Olof Elfbrink (1773-1835), som tog namnet Elfbrink när han som 15-åring flyttade till Gävle, hade fyra bröder som också tog namnet Elfbrink. Storebror Daniel (1763-1841) flyttar 1797 från hemmet i Älvkarleby till Skärplinge, där han får jobb på gästgiveriet, gifter sig med gästgivarens dotter och efter svärfaderns död 1804 blir gästgivare tillsammans med sin svåger (förre gästgivarens son). (Detta är en parallel till Olof Elfbrinks karriär i Gävle som grosshandlare, fast på en mycket lägre ekonomisk nivå.)

Daniel efterträds av sin son Johan Daniel Elfbrink (1803-1875) och därefter hans son Daniel Elfbrink (1831-1901); tre generationer Elfbrink är alltså gästgivare i Skärplinge under praktiskt taget hela 1800-talet.

För detaljer, se sidan Skärplinge gästgivaregård.

Det är välkänt att grosshandlaren Olof Elfbrink (1773-1835) kom till Gävle från byn Västanå i Älvkarleby socken. Han var son till bonden Daniel Nilsson (1727-1815) och hans hustru Cajsa Jansdotter (1741-1824). Daniel Nilssons förfäder hade i flera generationer bott på samma gård i Västanå, och de förfäderna är beskrivna av flera tidigare släktforskare.¹ Däremot har jag tidigare inte sett något om Cajsa Jansdotters ursprung, mer än att hon var född i Valbo.

Jag har nu lyckats spåra Cajsa; hon var född 9/8 1741 i byn Grinduga i Valbo, bara en mil fågelvägen från Västanå. Hennes far Jan Olofsson (1714-1789) var bonde i Grinduga, men 1759 bytte han (av okänd anledning) sitt hemman där mot ett i Västanå och flyttade dit med sin familj.² Tre år senare (1762) gifter sig Cajsa med Daniel Nilsson i en av granngårdarna; Daniel är då änkling med småbarn.³ Daniel och Cajsa får ytterligare 7 barn, varav ett dör som ettåring.

Cajsa var dotter till Jan Olofsson och hans första hustru Anna Andersdotter (1718 – ca 1752), och med husförhörslängder och mantalslängder har det gått att följa Cajsas förfäder ytterligare två generationer bakåt, till bönder i slutet av 1600-talet i Grinduga, Harnäs, Lärkebo och Öhn, alla i Valbo socken.

Jag har nu gjort en sammanställning på åtta sidor om Cajsa Jansdotters förfäder och deras familjer; detta är främst som en dokumentation för framtiden, och är en del av ett pågående projekt att kartlägga hela släkten Elfbrink (Olofs fyra bröder tog också namnet Elfbrink, och fick många barn och senare ättlingar), men den som vill läsa mer detaljer än vad som står ovan finner dem här: Olof Elfbrinks mors härstamning

Noter:

Vid släktforskning stöter man på många mer eller mindre intressanta sidospår. Här är en berättelse om tre systrar, som inte är släkt med oss men som alla kom till Mackmyra från utlandet via Småland.

Tora Ebba Emilia Engström (1879-1960) var född och uppvuxen i Köpenhamn. 1899 flyttar hon till Sverige. Hon är skriven hos Tor Gereon Engström (1858-1941) med familj på Lindnäs i Misterhult i Småland i knappt en månad (15/7 – 12/8 1899),¹ och under tiden tar hon ut lysning och gifter sig där med Einar Karl Lundbäck (1869-1941), som året innan blivit ingenjör vid Mackmyra Sulfit i Valbo sn (Gästrikland). Ebba flyttar till mannen vid Mackmyra. 1908 blir Einar disponent för Mackmyra Sulfit efter Erik Steffansson (1844-1926) och är sedan disponent i nästan 25 år, till 1932 då han pensioneras när banken tar över Mackmyra Sulfit från familjen Klingberg.

Historien upprepas ett par år senare. Olga Thea Bodil Engström (1881-1962), född i Köpenhamn, kommer från utlandet (rimligtvis Köpenhamn) till Tor Engström (med fru och barn) i Misterhult 1901;
hon är skriven där i 9 månader och tar under tiden ut lysning och gifter sig med Fredrik Werner Bengtzon, som sedan 1898 är inspektor på Mackmyra bruk i Valbo. ²

Hos Einar och Ebba i disponentvillan i Mackmyra bor från 1909 även en fröken Maja Eugenia Engström (1889-1969). Hon är född i S:t Petersburg och kommer närmast från Kalmar, där hon sedan 1897 bott som fosterdotter hos änkefru Artemis Hilma Amalia Konstantia Siemers f. Palmgren (1847-1929). Vid Mackmyra Sulfit finns från 1909 även Einar Lundbäcks efterträdare som ingenjör, Torsten Edvard Wænerlund (1884-1966), och midsommarafton 1913 gifter han sig med Maja Engström.³

Man kunde gissa att Ebba, Olga och Maja var systrar, men eftersom alla tre var födda utomlands var det inte helt enkelt att bekräfta det. (Och Majas lite annorlunda bakgrund var ett frågetecken.) Med hjälp av kyrkböcker och bouppteckningar löste det sig dock:⁴ de var (halv)systrar, med samma pappa: Claes Gustaf Emil Engström (1848-1898).

Emil var född i Döderhultsvik (nu Oskarshamn) i Döderhult sn. Ca 1880 flyttar han till Köpenhamn där han är trävaruhandlare, och gifter sig med Tora Nikoline Petrine Jensen; de får barnen Ebba 1879 och Olga 1881.⁵ Senare, i okänd ordning, skiljer sig Emil, han flyttar till Helsingfors där han var agent för ett livförsäkringsbolag i S:t Petersburg, och han får dottern Maja i S:t Petersburg med en för oss okänd kvinna.⁶

Emil kommer till slut hem från Helsingfors till Oskarshamn, utfattig och gissningsvis sjuk, kanske döende, och han dör på lasarettet i Oskarshamn 1898 av tertiär syfilis.

Emil dog före sina föräldrar, rådmannen och handelsmannen Johan Gustaf Engström (1817-1900) och Ebba f. Cronstedt (1828-1910), och månaden efter Emils död (25/7 1898) skriver de ett testamente som säger att Emils döttrar Ebba och Olga inte skulle ärva mer än sin laglott. Maja nämns inte alls; tydligen för att hon var utomäktenskaplig och därför ändå utan arvsrätt. Men flickornas farmor Ebba veknar tydligen något innan hon dör; hon skriver 1909 ett tillägg till testamentet som ger Maja 3000 kronor. (Ebba och Olga ärvde vardera ca 25000 kr efter henne, förutom det tidigare arvet efter farfar.)

Emil var nog familjens svarta får, som flyttade utomlands (Köpenhamn) och fick barn där, och senare även i S:t Petersburg. Och han verkar inte ha varit så framgångsrik som handelsman. Dessutom dog han av syfilis. Gissningsvis togs han om hand av föräldrarna (då 80 och 70 år) när han kom hem innan han dog, men att han inte var omtyckt i familjen visas av att döttrarna får mindre arv.

Tor Engström i Misterhult som Ebba och Olga bodde hos innan de gifte sig var bror till Emil, och alltså flickornas farbror.

Hilma Siemers i Kalmar var född 1847 i Döderhultsvik (Oskarshamn), Döderhult sn, av Sofie Vilhelmina Ottiliana Cronstedt (1826-1906), syster till flickorna Engströms farmor Ebba Engström f. Cronstedt. Maja bodde alltså i Kalmar hos sin fars kusin. (Varför hon inte bodde hos farbror Tor som systrarna lär vi aldrig få veta.)

Hilma var född utom äktenskapet; Hilmas mamma gifte sig ett år efter Hilmas födsel med Johan Gustaf Palmgren (1822-1879), kanske Hilmas pappa fast detta inte är säkert. Man kan dessutom notera att mammans syster Ebba Cronstedt gifte sig med Johan Gustaf Engström endast sju månader innan Emil föddes, samt att deras storasyster Maria Christina Charlotta Cronstedt (1823-1901) själv var född mindre än två månader efter deras föräldrars vigsel. Det skvallrades kanske om den adliga familjen Cronstedt i Döderhultsvik…

EPILOG

Ebba och Einar blir som sagt kvar i disponentvillan i Mackmyra till 1932, då de flyttar till Gävle. De får 5 barn.

Olga och Werner flyttar från Mackmyra till Nävekvarns bruk (Södermanland) 1911, och sedan till Hults bruk (Östergötland). 1915 flyttar de till Gävle där de stannar för gott; Werner blir disponent vid AB Hjalmar Andersson & Co. De får 3 barn.

Maja och Torsten är kvar i Mackmyra till 1917, då han flyttar från Mackmyra Sulfit till Domsjö sulfitfabrik vid Örnsköldsvik. 1946, när han tydligen pensionerats, flyttar de till Göteborg (V. Frölunda). De får 5 barn.

Noter:

En gren av mina förfäder var grosshandlarna och brukspatronerna Elfbrink, Elfstrand och Göransson i Gävle på 1700- och 1800-talen. Att de var mycket rika är välkänt inom släkten, men hur rika var de egentligen?

Jag har nu skrivit en artikel där jag sammanställt deras bouppteckningar, och även försökt räkna om nettobehållningen till dagens penningvärde. Räknat efter löneindex motsvarar summorna i flera fall ca 1 miljard kronor eller mer. Se Förmögna förfäders förmögenhet.

Den sista augusti var jag på Penningby slott nära Norrtälje på en släktfest med mina avlägsna släktingar Nordström.

Min förfader grosshandlaren Daniel Elfstrand (1748-1815) i Gävle hade bl.a. sonen Per Elfstrand D:son (1783-1845), som övertog grosshandlarfirman Dan. Elfstrand & Co tillsammans med sina svågrar Olof Elfbrink (1773-1835) och Anders Petter Göransson (1789-1850). (Se sidorna Elfbrink, Elfstrand och Göransson och Daniel Elfstrand & Co samt artikeln Dan. Elfstrand & Co.) Per Elfstrand gifte sig med kusinen och grosshandlardottern Ulla Valley (1789-1871).

Deras äldste son Daniel Elfstrand P:son (1815-1856) gifte sig med grosshandlardottern Charlotte Sehlberg (1826-1858). Daniel och Charlotte Elfstrand dog båda unga 1856 resp. 1858, och lämnade 4 föräldralösa flickor Alice (1847-1912), Elisabet (Betzy) (1848-1879), Jenny (1849-1932) och Märta (1852-1892).¹ De föräldralösa flickorna växte upp hos sin morbror Carl Sehlberg (1821-1901) med familj.^{2 3}

Jenny Elfstrand (1849-1932) gifte sig 1872 med grosshandlaren Sten Nordström (1839-1921). Han var en betydande affärsman i Gävle på sin tid, och byggde bl.a. Centralpalatset, Dalapalatset och Grand Hotel (där han var VD); han ägde Hagaströms tegelbruk och han grundade 1892 Gävles första elverk. Och han köpte 1876 Penningby slott som ”sommarstuga”.

Sten och Jenny Nordström fick 8 barn av vilka 2 dog före ett års ålder. Bilden ovan från Jennys 70-årsdag 26/8 1919 visar Sten och Jenny med de 6 vuxna sönerna Fritz (1873-1958), Simon (1875-1944), Sten (1880-1960), Vilhelm (1883-1961), Nils (1886-1970), Erik (1890-1969) och deras fruar och barn. Av dessa 6 bröder Nordström gifte sig alla utom Sten, och idag finns i livet ett barnbarn och många barnbarnsbarn, barnbarnsbarnbarn och barnbarnsbarnbarnsbarn till Sten och Jenny Nordström.⁴ Nästan på dagen 100 år efter fotot ovan samlades ca 100 av dessa (med ingifta) till en släktfest på Penningby slott, som nu ägs av ett antal av släktingarna. Jag var inbjuden som en mer avlägsen släkting. Släktfesten ordnades av Bengt Holmerin (ett av Erik Nordströms barnbarn). Han höll ett föredrag om släktens historia; bilderna till hans föredrag kan ses här.

Flera av mina förfäder och andra släktingar har varit brukspatroner, dvs ägt järnbruk. De mest framträdande är Olof Elfbrink (1773-1835), hans änka Ulla Elfbrink f. Elfstrand (1787-1844) och deras söner Daniel Elfbrink (1808-1846) och Wilhelm Elfbrink (1813-1875) på Mackmyra bruk, samt Wilhelms svärsöner Wilhelm Fogelmarck (1835-1893) och Christian Lundeberg (1842-1911) på Mackmyra bruk och Forsbacka bruk, och dessutom Wilhelms Elfbrinks svåger och kusin Göran Fredrik Göransson (1819-1900) på Högbo bruk, senare Sandvikens järnverk.

Dessa personer var även delägare i andra bruk, och det finns också brukspatroner längre tillbaka i en annan gren av min släkt. Jag har som ett av sommarens projekt studerat detta; nu är jag klar, och en utförlig beskrivning finns i artikeln Järnbruk i släkten.

Vår resa i Roslagen förra veckan (se Resa till Lymans ursprung) avslutades med Skebobruk. Efter att järnbruket gått i konkurs 1924 blev herrgården ett pensionärshem för välbemedlade äldre herrar. Min morfarsfar Erland Klingberg och hans fru Anna försökte i slutet av 1920-talet få Erlands bror Carl (1863-1934), som bott i London sedan 1883 och nu var pensionär, att flytta tillbaka till Sverige och till Skebobruk; detta blev dock inte av.

Däremot flyttade långt senare, troligen 1950, deras yngsta bror Knut Klingberg (1871-1859) till Skebobruk; han var då pensionerad och sedan 1943 änkling. Han bodde där till 1957; sedan flyttade han till Grapes sjukhem i Gävle där han dog 1959.

För några dagar sedan gjorde vi en bilresa till Roslagen. Vi besökte då bland annat de byar nordväst om Norrtälje som min mormors mors släkt Lyman kom ifrån. Vi vet inte exakt vilka gårdar de bodde i, och det är knappast troligt att husen finns kvar, men här följer ett par kort från rätt byar.

Namnet Lyman togs av tre kyrkoherdar i Uppland på 1700-talet: Matthias Lyman (?–1745), kyrkoherde i Ununge, Lars Lyman (1702–1777), kyrkoherde i Vittinge, och Matthias Lyman (1714–1777), kyrkoherde i Lohärad. Vår släkt Lyman härstammar från den yngre Mattias Lyman. Den äldre Matthias tog när han studerade i Uppsala namnet Lyman efter Lyhundra härad som han kom från, och de två andra, som var brorson resp. systerson till honom, följde hans exempel när de började studera. Se vidare sidan Lyman, översikt, eller min artikel om hela släkten Lyman Släkten Lyman (från Lyhundra) (båda från 2016).

Gemensam stamfar för de tre kyrkoherdarna var Lars Nilsson (?-1712) som var deras far, farfar resp. morfar; han var bonde i Nyckelby i Lohärads socken; han var också länsman, samt 1697 riksdagsman i bondeståndet .

Lars Nilssons dotter Kerstin gifte sig med Johan Eriksson (ca 1665-1726) i grannsocknen Estuna, och sonen Matthias (vår Matthias Lyman) föddes i byn Sylta 1714.

Efter studier i Uppsala var Matthias Lyman komminister i Gottröra i 35 år, 1742-1777, innan han slöt cirkeln med att bli kyrkoherde i Lohärads kyrka, strax intill Nyckelby som hans morföräldrar bott i.

Mattias tid i Lohärad blev dock inte lång. Han tillträdde som kyrkoherde 1/5 1777. Han var änkling, och gifte om sig 1/6 med företrädarens änka Margareta Juliana f. Gedner. Hon var prästdotter från Vittinge, och när hennes far hade dött gifte hennes mor om sig med faderns efterträdare, som var Mattias kusin Lars Lyman. Så Mattias nya fru var styvdotter till Mattias kusin Lars. Men 16/6 dör Lars Lyman i Lohärad; han hade säkert kommit dit till bröllopet. Slutligen dör Mattias Lyman 17/7 1777, efter bara två och en halv månad som kyrkoherde.

Vi körde också förbi Gottröra kyrka, där Mattias alltså var komminister, och byn Söder Nånö i Estuna socken som den äldsta kända förfadern till honom kom ifrån, Staffan (död ca 1575); se igen Släkten Lyman (från Lyhundra).

Jag skrev för tre veckor sedan om mina förfäders grosshandlarfirma Daniel Elfstrand & Compani i Gävle, med en utförlig beskrivning av firmans historia, dess ägare och verksamheter i artikeln Dan. Elfstrand & Co.

Jag har sedan dess hittat hela texten till det brev som Göran Fredrik Göransson skrev 5/12 1857 om firmans konkurs. Jag har därför gjort en ny version av artikeln där detta brev finns med som bilaga; jag har dessutom lagt in ett par bilder till. Se länken ovan.

Ett projekt som länge intresserat mig har varit att ta reda på mer om mina förfäders grosshandlarfirma Daniel Elfstrand & Compani i Gävle. Firman startades 1738 av Daniel Elfstrand (1705–1780), och fortsattes av hans ättlingar i ytterligare tre generationer tills den gick i konkurs 1857; den var under första hälften av 1800-talet en av de största grosshandelsfirmorna i Gävle, tidvis nog den största, och var 1845 Sveriges största rederi. Efter konkursen 1857 fick firman ett slags fortsättning i Högbo Stål- och Jernverks AB, som efter en ny konkurs rekonstruerades 1868 som Sandvikens Jernverks AB, numera det världsomspännande storföretaget Sandvik.

Jag har nu skrivit en utförlig beskrivning av firmans historia, dess ägare och verksamheter; den finns på Dan. Elfstrand & Co.