Vid släktforskning stöter man på många mer eller mindre intressanta sidospår. Här är en berättelse om tre systrar, som inte är släkt med oss men som alla kom till Mackmyra från utlandet via Småland.

Tora Ebba Emilia Engström (1879-1960) var född och uppvuxen i Köpenhamn. 1899 flyttar hon till Sverige. Hon är skriven hos Tor Gereon Engström (1858-1941) med familj på Lindnäs i Misterhult i Småland i knappt en månad (15/7 – 12/8 1899),¹ och under tiden tar hon ut lysning och gifter sig där med Einar Karl Lundbäck (1869-1941), som året innan blivit ingenjör vid Mackmyra Sulfit i Valbo sn (Gästrikland). Ebba flyttar till mannen vid Mackmyra. 1908 blir Einar disponent för Mackmyra Sulfit efter Erik Steffansson (1844-1926) och är sedan disponent i nästan 25 år, till 1932 då han pensioneras när banken tar över Mackmyra Sulfit från familjen Klingberg.

Historien upprepas ett par år senare. Olga Thea Bodil Engström (1881-1962), född i Köpenhamn, kommer från utlandet (rimligtvis Köpenhamn) till Tor Engström (med fru och barn) i Misterhult 1901;
hon är skriven där i 9 månader och tar under tiden ut lysning och gifter sig med Fredrik Werner Bengtzon, som sedan 1898 är inspektor på Mackmyra bruk i Valbo. ²

Hos Einar och Ebba i disponentvillan i Mackmyra bor från 1909 även en fröken Maja Eugenia Engström (1889-1969). Hon är född i S:t Petersburg och kommer närmast från Kalmar, där hon sedan 1897 bott som fosterdotter hos änkefru Artemis Hilma Amalia Konstantia Siemers f. Palmgren (1847-1929). Vid Mackmyra Sulfit finns från 1909 även Einar Lundbäcks efterträdare som ingenjör, Torsten Edvard Wænerlund (1884-1966), och midsommarafton 1913 gifter han sig med Maja Engström.³

Man kunde gissa att Ebba, Olga och Maja var systrar, men eftersom alla tre var födda utomlands var det inte helt enkelt att bekräfta det. (Och Majas lite annorlunda bakgrund var ett frågetecken.) Med hjälp av kyrkböcker och bouppteckningar löste det sig dock:⁴ de var (halv)systrar, med samma pappa: Claes Gustaf Emil Engström (1848-1898).

Emil var född i Döderhultsvik (nu Oskarshamn) i Döderhult sn. Ca 1880 flyttar han till Köpenhamn där han är trävaruhandlare, och gifter sig med Tora Nikoline Petrine Jensen; de får barnen Ebba 1879 och Olga 1881.⁵ Senare, i okänd ordning, skiljer sig Emil, han flyttar till Helsingfors där han var agent för ett livförsäkringsbolag i S:t Petersburg, och han får dottern Maja i S:t Petersburg med en för oss okänd kvinna.⁶

Emil kommer till slut hem från Helsingfors till Oskarshamn, utfattig och gissningsvis sjuk, kanske döende, och han dör på lasarettet i Oskarshamn 1898 av tertiär syfilis.

Emil dog före sina föräldrar, rådmannen och handelsmannen Johan Gustaf Engström (1817-1900) och Ebba f. Cronstedt (1828-1910), och månaden efter Emils död (25/7 1898) skriver de ett testamente som säger att Emils döttrar Ebba och Olga inte skulle ärva mer än sin laglott. Maja nämns inte alls; tydligen för att hon var utomäktenskaplig och därför ändå utan arvsrätt. Men flickornas farmor Ebba veknar tydligen något innan hon dör; hon skriver 1909 ett tillägg till testamentet som ger Maja 3000 kronor. (Ebba och Olga ärvde vardera ca 25000 kr efter henne, förutom det tidigare arvet efter farfar.)

Emil var nog familjens svarta får, som flyttade utomlands (Köpenhamn) och fick barn där, och senare även i S:t Petersburg. Och han verkar inte ha varit så framgångsrik som handelsman. Dessutom dog han av syfilis. Gissningsvis togs han om hand av föräldrarna (då 80 och 70 år) när han kom hem innan han dog, men att han inte var omtyckt i familjen visas av att döttrarna får mindre arv.

Tor Engström i Misterhult som Ebba och Olga bodde hos innan de gifte sig var bror till Emil, och alltså flickornas farbror.

Hilma Siemers i Kalmar var född 1847 i Döderhultsvik (Oskarshamn), Döderhult sn, av Sofie Vilhelmina Ottiliana Cronstedt (1826-1906), syster till flickorna Engströms farmor Ebba Engström f. Cronstedt. Maja bodde alltså i Kalmar hos sin fars kusin. (Varför hon inte bodde hos farbror Tor som systrarna lär vi aldrig få veta.)

Hilma var född utom äktenskapet; Hilmas mamma gifte sig ett år efter Hilmas födsel med Johan Gustaf Palmgren (1822-1879), kanske Hilmas pappa fast detta inte är säkert. Man kan dessutom notera att mammans syster Ebba Cronstedt gifte sig med Johan Gustaf Engström endast sju månader innan Emil föddes, samt att deras storasyster Maria Christina Charlotta Cronstedt (1823-1901) själv var född mindre än två månader efter deras föräldrars vigsel. Det skvallrades kanske om den adliga familjen Cronstedt i Döderhultsvik…

EPILOG

Ebba och Einar blir som sagt kvar i disponentvillan i Mackmyra till 1932, då de flyttar till Gävle. De får 5 barn.

Olga och Werner flyttar från Mackmyra till Nävekvarns bruk (Södermanland) 1911, och sedan till Hults bruk (Östergötland). 1915 flyttar de till Gävle där de stannar för gott; Werner blir disponent vid AB Hjalmar Andersson & Co. De får 3 barn.

Maja och Torsten är kvar i Mackmyra till 1917, då han flyttar från Mackmyra Sulfit till Domsjö sulfitfabrik vid Örnsköldsvik. 1946, när han tydligen pensionerats, flyttar de till Göteborg (V. Frölunda). De får 5 barn.

Noter:

En gren av mina förfäder var grosshandlarna och brukspatronerna Elfbrink, Elfstrand och Göransson i Gävle på 1700- och 1800-talen. Att de var mycket rika är välkänt inom släkten, men hur rika var de egentligen?

Jag har nu skrivit en artikel där jag sammanställt deras bouppteckningar, och även försökt räkna om nettobehållningen till dagens penningvärde. Räknat efter löneindex motsvarar summorna i flera fall ca 1 miljard kronor eller mer. Se Förmögna förfäders förmögenhet.

Den sista augusti var jag på Penningby slott nära Norrtälje på en släktfest med mina avlägsna släktingar Nordström.

Min förfader grosshandlaren Daniel Elfstrand (1748-1815) i Gävle hade bl.a. sonen Per Elfstrand D:son (1783-1845), som övertog grosshandlarfirman Dan. Elfstrand & Co tillsammans med sina svågrar Olof Elfbrink (1773-1835) och Anders Petter Göransson (1789-1850). (Se sidorna Elfbrink, Elfstrand och Göransson och Daniel Elfstrand & Co samt artikeln Dan. Elfstrand & Co.) Per Elfstrand gifte sig med kusinen och grosshandlardottern Ulla Valley (1789-1871).

Deras äldste son Daniel Elfstrand P:son (1815-1856) gifte sig med grosshandlardottern Charlotte Sehlberg (1826-1858). Daniel och Charlotte Elfstrand dog båda unga 1856 resp. 1858, och lämnade 4 föräldralösa flickor Alice (1847-1912), Elisabet (Betzy) (1848-1879), Jenny (1849-1932) och Märta (1852-1892).¹ De föräldralösa flickorna växte upp hos sin morbror Carl Sehlberg (1821-1901) med familj.^{2 3}

Jenny Elfstrand (1849-1932) gifte sig 1872 med grosshandlaren Sten Nordström (1839-1921). Han var en betydande affärsman i Gävle på sin tid, och byggde bl.a. Centralpalatset, Dalapalatset och Grand Hotel (där han var VD); han ägde Hagaströms tegelbruk och han grundade 1892 Gävles första elverk. Och han köpte 1876 Penningby slott som ”sommarstuga”.

Sten och Jenny Nordström fick 8 barn av vilka 2 dog före ett års ålder. Bilden ovan från Jennys 70-årsdag 26/8 1919 visar Sten och Jenny med de 6 vuxna sönerna Fritz (1873-1958), Simon (1875-1944), Sten (1880-1960), Vilhelm (1883-1961), Nils (1886-1970), Erik (1890-1969) och deras fruar och barn. Av dessa 6 bröder Nordström gifte sig alla utom Sten, och idag finns i livet ett barnbarn och många barnbarnsbarn, barnbarnsbarnbarn och barnbarnsbarnbarnsbarn till Sten och Jenny Nordström.⁴ Nästan på dagen 100 år efter fotot ovan samlades ca 100 av dessa (med ingifta) till en släktfest på Penningby slott, som nu ägs av ett antal av släktingarna. Jag var inbjuden som en mer avlägsen släkting. Släktfesten ordnades av Bengt Holmerin (ett av Erik Nordströms barnbarn). Han höll ett föredrag om släktens historia; bilderna till hans föredrag kan ses här.

Flera av mina förfäder och andra släktingar har varit brukspatroner, dvs ägt järnbruk. De mest framträdande är Olof Elfbrink (1773-1835), hans änka Ulla Elfbrink f. Elfstrand (1787-1844) och deras söner Daniel Elfbrink (1808-1846) och Wilhelm Elfbrink (1813-1875) på Mackmyra bruk, samt Wilhelms svärsöner Wilhelm Fogelmarck (1835-1893) och Christian Lundeberg (1842-1911) på Mackmyra bruk och Forsbacka bruk, och dessutom Wilhelms Elfbrinks svåger och kusin Göran Fredrik Göransson (1819-1900) på Högbo bruk, senare Sandvikens järnverk.

Dessa personer var även delägare i andra bruk, och det finns också brukspatroner längre tillbaka i en annan gren av min släkt. Jag har som ett av sommarens projekt studerat detta; nu är jag klar, och en utförlig beskrivning finns i artikeln Järnbruk i släkten.

Vår resa i Roslagen förra veckan (se Resa till Lymans ursprung) avslutades med Skebobruk. Efter att järnbruket gått i konkurs 1924 blev herrgården ett pensionärshem för välbemedlade äldre herrar. Min morfarsfar Erland Klingberg och hans fru Anna försökte i slutet av 1920-talet få Erlands bror Carl (1863-1934), som bott i London sedan 1883 och nu var pensionär, att flytta tillbaka till Sverige och till Skebobruk; detta blev dock inte av.

Däremot flyttade långt senare, troligen 1950, deras yngsta bror Knut Klingberg (1871-1859) till Skebobruk; han var då pensionerad och sedan 1943 änkling. Han bodde där till 1957; sedan flyttade han till Grapes sjukhem i Gävle där han dog 1959.

För några dagar sedan gjorde vi en bilresa till Roslagen. Vi besökte då bland annat de byar nordväst om Norrtälje som min mormors mors släkt Lyman kom ifrån. Vi vet inte exakt vilka gårdar de bodde i, och det är knappast troligt att husen finns kvar, men här följer ett par kort från rätt byar.

Namnet Lyman togs av tre kyrkoherdar i Uppland på 1700-talet: Matthias Lyman (?–1745), kyrkoherde i Ununge, Lars Lyman (1702–1777), kyrkoherde i Vittinge, och Matthias Lyman (1714–1777), kyrkoherde i Lohärad. Vår släkt Lyman härstammar från den yngre Mattias Lyman. Den äldre Matthias tog när han studerade i Uppsala namnet Lyman efter Lyhundra härad som han kom från, och de två andra, som var brorson resp. systerson till honom, följde hans exempel när de började studera. Se vidare sidan Lyman, översikt, eller min artikel om hela släkten Lyman Släkten Lyman (från Lyhundra) (båda från 2016).

Gemensam stamfar för de tre kyrkoherdarna var Lars Nilsson (?-1712) som var deras far, farfar resp. morfar; han var bonde i Nyckelby i Lohärads socken; han var också länsman, samt 1697 riksdagsman i bondeståndet .

Lars Nilssons dotter Kerstin gifte sig med Johan Eriksson (ca 1665-1726) i grannsocknen Estuna, och sonen Matthias (vår Matthias Lyman) föddes i byn Sylta 1714.

Efter studier i Uppsala var Matthias Lyman komminister i Gottröra i 35 år, 1742-1777, innan han slöt cirkeln med att bli kyrkoherde i Lohärads kyrka, strax intill Nyckelby som hans morföräldrar bott i.

Mattias tid i Lohärad blev dock inte lång. Han tillträdde som kyrkoherde 1/5 1777. Han var änkling, och gifte om sig 1/6 med företrädarens änka Margareta Juliana f. Gedner. Hon var prästdotter från Vittinge, och när hennes far hade dött gifte hennes mor om sig med faderns efterträdare, som var Mattias kusin Lars Lyman. Så Mattias nya fru var styvdotter till Mattias kusin Lars. Men 16/6 dör Lars Lyman i Lohärad; han hade säkert kommit dit till bröllopet. Slutligen dör Mattias Lyman 17/7 1777, efter bara två och en halv månad som kyrkoherde.

Vi körde också förbi Gottröra kyrka, där Mattias alltså var komminister, och byn Söder Nånö i Estuna socken som den äldsta kända förfadern till honom kom ifrån, Staffan (död ca 1575); se igen Släkten Lyman (från Lyhundra).

Jag skrev för tre veckor sedan om mina förfäders grosshandlarfirma Daniel Elfstrand & Compani i Gävle, med en utförlig beskrivning av firmans historia, dess ägare och verksamheter i artikeln Dan. Elfstrand & Co.

Jag har sedan dess hittat hela texten till det brev som Göran Fredrik Göransson skrev 5/12 1857 om firmans konkurs. Jag har därför gjort en ny version av artikeln där detta brev finns med som bilaga; jag har dessutom lagt in ett par bilder till. Se länken ovan.

Ett projekt som länge intresserat mig har varit att ta reda på mer om mina förfäders grosshandlarfirma Daniel Elfstrand & Compani i Gävle. Firman startades 1738 av Daniel Elfstrand (1705–1780), och fortsattes av hans ättlingar i ytterligare tre generationer tills den gick i konkurs 1857; den var under första hälften av 1800-talet en av de största grosshandelsfirmorna i Gävle, tidvis nog den största, och var 1845 Sveriges största rederi. Efter konkursen 1857 fick firman ett slags fortsättning i Högbo Stål- och Jernverks AB, som efter en ny konkurs rekonstruerades 1868 som Sandvikens Jernverks AB, numera det världsomspännande storföretaget Sandvik.

Jag har nu skrivit en utförlig beskrivning av firmans historia, dess ägare och verksamheter; den finns på Dan. Elfstrand & Co.

Sommaren 1719 härjades svenska ostkusten av ryska soldater. Den 30 juli 1719 nådde rysshärjningarna byn Västanå i Älvkarleby. Hela byn brändes, och bland de utblottade bönderna fanns min förfader Daniel Nilsson (ca 1668-1735).

Det sägs att detta ledde till att de två yngre sönerna flyttade till Gävle, där de tog namnet Elfstrand och blev framgångsrika köpmän, medan den äldste sonen Nils Danielsson (1694-1741) stannade kvar och så småningom övertog den nu återuppbyggda gården; i sinom tid skulle hans sonson Olof också flytta till Gävle där han tog namnet Elfbrink och blev en mycket framgångsrik grosshandlare.

Rysshärjningarna skedde i slutfasen av det stora nordiska kriget 1700-1721; Karl XII hade dött 30/11 1718, och Sverige ville ha fred, men den nya ledningen var föga kompetent och dessutom nog mest engagerad i intriger om makten i Sverige. För att sätta press på fredsförhandlingarna anföll sommaren 1719 en rysk flotta den svenska ostkusten och brände städer, bruk och byar. Den 11 juli kom flottan fram till Kapellskär; det var 132 galärer med 26 000 man ombord. Den ryska flottan delades i tre delar, varav den norra med 5000 man de följande veckorna härjade Roslagen och brände bl.a. Östhammar (17/7), Öregrund (18/7), Forsmark (20/7), Lövstabruk (25/7) och många andra byar och bruk. Det svenska försvaret var helt hjälplöst, på grund av alldeles för små resurser samt för stor inkompetens hos befälhavaren Zöge.
Ryssarna drog sig sedan sakta norrut mot Gävle. Den 30 juli brändes Harnäs bruk. En styrka marscherade sedan söderut mot Älvkarleö bruk, och passerade bl.a. Västanå som förstördes i grund. Men söder om Västanå hade bruksborna byggt förskansningar och lyckades stoppa anfallarna där; ryssarna vände tillbaka till kusten och Älvkarleö bruk räddades. De närmaste dagarna anfölls Gävle, men där var försvaret, lett av landshövding Hamilton, effektivt och efter flera misslyckade framstötar gav ryssarna upp och drog sig söderut igen. Därigenom räddades också bruken i Valbo. Ryssarna fortsatte att härja några veckor till i Roslagen där bl.a. Norrtälje brändes innan de 19/8 återvände till Åland (som då var ockuperat av dem liksom resten av Finland). Under tiden hade de andra delarna av ryska flottan härjat söderut och bränt bl.a. Nyköping och Norrköping; Stockholms skärgård härjades, men ett anfall mot Stockholm slogs tillbaka vid Baggensstäket.

Ryska flottan härjade även sommaren 1720, då Umeå brändes, och 1721 då Norrlandskusten från Söderhamn till Piteå (inklusive Umeå igen) härjades, men de kom inte tillbaka till Uppland. 30/8 1721 slöts freden i Nystad.

Idag är det 150 år sedan Gävle brann. Det var en stor katastrof, som i stort sett fullständigt förstörde staden norr om Gavleån; 8000 blev hemlösa. Bland de drabbade fanns min förfader Wilhelm Elfbrink (1813-1870), som ägde ett stort hus vid Järntorget (ungefär norra delen av nuvarande Centralplan utanför stationen) som fullständigt förstördes. Han var då omgift med Lina Ekstedt (1921-1904), som efter Wilhelms bror Daniel (1808-1846) hade fått ärva hans stora hus på N. Strandgatan vid ån. Även detta förstördes, men byggdes upp igen och Lina bodde sedan där till sin död 1904. (Detta hus var ursprungligen byggt av Samuel Valley (1747-1805), svåger till Daniel och Wilhelms morfar Daniel Elfstrand (1848-1815) som byggde huset intill.) Se vidare sidan Gävle och släkten.

Wilhelm Fogelmark med familj bodde däremot på Vall strax utanför Gävle, och klarade sig alltså från branden.