Idag är det 249 år sedan Olof Elfbrink föddes, den 28 september 1773 i Älvkarleby.

Vi hoppas att vi kan ses om ett år i Älvkarleby och fira 250-årsdagen. Hur detta ska ske vet vi inte än, men ni kan notera datumet redan nu.

Jag minns inte exakt datum, men det är i dagarna precis 50 år sedan jag höstterminen 1972 flyttade in i ett studentrum i Uppsala, på Waldenströmska studenthemmet. (Jag hade varit inskriven som student i Uppsala sedan 1968, men jag hade bott hemma i Stora Tuna och hos min faster Annika med familj i Uppsala, se Svante Janson: min skolgång.)

Waldenströmska studenhemmet var (och är) ett kristet studenhem, speciellt för frireligiösa, och det är uppkallat efter Missionsförbundets förste ledare (inofficiellt i alla fall) P. P. (Paul Petter) Waldenström (1838-1917). Jag var ju inte religiös; pappa ordnade studentrum åt mig där, men varför jag hamnade där vet jag inte riktigt nu i efterhand heller.

Farfar och hans familj hade en gång långt tidigare varit missionsförbundare, men det visste jag nog inte då. (Och det hade kanske ingen betydelse.)

Och jag visste inte att Waldenström hade viss släktanknytning. P. P. Waldenströms kusin Gustaf F. Waldenström (1828-1905) gifte sig med Maria Cöster (1838-1914), dotter till Marie Göransson (1816-1871) som var dotter till mina förfäder Anders Petter Göransson (1789-1850) och Marie Elfstrand (1795-1851); Maria Cöster var alltså kusin till Emma Elfbrink gift Fogelmark (1842-1910). Gustaf och Marias dotter Lotten Waldenström (1867-1967) hade mycket kontakt med min morfarsmor Anna Fogelmarck gift Klingberg (1867-1953) och andra i min släkt; bl.a. bodde Lotten 1898-1904 i Gävle som sällskapsdam hos Lina Elfbrink (1821-1904), änka efter Wilhelm Elfbrink och styvmor till Emma Elfbrink, och efter Linas död flyttade Lotten till Stockholm och bodde till 1917 hos August Bång (1831-1912) och hans hustru Louise född Luth (1834-1919); Louise var dotter till Charlotte född Elfbrink (1810-1885) och både syssling till Lottens mor Maria Göransson och kusin på andra sidan till Emma Elfbrink.

Lotten Waldenström var konstnär och målade bl.a. nedanstående tavla av Mackmyra.

Jag ser i tidningen att idag begravs Tommy Elfstrand (1941-2022) i Rimbo. Det ger mig anledning att skriva lite om hans far Percy Elfstrand (1891-1983).

Daniel Elfstrand (1705-1780) och (framför allt) hans son Daniel Elfstrand (1748-1815) var mycket framgångsrika grosshandlare i Gävle, och deras ättlingar var på 1800-talet en stor släkt i Gävle, se sidorna Elfbrink, Elfstrand och Göransson för bakgrunden ur mitt perspektiv; den yngre Daniel Elfstrand var både min morfars mormors farmors far och morfars mormors mormors far. Se även sidan Daniel Elfstrand & Co om familjens grosshandelsfirma.

Sedan 1800-talet har dock släkten minskat kraftigt (i betydelsen att få fötts med namnet Elfstrand), och den har helt försvunnit från Gävle. Det finns också flera andra släkter Elfstrand; det finns nu ca 300 personer med namnet Elfstrand, men av dem tillhör bara ett fåtal vår släkt.

Percy Elfstrand var en av dem som flyttade från Gävle. Båda hans föräldrar Daniel Elfstrand (1858-1945, framstående engelsklärare i Gävle) och Olga Elfstrand (1860-1894) tillhörde släkten; de var kusiner och båda barnbarn till Per D:son Elfstrand (1783-1845), son till ovan nämnda Daniel Elfstrand (1748-1815) (se Daniel Elfstrand & Co). Percy studerade i Uppsala, där han blev fil. lic., varefter han flyttade till Stockholm och blev biblotekarie på Kungliga biblioteket. Percy var historiker, och skrev bland annat i bokverket Världshistorien. Han intresserade sig mycket för Gävles historia, inklusive den egna släkten, och han skrev många artiklar som jag haft stor nytta av i min egen släktforskning.

Ett exempel är hans artikel Ur Mackmyra bruks historia (Meddelanden av Gestriklands kulturhistoriska förening 1925). Ett annat är hans egen artikel om släkten Elfstrand: En gammal Geflesläkt och litet om dess ursprung och verksamhet (Meddelanden av Gestriklands kulturhistoriska förening 1919), där ni kan läsa mycket mer om släkten.

Percy har också fått en sida på Wikipedia.

Den 11/8 1822 föddes min mormors morfars mor Anna Matilda Rahm i byn Ren i Bollnäs. (Ren är nu en stadsdel i tätorten Bollnäs.)

Hennes föräldrar Gustaf Rahm (1787-1831) och Lovisa Charlotta Holmberg (1796-1846), båda från Bollnäs, gifte sig 1817, och Gustaf flyttade till Lovisa Charlottas föräldrars gård i Ren. Bara en månad senare dog Lovisa Charlottas far, kronofogden Gabriel Holmberg (1769-1817), och Gustaf skötte sedan gården som förvaltare åt sin svärmor Anna Margareta f. Skogh (1757-1843). Gustaf hade före äktenskapet bland annat varit fanjunkare vid Hälsinge regemente (till 1816), och han var åtminstone 1814 i fält; jag vet tyvärr inte var, eller om han var med i några strider i något av Sveriges sista krig.

Anna Matilda Rahm flyttar hemifrån 1847, som piga till lantmätaren Per Gustaf Lyman (1811-1891) som var född i Österlövsta socken (Uppland), och som just flyttat till byn Vik i Bollnäs 1847, troligen i november. Sedan går det fort. Anna Matilda och Per Gustaf tar ut lysning 9/7 1848, de vigs 25/7 och sonen Gustaf Leonard (min mormors morfar) föds 1/10 1848.

Anna Matilda och Per Gustaf får sammanlagt 8 barn i Vik. 1869 flyttar familjen till Anna Matildas hemby Ren, troligen p.g.a. ekonomiska problem. De blir kvar i Ren tills de dör, Per Gustaf 1891 och Anna Matilda 1905.

En av mina avlägsna släktingar är fältmarskalk Simon Grundel-Helmfelt (1617-1677). (Han hade flera olika namn: han var född Grundel, blev adlad först Hjelmfelt, sedan friherre Grundel-Helmfelt; han kallas ofta Helmfelt.) Han var bl.a. befälhavare närmast under kung Karl XI för den svenska armén i vid slagen vid Halmstad, Lund och Landskrona (där han stupade) 1676-1677, och han bidrog väsentligt till att Danmarks försök att återerövra Skåne misslyckades. Se vidare Pfeiff, Grundel och Helmfelt.

Helmfelt är dock inte en förfader till mig, eller till någon annan – hans åtta barn dog alla före honom, och han fick inga barnbarn. Däremot är hans syster Anna Grundel (död 1704) en av mina anmödrar. Detta har varit värdefullt för släkten, ty Helmfelts änka Margareta Hedvig von Parr (1620-1686) testamenterade 17 000 riksdaler till ett stipendium för studenter vid Uppsala universitet, delvis med företräde för släktingar till fältmarskalken eller hans hustru, och flera i min släkt har fått detta stipendium, senast min dotter Sofie för några år sedan, se vidare Pfeiff, Grundel och Helmfelt, fotnot.

Men det var en överraskning för mig att Simon Grundel-Helmfelt även blivit huvudpersonen i en teaterpjäs: Helmfelt, skriven drygt 100 år efter hans död av Gustaf III, och uruppförd av Kungl. hovet på Gripsholms slottsteater i januari 1785. Den lär ha spelats igen på Bollhuset 1788; om pjäsen spelats fler gånger vet jag inte. Pjäsen finns tryckt i del 3 av ”Konung Gustaf III:s skrifter” (1807), och jag fick ett exemplar i födelsedagspresent i år – dessutom hittade jag sedan pjäsen på franska hos mamma i en utgåva av Gustaf III:s skrifter på franska. (Jag misstänker att Gustaf III skrev pjäsen på franska, och att den uppfördes på franska på Gripsholm, men jag vet inte.)

Handlingen i pjäsen är fullkomligt ohistorisk, och utgivaren inleder med ”historiska upplysningar” som förklarar att pjäsen bygger på en länge trodd sägen om Helmfelts oordentligheter i sin ungdom, men att detta bara grundades på skändliga rykten utspridda av avundsjuka fiender, och att Helmfelt (efter att Gustaf III skrev pjäsen) nu blivit befriad från beskyllningarna.

Handlingen i korthet är att Simon Grundel i ungdomen övergav sin familj; detta blev en skandal som vanärade familjen så att fadern Jakob Grundel tvingades avgå som borgmästare i Stockholm, och flydde med Simons övergivna hustru Margareta och hennes (och Simons) lille son Gustaf till ett gods i Skåne, då danskt. Pjäsen utspelas där 17 år senare. Under tiden har Simon gjort en enastående militär karriär där han tog namnet Helmfelt utan att någon känner till hans bakgrund. Skåne har nyligen blivit svenskt, och godset i Skåne har förlänats till Helmfelt, som dock inte varit där än. Men nu är han på väg dit med sin armé.  På gården finns också Jakobs bror Hurtig, som varit soldat, och då tjänstgjort tillsammans med Helmfelt utan att någon av dem vetat om att de var släkt, samt Hurtigs dotter Maria. Helmfelt har i alla år trots sina yttre framgångar varit olycklig av samvetskval, och han har förgäves sökt efter sin far och hustru. Efter diverse förvecklingar uppdagas sanningen, alla förlåter varandra och försonas, och Gustaf och Maria gifter sig. Slutrepliken är Helmfelts, till sonen:
”Min son, du har i sjutton år blygts och darrat för din faders namn: du igenfinner honom som FältMarskalk, omgiven av all lyckans prakt; detta är en stor ändring i ditt öde; emottag den med samma ståndaktighet, som du ansåg din ringhet, och kom ihåg att utan ett godt samvete är ärans glans och lyckans gåfvor endast en tung börda.”

Jag kan inte rätt bedöma pjäsens litterära kvaliteter. Handligen ger på mig närmast intryck av fars, men det är nog inte avsikten; det är mycket tal om ära och heder och fosterlandet. Och man ska inte döma en teaterpjäs efter handlingen – även Shakespeares pjäser har ofta märklig handling med osannolika sammanträffanden. Jag tror inte ni kan hitta pjäsen på närmaste stadsteater, eller på SvT Play eller NetFlix, så ni får nog läsa den själva för att bilda en egen uppfattning.

Bureätten (Buresläkten) är mytomspunnen släkt från Bureå i Västerbotten som sedan 1600-talet tilldragit sig ett mycket stort intresse bland släktforskare och andra.

Bureätten blev framför allt känd genom Johan Bure (eller Johannes Bureus, 1568-1652) som under en resa i Norrland 1600-1601 samlade släktuppgifter från många av sin mormors släktingar. Han kan ses som den förste släktforskaren utanför adeln i Sverige. Johan Bure sammanställde uppgifterna i en handskriven bok som kallas Johan Bures släktbok och innehåller 1946 Bureättlingar. Bureätten fick hög status, nästan som adlig, vilket ökades på med ett antal äldre (medvetet eller bara godtroget) påhittade förfäder med fantasifulla historier.

Johan Bure, och alla efter honom, räknar Bureätten könsneutralt och tar med ättlingar både genom söner och döttrar. (Till skillnad från adelsätter och de flesta andra ätter som ju traditionellt bara räknas på manssidan.) Sedan 1600-talet har många generationer tillkommit, och eftersom man räknar alla ättlingar så är nog de flesta nu levande svenskar ättlingar till Bureätten. Jag och mina släktingar på både morfars och mormors sida hör dit. Släkttabeller, och mer bakgrund om Bureätten, finns nu på sidan Bureätten.

Sista målet på vår rundresa i Dalarna var Laxsjön, en liten by ute i skogen i Grangärde socken, ca 25 km norr om Ludvika och nära gränsen till Stora Tuna.

Det fanns en masugn i Laxsjön redan på 1500-talet. 1824 köptes den till hälften av Forsbacka bruk, som tog en stor del av sitt tackjärn från Laxsjön till 1870 då det nya järnverket i Forsbacka byggdes; Laxsjö masugn var då en av de största tillverkarna av tackjärn i Dalarna. Malm togs bland annat från gruvorna i närbelägna Tuna Hästberg, där Laxsjö masugn ägde många av gruvhålen, helt eller delvis. När min släkt (Fogelmarck och Lundeberg) köpte Forsbacka bruk 1870 följde andelen i Laxsjön med, och den delades upp så att min morfars morfar Wilhelm Fogelmarck (1835-1893) och hans svåger Christian Lundeberg (1842-1911) blev ägare till 1/4 var av Laxsjön (och gruvhålen). De lade ned masugnen 1877, och 1898 sålde Wilhelms änka Emma Fogelmarck (1842-1910) och Christian Lundeberg Laxsjön (då främst en skogsfastighet) till Forsbacka Jernverks AB (som de själva ägde till stor del). Idag bor ca 20 personer i Laxsjön, mot ca 350 på 1870-talet.

Vi visste inte om det skulle finnas några rester kvar av masugnen, men vi blev överraskade. Förutom sedvanliga ruiner av masugn, kolhus m.m. så fanns två stora arbetarbostäder, byggda av slaggsten 1832 och 1833. Den ena är kraftigt renoverad och är nu privatbostad, men den andra, som kallas Laxsjögården, har gjorts till ett museum av en lokal hembygdsförening. Vi blev insläppta av grannen och fick titta runt. Huset hade 8 lägenheter med ett rum och kök, och ansågs som ett skrytbygge när det byggdes. Den sista hyresgästen bodde där till 1970-talet.

Slut på denna resa!

Nästa mål på vår resa var Norrbärke kyrka.

Här var min morfars farfars farfars farmors morfar Andreas Bergius (1618-1691) kyrkoherde och prost. Han kom från byn Hälsta i Bergs socken i Västmanland, och tog sig namnet Bergius efter hemsocknen. Han studerade vid det då nystartade universitetet i Dorpat (nu Tartu i Estland); han prästvigdes sedan och var syssloman vid domkyrkan i Västerås innan han 1660 blev kyrkoherde i Norrbärke. Norrbärke hade blivit en egen församling 1646, och Andreas Bergius var den andre kyrkoherden där. ”För sitt ordningssinne, rådighet och drift ansågs han nära för den ypperste av den tidens prostar. Höll sträng disciplin så i sitt hus som i församlingen, och hans adjunkter måste visa honom en lydnad, som stundom var dem alltför tung.” [Westerås stifts herdaminne, 1843] Ett av hans uppdrag var som riksdagsman för Västerås stift vid riksdagarna 1664 och 1680.
Se även Horet i Hälsta och prosten i Norrbärke.

Dottern Anna Bergia gifte sig med Jöns Olofsson och de flyttade till Stora Klingsbo i Stora Skedvi socken; deras barn tog namnet Klingberg, se Jöns Olofsson och Anna Bergia.

När Andreas Bergius tillträdde fanns i Norrbärke en liten medeltida kyrka som var i dåligt skick, men under hans 30 år byggdes denna om och ut till en stor sockenkyrka. (Detta fortsatte med en sista etapp med sidoskeppen 1704-1724, varefter kyrkan i stort sett haft sitt nuvarande utseende.) Andreas Bergius hade alltså ansvaret för denna ombyggnad, och han bidrog också själv med inredning i sakristian. Dessutom skänkte han och hans hustru Beata Mårtensdotter en altartavla, som numera hänger i ett sidoskepp.

Fortsättning på resan följer…

Den 12 juni gjorde vi (med bl.a. min mamma) en rundresa från Borlänge till några platser i Dalarna där släktingar varit verksamma.

Vårt första stopp var Grängshammar, i Stora Tuna socken. Det var ett gammalt järnbruk från 1600-talet som firman Elfstrand & Co 1831 köpte 1/9 av. Firman bestod då av Olof Elfbrink (1773-1835) och Anders Petter Göransson (1789-1850) samt deras gemensamme svåger Per Elfstrand (1783-1845). Så småningom ärvde både Wilhelm Elfbrink (1813-1870) och Sofie Göransson (1817-1860) andelar; de ägde tillsammans 3/41 och deras döttrar Julia (1839-1918), Emma (1842-1910) och Anna (1844-1913) ärvde därför 1/41 var. Julias man Oskar von Otter (1835-1905) satt i styrelsen för Grängshammar (då ombildat till aktiebolag) 1874-1885 och var därefter disponent (VD) 1885-1887. Sedan tycks släkten ha sålt sina andelar. Se även artikeln Järnbruk i släkten.

Grängshammar drevs under en stor del av denna tid av Olof Forsgren (1774-1862). Han var född och uppvuxen i Älvkarleö bruk (Älvkarleby socken) där hans far var byggmästare. Älvkarleö ligger bara en halvmil från Västanå (också i Älvkarleby socken) där samtidigt den några månader äldre Olof Elfbrink växte upp på en bondgård (som hans far, liksom de flesta bönder i Västanå, arrenderade av Älvkarleö bruk). Vi vet inte om Olof F och Olof E hade någon kontakt som barn, men de fick alltså en del med varandra att göra som vuxna när Olof Elfbrink blivit framgångsrik grosshandlare i Gävle och så småningom blev kompanjon med Olof Forsgren. Olof Forsgren gick i sin fars fotspår och blev en framgångsrik byggmästare och ingenjör som byggde och förbättrade både byggnader och maskiner, främst vid många olika bruk; han arbetade bl.a. vid Forsbacka bruk 1794-1803, och byggde då även bl.a. en kvarn vid Mackmyra och en landsvägsbro över Gavleån vid Bäcks gästgivargård; senare konstruerade han och ledde han det stora bygget av Carl XII:s bro i Älvkarleby 1814-1816. Olof Forsgren talade vid denna tid med flera affärsmän om att bli kompanjoner och köpa Grängshammars bruk, som ägaren ville sälja; en av dem var Olof Elfbrink, som sade att han gärna skulle ha gjort det men att han nu nyligen köpt Mackmyra bruk och därför inte kunde köpa även Grängshammar. Till slut bildades ett bolag med flera ägare, främst i Stockholm; Olof Forsgren själv ägde 1/9 och flyttade 1816 till Grängshammar där han drev bruket till 1855, och bodde kvar till sin död 1862.

Till Grängshammar hörde också masugnen i Ulfshyttan 1 mil därifrån, som blev vårt nästa stopp. Stångjärnssmidet i Grängshyttan lades ned 1877, och återstående verksamhet flyttades till Ulfshyttan 1887 (alltså under Oskar von Otters tid i ledningen). Masugnen i Ulfshyttan var i drift till 1939 och annan verksamhet pågick där till 1968, men då var släkten sedan länge ur bilden.

Fortsättning på resan följer…

Fredrik Gripensvärd (1865-1942), gift med min morfars moster Siri Fogelmarck (1868-1944), var född och uppvuxen på Strömsta säteri vid Mälaren söder om Enköping. Hans far (som också hette Fredrik Gripensvärd) hade tvingats sälja Strömsta 1881, men 1918 kunde Fredrik köpa tillbaka sitt älskade barndomshem, sedan han 1910 gift sig rikt med Siri. Fredrik hade 1915 pensionerats från sin tjänst som kapten på Dalregementet.

Men det gick inte bra på Strömsta. Fredrik var kroniskt sjuk, men tycks dessutom varit en slösare med dålig koll på ekonomin, och troligen med skulder sedan tidigare. (Han kallas ibland ”DyrGripen” inom släkten.) Våren 1922 blev det konkurs, och konkursförvaltaren annonserade ut Strömsta till försäljning 31/5.

Siris två systrar Sofi (1864-1924) och Anna (1867-1953) samt Annas man Erland Klingberg (1866-1938) griper då in, och Sofi och Erland köper tillsammans Strömsta. Det är okänt om det fanns fler budgivare, men troligen förhandlade Sofi och Erland till sig till köpet med konkursförvaltaren. (Annonsen säger att försäljningen sker ”under hand” och inte genom auktion.)

Tanken med köpet var att Fredrik och Siri skulle få bo kvar, men det fungerade inte i längden, och 1924 tvingades de flytta från Strömsta.

När Sofi dör 1924 ärvs hennes del, så småningom, av Anna, varefter Erland och Anna äger hela Strömsta. Strömsta har sedan gått vidare inom familjen, och ägs nu av Erland och Annas sonsonson Carl Klingberg.

För mer detaljer, se Fredrik Gripensvärd död i 80 år och Systrarna Fogelmarcks ekonomiska problem på 1920-talet.