmän.

  1. Karl den store (747?-814), kung av Frankerriket, kejsare, helgon; g.m. Hildegard (758-783)
  2. Pippin av Italien (777-810), kung av Italien; med frilla
  3. Bernhard I, kung av Italien (ca 797-818); g.m. Kunigunda (död efter 835)
  4. Pippin (död efter 850)
  5. Heribert I, greve av Vermandois (död efter 900)
  6. Beatrix av Vermandois (död efter 931); g.m. Robert I (död 923), kung av Frankrike
  7. Hugo den vite (död 956), hertig i Frankrike och Burgund; g.m. Hedvig av Tyskland (dotter till Henrik I Fågelfängaren, död 936, kung av Tyskland)
  8. Hugo Capet (död 996), kung av Frankrike; g.m. Adelais (död ca 1004)
  9. Robert II (972-1031), kung av Frankrike; g.m. Constance av Arles (död 1032)
  10. Robert I (död 1076), hertig i Burgund; g.m. Helie
  11. Henrik av Burgund (död före 1074)
  12. Henrik (död 1112), greve av Portugal; g.m. Teresa (död 1130; dotter till kung Alfonso VI av Kastilien och hans frilla Jimena Muñoz de Guzmán)
  13. Alfonso I (död 1185), kung av Portugal; g.m. Matilda av Savoyen (död 1157)
  14. Sancho I (1154-1212), kung av Portugal; g.m. Dulcia av Aragonien (död 1198; dotter till Ramon Berenguer IV, greve av Barcelona, och Petronella, drottning av Aragonien)
  15. Berengaria av Portugal (död 1221); g.m. Valdemar II Sejr (ca 1170-1241), kung av Danmark
  16. Erik Plogpenning (1216-1250), kung av Danmark; g.m. Jutta av Sachsen
  17. Ingeborg av Danmark (död 1287); g.m. Magnus IV Lagaböter (1238-1280), kung av Norge
  18. Håkon V Hålägg Magnusson (1270-1319), kung av Norge; med frilla
  19. Agnes Håkansdotter; g.m. Haftor Jonsson [Sudreimsätten] (död ca 1320), norsk riddare och riksråd
  20. Jon Haftorsson [Sudreimsätten/Roos] (död efter 1388), riddare och riksråd i Norge; g.m. Birgitta Knutsdotter [Tyrgils Knutssons ätt] (död 1395)
  21. Ulf Jonsson [Roos (av Ervalla)] (död 1415), riddare och riksråd i Norge; g.m. Märta
  22. Katarina Ulfsdotter [Roos (av Ervalla)] (begravd 1415); g.m. Tord Bonde (död 1412), riddare
  23. Märta Tordsdotter [Bonde] (död mellan 1421 och 1426); g.m. Bengt Königsmarck (död efter 1431), fogde
  24. Katarina Bengtsdotter [Königsmark] (död efter 1454); g.m. Johan Gädda (död 1454-55), riddare, riksråd, häradshövding
  25. Kristina Johansdotter [Gädda] (död före 1466); g.m. Arvid Trolle (död 1505), riddare, riksråd, lagman
  26. Erik Arvidsson Trolle (död 1529-30), riddare, riksråd, lagman; g.m. Karin Eriksdotter [Gyllenstierna af Lundholm] (död mellan 1556 och 1562)
  27. Ingeborg Trolle (död 1590); g.m. Nils Ryning (död 1578)
  28. Peder Nilsson Ryning (död 1613), riksråd; g.m. Kerstin [Gyllenstierna af Lundholm] (1570-1619)
  29. Elsa Ryning (död 1656); g.m. Bengt Bagge af Berga (1594-1660), landshövding
  30. Erik Bagge af Berga (1627-1692), överste; g.m. Maria Elisabet Fleming (1638-1680)
  31. Elsa Sigrid Bagge af Berga (1665-1718); g.m. Claes Prytz (1651-1707), major
  32. Hedvig Charlotta Prytz (1691-1747); g.m. Olof Ridderfelt (1686-1746), kapten
  33. Elsa Catharina Ridderfelt (1729-1758); g.m. Kristoffer Ferdinand Löwenborg (1691-1767), kapten
  34. Hedvig Lovisa Juliana Löwenborg (1750-1816); g.m. Jonas Klingberg (1733-1796), bruksinspektor
  35. Carl Christoffer Klingberg (1780-1867), prost; g.m. Eva Margareta Pfeiff (1781-1851)
  36. Erland Klingberg (1821-1914), disponent; g.m. Sophie Baalack (1832-1925)
  37. Erland Klingberg (1866-1938), major; g.m. Anna Fogelmarck (1867-1953)
  38. Carl Klingberg (1905-1990), godsägare; g.m. Sara Serrander (1908-1969)
  39. Ulla Klingberg (1934-); g.m. Bo Janson (1933-2004), adjunkt
  40. Svante Janson (1955-)

II. Här är en annan härledning, som kommer till Norden från Sachsen, med Jutta av Sachsen gift med Erik Plogpenning. Även den går genom danska prinsessan Ingeborg och norske kungen Håkon Hålägg (generationer 16-18).6

  1. Karl den store (747?-814), kung av Frankerriket, kejsare, helgon; g.m. Hildegard (758-783)
  2. Ludvig den fromme (778-840), kejsare; g.m. Irmingard (död 818)
  3. Lothar (795-855), kung av Italien, kejsare; g.m. Irmingard av Tours (död 855)
  4. Irmingard?; g.m. Giselbert, greve av Maasgau
  5. Reginar I långhals (död 915-16), greve av Hainault och Maasgau; g.m. Alberada
  6. Reginar II, greve av Hainaut
  7. Reginar III (död efter 958), greve av Hainaut; g.m. Adela [av Dachsburg?] (död 961)
  8. Lambrecht I den skäggige (död 1015), greve av Leuven; g.m. Gerberga av Lothringen (död efter 1018)
  9. Lambrecht II (död tidigast 1062), greve av Leuven; g.m. Uda av Lothringen (död efter 1047)
  10. Adela av Leuven (död 1083); g.m. Otto (död 1067), greve av Weimar och markgreve av Meissen
  11. Adelheid av Weimar (död 1100); g.m. Adalbert (mördad ca 1076), greve av Ballenstedt
  12. Otto den rike (död 1123), greve av Ballenstedt; g.m. Eilike av Sachsen (död 1143; dottersondotter till Olof den helige, kung av Norge; dotterdotter till Béla I, kung av Ungern)
  13. Albrecht björnen (död 1170), hertig av Sachsen, markgreve av Brandenburg mm; g.m. Sophie av Winzenburg (död 1160)
  14. Bernhard (1140-1212), hertig av Sachsen; g.m. Judyta av Polen (död efter 1201; dotter till Mieszko III, kung av Polen)
  15. Albrecht I (död 1260), hertig av Sachsen; g.m. Agnes av Österrike (1206-1226; dotter till Leopold VI, hertig av Österrike)
  16. Jutta av Sachsen (död senast 1267); g.m. Erik Plogpenning (1216-1250), kung av Danmark
  17. Ingeborg av Danmark (död 1287); g.m. Magnus IV Lagaböter (1238-1280), kung av Norge
  18. Håkon V Hålägg Magnusson (1270-1319), kung av Norge; med frilla
  19. Agnes Håkansdotter; g.m. Haftor Jonsson [Sudreimsätten] (död ca 1320), norsk riddare och riksråd
  20. Sigurd Haftorsson [Sudreimsätten] (död ca 1392), norsk riddare och riksråd; g.m. Ingeborg Erlingsdotter
  21. Agnes Sigurdsdotter [Sudreimsätten]; g.m. Jon Martinsson
  22. Katarina Jonsdotter; g.m. Alf Haraldsson [Bolt] (död 1412), norsk riddare och riksråd
  23. Gro Alfsdotter [Bolt]; g.m. Matts Jakobsson [Römer], norsk riddare och riksråd
  24. Gertrud Mattsdotter [Römer] (död efter 1482); g.m. Nils Posse (död 1492-93), väpnare, riksråd
  25. Axel Nilsson Posse (död 1551-53); g.m. Anna Axelsdotter (död 1582)
  26. Nils Axelsson Posse (död 1603), befallningsman och häradshövding; g.m. Anna Kagg (död 1575)
  27. Elin Posse (1559-1609); g.m. Erik Hård [af Segerstad] (1560-1645), fänrik och häradshövding
  28. Peder Hård af Segerstad (1588-1649), fänrik och kammarherre; g.m. Kristina Lillie af Aspenäs (1599-1663)
  29. Erik Hård af Segerstad (1622-1668), ryttmästare; g.m. Margareta Lillie af Greger Mattssons ätt (1624-1702)
  30. Brita Hård af Segerstad (1665-1723); g.m. Lars Lilliestielke död 1705), kornett
  31. Catharina Lilliestielke (1700-1760); g.m. Anders Hager (1687-1765), ryttmästare
  32. Margareta (Greta) Catharina Hager (1724-1805); g.m. Carl Baalack (1715-1769), kapten
  33. Anders Baalack (1763-1806), löjtnant; g.m. Charlotta Lundahl (1779-1805)
  34. Carl Gustaf Baalack (1800-1848), godsägare; g.m. Amalia Flodin (1808-1885)
  35. Sophie Baalack (1832-1925); g.m. Erland Theodor Klingberg (1821-1914), disponent
  36. Erland Klingberg (1866-1938), major; g.m. Anna Fogelmarck (1867-1953)
  37. Carl Klingberg (1905-1990), godsägare; g.m. Sara Serrander (1908-1969)
  38. Ulla Klingberg (1934-); g.m. Bo Janson (1933-2004), adjunkt
  39. Svante Janson (1955-)

III. En vanlig linje från svensk adel till Karl den store, som många släktforskare kommer in på, går över Folkungaätten och en rad grevar av Flandern. En omdiskuterad svag länk där är den danske drottningen Edel (Edla, Adele) från Flandern, gift med kung Knut den helige (mördad 1086). Att Knuts dotter Ingegärd var gift med Folke den tjocke, och farfarsmor till Birger Jarl, tycks vara säkert; problemet är om Ingegärd var dotter till drottning Edel eller till någon okänd annan drottning eller frilla. Det finns argument både för och emot.7 Den senaste seriösa studien8 drar slutsatsen att Ingegärd troligen var Edels dotter, men säker kan man inte vara. (Av utrymmesskäl visas bara början fram till Birger Jarl; följ länken för att se en väg vidare till nutid.)

  1. Karl den store (747?-814), kung av Frankerriket, kejsare, helgon; g.m. Hildegard (758-783)
  2. Ludvig den fromme (778-840), kejsare; g.m. Irmingard (död 818)
  3. Karl den skallige (823-877), västfrankisk kung, kejsare; g.m. Irmintrud av Orléans
  4. Judith (död efter 870); g.m. Balduin I järnarm, greve av Flandern. (Änka efter engelska kungarna Aethelwulf och Aethelbald i Wessex.)
  5. Balduin II (död 918), greve av Flandern; g.m. Elftrudis (död 929; dotter till kung Alfred den store av Wessex)
  6. Arnulf I (död 964), greve av Flandern; g.m. Adela av Vermandois (död 960)
  7. Balduin III (död 962), greve av Flandern; g.m. Mechtild av Sachsen (död 1008)
  8. Arnulf II (död 987), greve av Flandern; g.m. Rozala (Susanne) av Ivrea (1003-1004)
  9. Balduin IV (död 1035), greve av Flandern; g.m. Ogive av Luxemburg
  10. Balduin V (död 1067), greve av Flandern; g.m. Adela av Frankrike (1009-1079). (Svärfar till Vilhelm Erövraren.)
  11. Robert I (död 1093), greve av Flandern; g.m. Gertrud av Sachsen (död 1113)
  12. Edel (Adela) av Flandern (död 1115); g.m. Knut den helige (död 1086), kung av Danmark
  13. Ingegärd Knutsdotter; g.m. Folke den tjocke, jarl
  14. Bengt snivil [Folkungaätten]
  15. Magnus minnesköld [Folkungaätten] (död 1208 i slaget vid Lena?); g.m. Ingrid Ylva
  16. Birger jarl [Folkungaätten] (död 1266), jarl, riksföreståndare; g.m. Ingeborg Eriksdotter (död 1254; dotter till Knut Eriksson, kung av Sverige, och syster till kung Erik läspe och halte)
    (+ ytterligare 24 generationer)

IV En fjärde väg från Karl den store går genom tyska och polska kungar till Sofia, gift med Valdemar den store. (Av utrymmesskäl visas bara början fram till deras son Valdemar Sejr; därifrån kan man fortsätta (t.ex.) antingen enligt härledning I ovan eller enligt härledningen från Gorm, Harald Blåtand och Sven Tveskägg; följ länkarna nedan.)

  1. Karl den store (747?-814), kung av Frankerriket, kejsare, helgon; g.m. Hildegard (758-783)
  2. Pippin av Italien (777-810), kung av Italien; med frilla(?)9
  3. Aede; g.m. Billung, hövding i Sachsen
  4. Oda (död 913); g.m. Liudolf (död 866), greve
  5. Otto (död 912), greve i Sachsen; g.m. Hedvig
  6. Henrik fågelfängaren (död 936) kung av Tyskland; g.m. Matilda (död 968)
  7. Otto I (912-973), kung av Tyskland, kejsare; g.m. Adelais av Burgund (död 999; dotter till kung Rudolf II av Burgund)
  8. Otto II (955-983), kung av Tyskland, kejsare; g.m. Theofano
  9. Matilda av Tyskland (978-1025); g.m. Ezzo, pfalzgreve i Lothringen
  10. Rikissa av Lothringen (död 1063); g.m. Mieszko II (990-1034), kung av Polen
  11. Kasimir I (1016-1058), hertig av Polen; g.m. Maria Dobronega av Kiev (1012-1087; dotter till storfurste Vladimir I den helige)
  12. Vladislav I (ca 1043-1102), hertig av Polen; g.m. Judit av Böhmen
  13. Boleslav III (ca 1086-1138), hertig av Polen; g.m. Salomea
  14. Rikissa (1116 – tidigast 1156); g.m. Volodar, furste över rutenerna10
  15. Sofia (ca 1141-1198); g.m. Valdemar I den store (1131-1182), kung av Danmark
  16. Valdemar II Sejr (ca 1170-1241), kung av Danmark; g.m. Berengaria av Portugal (död 1221)
    (+ ytterligare 25 generationer) eller
    (+ ytterligare 26 generationer)

Källor
Nationalencyklopedien
Encyclopaedia Britannica
Medieval Lands
Svenskt biografiskt lexikon
Äldre Svenska Frälseätter I, Riddarhusdirektionen, 1957, 1965
Gustaf Elgenstierna: Svenska adelns ättartavlor, Nordstedt, Stockholm, 1925-1936
E. Th. Klingberg: Slägten Klingberg, Gefle 1906.
m.fl.

Tillbaka till ”Skrytsläkten”.

Noter:

  1. Åtminstone Västrom. Kejsaren i Konstantinopel (Östromerska riket) hade själv titeln romersk kejsare och erkände naturligtvis inte Karl som en annan romersk kejsare. ↩
  2. Karl den store själv drevs dock knappast av något sådant ideal utan såg Europa som sin och familjens egendom; 806 bestämde han att riket efter hans död skulle delas mellan hans tre då levande legitima söner. Av dessa var det dock bara Ludvig som överlevde honom och därför ärvde hela riket, som istället delades av Ludvigs söner 843. ↩
  3. Mer formellt, sedan 1400-talet: Heliga romerska riket av tysk nation. ↩
  4. Detta gällde även i Sverige, och under 1500-talet gjorde Gustav Vasa anspråk på att härstamma från Karl den store. Just den då påstådda härstamningen ses senare som osäker, men det finns andra säkrare härstamningar. Hans första drottning Katarina av Sachsen-Lauenburg, mor till Erik XIV, hade också härstamningar genom olika tyska furstehus. ↩
  5. Det finns många fler, åtminstone delvis olika; jag har inte ens lyckats räkna hur många. ↩
  6. Så de två härledningarna kan kombineras om till två andra. ↩
  7. Argumentet mot är att Edel efter mordet på mannen flydde hem till Flandern och tog med sig sin son, men lämnade flickorna kvar (alla barnen var små). ↩
  8. Av historikern Jarl Gallén (1985) ↩
  9. Pippin hade ingen säkert känd hustru, men minst 6 barn, däribland (troligen) Aede. ↩
  10. Rikissa var också gift med först Magnus Nilsson (död 1134) som var tronpretendent i Sverige och kanske kung i Götaland, och slutligen med Sverker den äldre (mördad 1156; kung av Sverige) ↩