Alla inlägg av Svante

Falun och Sundborn

I förra veckan besökte vi Stora Hyttnäs i Sundborn, där mina förfäder Anna Klingberg (1676-1747) och hennes man Carl Ekman (?- ca 1721) bodde en tid och fick flera barn, däribland Carl Klingberg (1701-1782). (Den nuvarande byggnaden är dock från 1800-talet.)

Vi for även igenom den närbelägna byn Danholn där andra förfäder Daniel Danielsson (1694-1746) och hans far Daniel Danielsson (?-1710) varit bergsmän.

Danholn och (Stora) Hyttnäs idag.

Vi for också genom Falun och förbi olika platser där släktingar bott i början av 1900-talet. Tyvärr finns dessa hus inte heller kvar, men platserna visas på kartan nedan. Se sidan Falun för närmare förklaringar.

Faluns centrala delar. Bokstäverna A-D visar olika bostäder för släktingar, se texten. Husen finns i de flesta fall inte kvar, och det exakta läget inom kvarteret är ibland okänt.

Skrytsläkten

”Skrytsläkten” var vad vi, när jag var barn, lite ironiskt och skämtsamt kallade de anfäder (alla på medeltiden) som var kungar eller andra kända personer. Mina morföräldrar Carl Klingberg (1905-1990) och Sara, f. Serrander (1908-1969) uppmuntrade oss, och talade nog gärna själva om dessa anfäder, men mormor underströk också att vi inte skulle ta detta på för stort allvar, se Ett varningsord.

Nej, man bör inte skryta med sina förfäder. Dessutom är det inte självklart att kända förfäder är något att skryta med. En av mina kusiner har efteråt berättat att hon skämdes när hon fick veta att Engelbrekts mördare var en av våra förfäder, och att hon var rädd att skolkamraterna skulle få veta det.

I alla fall har jag, som kuriosa, nu letat fram härstamningarna från några av dessa kända anfäder. (Fler följer kanske senare.) Se sidan ”Skrytsläkten”, med t.ex. kung Karl Knutsson Bonde.

Men det har visat sig att inte alla härstamningar är så säkra som det sagts; det finns ju massvis med felaktiga och ibland direkt påhittade släkttabeller publicerade, speciellt med anor tillbaka till kungar och liknande, och en del äldre grenar på vårt släktträd kommer indirekt från sådana källor. Att vår härstamning från Oden är tvivelaktig är knappast en överraskning, men även Harald Hårfager m.fl. måste jag sätta ett frågetecken för.

Å andra sidan kan vi trösta oss med att vi säkert härstammar från Harald Hårfager ändå, liksom alla nu levande skandinaver (utom sentida invandrare), även om vi inte kan vara säkra på hur. Detta följer av enkla matematiska överväganden, som jag häromdagen visade på sidan Släktmatematik.

Släktmatematik

Antalet förfäder fördubblas ju för varje generation, och går man tillräckligt många generationer tillbaka så är de fler än hela Sveriges befolkning, eller hela världens befolkning. Detta visar att inte alla förfäder på olika grenar kan vara olika personer; ibland har (kanske avlägsna) släktingar gift sig med varandra så man härstammar från samma förfader på flera sätt.

Hur långt tillbaka måste man gå innan man kan räkna med att de flesta som bodde i Sverige då är ens förfäder? Det är lite osäkert, men medeltiden borde räcka. Jag redovisar lite enkla matematiska beräkningar på sidan Släktmatematik.

Att sedan hitta en konkret härstamning från en viss person på medeltiden är en helt annan sak. Jag återkommer till några av våra medeltida förfäder inom några dagar.

Mer adel

Adliga anmödrar (klicka på bilderna för en större version)

När jag nyligen skrev om adliga förfäder glömde jag en gren; Torsten Serranders mormor var född Christina Matilda Georgina af Trolle (1829-1858). Jag har därför uppdaterad sidan Adel och lagt in även denna gren.

Till skillnad från de andra adliga släktgrenarna är denna gren dock kort. Det är ju vanligt att adelsmän gifter sig med adelskvinnor, och därför har en adlig person ofta väldigt många adliga förfäder. Men det gäller inte Christina Matilda Georgina af Trolle, vars (kända) adliga förfäder bara är 4 af Trolle och 2 af Klercker; se (och klicka) nedan.

Adel

Vissa, inte bara inom adeln, anser att adliga förfäder är finare än andra. Det behöver man inte hålla med om, men adliga förfäder har i alla fall en stor praktisk fördel: Eftersom adelssläkterna är väldokumenterade kan man vanligen följa sina adliga förfäder långt tillbaka i tiden, och dessutom utan större ansträngning eftersom andra släktforskare gjort jobbet och det finns publicerat i böcker som klassikern Elgenstiernas Svenska adelns ättartavlor, eller (för medeltida släkter) Äldre svenska frälseätter. Jag tillbringade en hel del tid redan som barn med att spåra förfäder i Elgenstierna (se Ett varningsord), och jag har återvänt dit då och då. Härom året hittade jag en ny gren till adeln i samband med mina forskningar om Baalack.

Sammanlagt känner jag till fyra olika adelskvinnor på olika grenar av mitt släktträd, och genom dessa ytterligare flera hundra adliga förfäder. Några av dessa (de senare generationerna) visas nu på sidan Adel.

Fyra adliga anmödrar

Mackmyra 1834

Mackmyras järnstämpel, ur August Lundebergs beskrivning

För mina studier av Mackmyra Sulfit fick jag i höstas låna en del papper om Sulfiten från Christian Lundebergs privata arkiv, som förvaras hos hans dotterdotterson Bo G. Hall, som bl.a. har skrivit en bok och en doktorsavhandling om Christian Lundeberg (1842–1911).

Bland dessa papper hittade jag också en handskriven beskrivning av Mackmyra bruk som skrevs 1834 av Christian Lundebergs far August Lundeberg (1810–1885), som då var inspektor på Mackmyra; August blev senare först inspektor och sedan brukspatron på Forsbacka, där Christian växte upp och så småningom efterträdde fadern som brukspatron. Här finns nu både August Lundebergs beskrivning i original och en renskriven version som jag har gjort.

Christian Lundeberg var ingift i vår släkt; han gifte sig med Anna Elfbrink (1844-1913), dotter till Wilhelm Elfbrink (1813-1870) och syster till Emma Elfbrink (1842-1910) som gifte sig med Wilhelm Fogelmarck (1835-1893). Christian och Anna bodde på Forsbacka och Wilhelm och Emma sommartid på Mackmyra (och vintertid på Vall som de arrenderade), men de två paren ägde både Forsbacka och Mackmyra gemensamt till 1898, och de grundade alltså Mackmyra Sulfit tillsammans (och med disponenten Erik Steffansson). Christian Lundeberg är annars känd som politiker; han var riksdagsman i första kammaren från 1886 till sin död 1911, och han var statsminister tre månader 1905 vid unionsupplösningen.

Mackmyra Sulfit AB

Reklamaffisch för pappersmassa från Mackmyra

Mackmyra sulfitfabrik var en fabrik som gjorde pappersmassa med sulfitmetoden. Fabriken grundades 1889 av Mackmyra bruks ägare, svågrarna Wilhelm Fogelmarck (1835-1893) och Christian Lundeberg (1842-1911), tillsammans med ingenjören Erik Steffansson (1844-1926) som blev fabrikens förste disponent. Wilhelm Fogelmarcks svärson Erland Theodor Klingberg blev styrelsemedlem 1895, och VD 1907. Han köpte upp aktier i bolaget, och från 1917 ägde han större delen av bolaget själv; resten ägdes då praktiskt taget helt av hans svägerskor. Sulfiten drabbades dock hårt av deflationskrisen 1920-1922, och än värre av depressionen 1931-1932, som ledde till att Jordbrukarbanken tog över hela bolaget hösten 1932. Banken sålde aktierna några år senare till nya ägare, och Mackmyra sulfitfabrik levde kvar till 1976, då fabriken lades ned.

De sista åren ägdes fabriken av Stora Kopparbergs Bergslags AB (senare Stora, nu Stora Enso), och bolagets arkiv finns därför på Arkivcentrum Dalarna i Falun. Jag, Julie och mamma for dit sommaren 2016 och tittade på samt kopierade valda delar. (Arkivet omfattar totalt ca 202 hyllmeter, så vi gick inte igenom allt.) Jag har nu bearbetat detta, och andra källor, och skrivit en lång berättelse om Mackmyra Sulfits historia 1889-1932, den tid den var i släktens ägo, se Mackmyra Sulfit AB.

Arkivcentrum Dalarna

Se också artikeln 80 år med Mackmyra Sulfit AB ur Stora Kopparbergs Bergslags personaltidning Bergslaget 1970.

Baalacks sigill

En sigillring med ett vapen som har använts inom släkten Baalack har nu dykt upp; det har initialerna C B och har säkert använts av Carl Gustaf Baalack (1800-1848), och möjligen redan av hans farfar Carl Fredrik Baalack (1719?-1769); jag har också ett lackavtryck av samma sigill på pärmens insida i en bok som tillhört ”Sophie Klingberg född Baalach” (1832-1925), dotter till Carl Gustaf och min morfars farmor.

Vapnet har en sköld med tre hästhuvuden, och som hjälmprydnad en björn(?) med ett svärd. (Klicka på bilderna för att få dem större.)

Sigillet är av jaspis (en form av kvarts som ofta används till sigill mm) och sitter nu på en guldring, men ringen är från 1925 och alltså gjord åt ett äldre sigill. Om sigillet tidigare satt på en annan ring eller om det var en lös stämpel vet vi inte.
Vi gissar att ringen kan ha gjorts åt Carl Klingberg (1905-1990, Sophies sonson), kanske som studentpresent 1925, strax efter hans farmor Sophies död, och kanske med tanke på att han hette Carl liksom hans farmors far som haft sigillet.

Ett sigill med ett vapen användes på 1700-talet av Otto Gustaf Baalack (1722-1789, bror till Carl Fredrik) enligt en lista på webbsidan Gröna Stubben. Detta vapen såg dock helt annorlunda ut:
”Sköld: Delad, 1. i blått fält ett balkvis ställt svärd åtföljt ovan av två i balk ställda stjärnor, nedan av en stjärna, 2. i fält av guld ett uppskjutande berg. Hjälmprydnad: En sammandragen fana mellan två standar.”

Se vidare sidan om släkten Baalack.

Våra förfäder Baalack

Min morfars farmor Sophie Klingberg (1832-1925) var född Baalack. Detta ovanliga namn har varit fantasieggande, och det berättas i familjen att Baalack ursprungligen var polsk adel. Detta stämmer nog inte, fast de gifte in sig i svensk adel, men Baalacks historia är intressant ändå.

Den förste Baalack i Sverige var Sofies farfarsfarfar Anders Fredrik Baalack, som kom från det då svenska Vor-Pommern i norra Tyskland. Han var född ca 1683 och blev officer i svenska regementen i Vor-Pommern under stora nordiska kriget (1700-1721); 1714 kom han till Sverige och blev kapten vid Älvsborgs regemente i Västergötland. Nästan alla hans söner och sonsöner blev också officerare eller underofficerare i Västergötland. Se vidare sidan Baalack.

Anders Fredrik Baalacks namnteckning 1744

Kungsladugården Vall och Kungsbäck

Vall (från öster) 2005
Vall

I slutet av 1800-talet ägdes Mackmyra bruk av Wilhelm Fogelmarck och hans hustru Emma född Elfbrink. Men de bodde bara sommartid på Mackmyra; större delen av året bodde de på herrgården Vall nära Gävle, som de dock inte ägde utan arrenderade av staten. Vall finns inte kvar i släkten och den delen av släktens historia kommer lätt i skymundan, men nu har jag samlat fakta om Vall från forntiden till idag, med tonvikt på Fogelmarcks tid, se sidan Vall.

Där står också om Kungsbäck, numera högskolans område, som också tillhörde släkten på 1800-talet.