Erland Klingberg har skickat foton på 4 akvareller från Mackmyra som målades 1915 av Märta Redlund. och Tage Klingberg har kommenterat hur det ser ut idag på samma platser, jämnt 100 år senare.

Märta Redlund var en konstnärlig släkting som ofta besökte Mackmyra; hon var biologiskt en syssling till Anna Klingberg, född Fogelmarck, men hennes mamma Helene Thomée hade vuxit upp på Vall som syskon till Anna och hennes systrar, se Helene Thomée och Märta Redlund.

Det finns fler tavlor av Märta Redlund i släkten, bland annat hos mig. Förhoppningsvis kan fler av dem visas senare. (Bidrag mottages tacksamt.)

När jag under jullovet studerade vidare om de äldre generationerna Klingberg fann jag vad som dels verkar vara en söt kärlekshistoria och dels ett märkligt sammanträffande.

Först bakgrunden. Eva Margareta Pfeiff (1781-1851) var en adelsflicka på gården Yvre utanför Tierp. 13 år gammal blev hon föräldralös 1795; hon uppfostrades därefter några år hos Jacob von Engeström på Kipplingeberg utanför Uppsala, men kom 1800 tillbaka till en granngård till Yvre som hette Stynsberg, där hon bodde hos löjtnant Ulrik August Söderhielm (också en adelsman) och hans familj.

Till Stynsberg kommer 1804-1805 studenten Carl Christoffer Klingberg (1780-1867) som informator. Carl Klingberg studerade till präst (och magister, motsvarande nuvarande doktorsexamen) i Uppsala, men hade tydligen inga pengar utan finansierade studierna med arbeten som informator på olika ställen. Det verkar som om han bara stannade på Stynsberg ett år. Vad som hände då vet jag inte, men året efter flyttar Eva Margareta Pfeiff (nu 24 år) till Carls mor Hedvig Lovisa Juliana Klingberg (1750-1816) som nu bor som änka i Örebro. (Hon var född Löwenborg, också adlig, så den fattige studenten kanske inte var ett orimligt parti.) Där blir Eva Margareta kvar i åtta år, tills hon 1814 gifter sig med Carl Klingberg, som då är färdigutbildad och som just blivit komminister i Ödeby.
(Se vidare Carl Christoffer Klingberg och Eva Margareta Pfeiff.)

Fler detaljer vet jag inte; den som vill får därför fylla i efter egen fantasi.

Nu till sammanträffandet: Ulrik August Söderhielm som de bodde hos på Stynsberg kom från Tolvfors bruk i Valbo. Och hans fru Charlotta Ulrika, född Strömbeck, från Valbo masugn (se Sofiedal), där de gift sig 1792; Valbo masugn hörde till Mackmyra bruk och innan Mackmyra herrgård byggdes bodde ägarna i en herrgård vid Valbo masugn. Charlotta Ulrika Söderhielm var syster till Carl Magnus Strömbeck som 1814 sålde sin halva av Mackmyra bruk (med Valbo masugn) till Olof Elfbrink, och dotter till Sara Högberg som 1819 sålde resten!

Detta skedde ju långt innan familjen Klingberg hade några kontakter med Mackmyra och Valbo. Men när Erland Klingberg (1866-1938) hundra år senare sitter på Mackmyra och skriver på sin bok Slägten Klingberg så måste han ju ha tänkt på att hans farfar och farmor bott hos, och antagligen träffades hos, systern/dottern till de personer som Erlands frus morfarsfar köpte Mackmyra av. Han nämner inte detta sammanträffande i sin bok, men jag tycker det är värt en kommentar.

Jag har på sistone forskar mer om de första generationerna Klingberg, och har (bl.a. med hjälp av Leif Olofsson i Stora Klingsbo) kunnat komplettera tidigare uppgifter i Slägten Klingberg och Svenska Släktkalendern. Bland annat tror jag att jag nu har alla barn i de två generationerna i rätt ordning och med rätt födelseår. Den som är intresserad av detaljerna kan läsa resultatet på de nu uppdaterade sidorna Klingberg, översikt, Jöns Olofsson och Anna Bergia och Anna Klingberg och Carl Ekman.

Men mest överraskad blev jag av att upptäcka att två bröder i nästa generation, Carl och Otto Klingberg, bröder till vår förfader Jonas Klingberg, bytte bort namnet Klingberg mot Klingbergson! När jag först såg Klingbergson på en av dem i kyrkoböckerna trodde jag det var ett misstag, men det visade sig vara konsekvent i fortsättningen, och jag lyckades sedan hitta en kungörelse i Inrikes tidningar 1807:

Denna släktgren dog dock snart ut, och några Klingbergson finns inte längre kvar.

Gott nytt 2015!

Namnet Klingberg kommer ju från Klingsbo, som jag skrivit om tidigare i höst. Men att namnet levde vidare mer än en generation beror på att Anna Klingberg (ett av de syskon som tog namnet i slutet av 1600-talet) gifte sig med Carl Ekman som 1720 dömdes till döden för bedrägeri, varefter deras barn bytte efternamn till moderns namn Klingberg. (Carl Ekman blev inte avrättad, men dog i arresten.)
Hade Carl Ekman varit hederlig, så hade alltså släkten hetat Ekman idag…

Jag har nu gjort en sida om Anna Klingberg och Carl Ekman, där hans brott beskrivs i detalj för den som är nyfiken. (Han hade lånat pengar, men bytt ut panterna mot värdelösa saker; i ett fall bytte han och hans medbrottsling ut ett pantbrev mot ett förfalskat avtal som sade att offret var skyldig dem pengar istället för tvärtom.) Se även den utskrift av rättegångsprotokollet som min pappa gjorde för snart 20 år sedan (en del av er har nog sett den förr).

En gammal källa, refererad i min morfarsfars bok Slägten Klingberg, säger att Carl Ekman arresterades för bedrägeri mot den så kallade godspilten i Stora Tuna. Det är nog fler än jag som har undrat vem, eller vad, godspilten var.
Nu är mysteriet löst. Rättegångsprotokollet talat bara om bedrägerier mot Erik Ersson i Hönsarvet i Stora Tuna, antagligen en förmögen bonde. Erik Ersson hade dött i februari samma år, och i Stora Tuna begravningsbok står den 13/3 1720: ”Erik Ersson i Hönsarvet godspilten”. Tydligen kallades han godspilten, och detta smeknamn var så vedertaget att prästen till och med skrev det i kyrkoböckerna. (Varför han hette godspilten får ni gissa själva.)

Det gick i alla fall bra för resten av familjen, trots familjefaderns kriminalitet och dom, och att han dog utblottad. Gården de bodde på (Sandsberg i Sundborn) var skriven på Anna. Den var tydligen köpt för hennes arv från Klingsbo och den fick hon behålla; Anna bodde kvar där med yngste sonen Andreas i drygt 20 år till. De tre barn som inte dött unga, alla söner, klarade sig bra; en blev bruksinspektor, en präst och en landsfiskal.

I samband med detta har jag också redigerat om sidan om släkten Klingberg och lagt till en del nya förfäder där, samt skrivit mer om Jöns Olofsson och Anna Bergia på deras sida.

Efter denna föga kristliga historia ur släktens mindre ärofulla förflutna vill jag önska alla en God Jul.

En välkomsthälsning till släktens senaste medlem Felix Theodor Zlatan Sandahl, född i Nacka 12 november 2014 och son till Sara Klingberg och Jörgen Sandahl. Felix är den förste i en ny generation på Klingberg-sidan, och såvitt jag vet även på Serrander-sidan.

Som omväxling till information om äldre släktingar i mer eller mindre forna dagar kommer här lite om en nuvarande, nämligen en länk till en intervju med mig själv. Intervjun är gjord på mitt jobb, i matemematiska institutionens serie ”Månadens matematiker”. (Månadens matematiker är alltså inte något hedersomnämnande utan bara en saklig rubrik eftersom en av de anställda presenteras varje månad, utan någon speciell ordning.)

En dag i slutet av oktober for jag och min mamma Ulla Janson, född Klingberg, ett par mil österut från Borlänge till Stora Klingsbo, som namnet Klingberg kommer ifrån. Där träffade vi hembygdsforskaren och f.d. kommunarkivarien Leif Olofsson som skrivit boken Klingsbo i Stora Skedvi från medeltid till nutid (Säter 1986). Hans framlidna hustru var uppvuxen på Stora Klingsbo herrgård och han bor nu i ett litet hus bredvid herrgården. Han berättade om Klingsbos historia och visade oss runt både ute och inne i herrgården, som nu är obebodd men fullt möblerad. Herrgården ägs nu av Anders Wahlund i Stockholm, som även äger Hagelsnäs herrgård knappt två km från Klingsbo. Herrgården hyrs ibland ut som sommarbostad.

Leif Olofsson hade också från Säters kommuns arkiv lånat hem en del gamla handlingar om Klingsbo för att visa oss, t.ex. en detaljerad färglagd karta över gården som gjordes 1715 vid arvsskiftet efter vår förfader Jöns Olofsson.

Vi for sedan till Stora Skedvi kyrka, där Leif bland annat visade oss en ljuskrona och ett par ljusstakar som Jöns Olofsson och hans hustru Anna Bergia skänkte till kyrkan 1700.

Stora Klingsbo tillhörde vår släkt från 1673 (då Jöns Olofsson köpte gården) till 1754 (då hans dotterson Johan Mauritz Holmquist sålde den). Se vidare Stora Klingsbo.

På 1800-talet ägdes Stora Klingsbo av en rad officerare på Dalregementet i familjerna von Knorring och Schenström. Den siste av dem, Carl Ferdinand ”Fenne” Schenström (1860-1950) bodde där 1893-1917. Han var alltså kollega till Erland Theodor Klingberg (1866-1938), och jag utgår från att Erland besökte honom på Stora Klingsbo, kanske när han släktforskade innan han skrev Slägten Klingberg (Gefle, 1906), eller bara för att spela kort och dricka punsch på verandan, eller vad man nu gjorde i officerskretsarna.

Idag på alla helgons dag (som i år infaller på allhelgonadagen 1/11) lade vi som vanligt en krans på graven med Erland Theodor Klingberg (1821-1914) och Sophie Klingberg f. Baalack (1832-1925).  (Texten på gravstenen syns tyvärr dåligt på bilden ovan, eftersom det småregnade.)

Som kuriosa har jag nu lagt till en ny sida med en antavla som jag gjorde som barn tillsammans med min kusin Karin Klingberg (troligen med viss medverkan av någon mer kusin eller bror); vi utgick från min morfar Carl Klingberg som var en gemensam förfader. Antavlan gjordes under olika gemensamma besök på Mackmyra i slutet av 1960-talet; jag letade och läste i släktböckerna som fanns där och Karin skrev. Mellan besöken förvarades anteckningarna i en tom hushållspappersrulle gömd på vinden. Åratal senare tog Karin hand om anteckningarna och skrev rent namnlistan på hållbarare papper.

Som synes hittade vi väldigt mycket på vissa grenar, så resultatet blev ganska snårigt. Jag försökte rita om antavlan snyggare, se igen
sidan om denna antavla, men det blev inte heller helt lyckat; jag minns att vi liknade antavlan vid sjögräs. Vi blev aldrig färdiga; man ser att vi bara hann med Carls farfarsfars förfäder, och det fanns nog mer att göra där också.

En del medeltida förfäder fick inte plats på huvudtavlan utan hamnade som tillägg på ett par extra papper. Bland dessa finner man bl.a. några svenska och danska medeltidskungar; vi kallade dessa (och andra liknande kända men mycket avlägsna förfäder) ”skrytsläkten”. (Se även Ett varningsord.) Jag återkommer kanske till dem en annan gång, men f.n. prioriterar jag släktingar i senare generationer.

Jag har nu (efter att ha lärt mig lite mer datateknik) skapat nya sidor med antavlor för mig själv och Julie, som visar våra förfäder. För mig gjorde jag två versioner, en med 5 generationer bakåt och en större (men mer svårläst) med 6 generationer.

Det finns några luckor, där jag saknar information; mina antavlor innehåller 57 personer av 63 möjliga, resp. 100 av 127 möjliga, medan Julies innehåller 46 av 63 möjliga.

Antavlorna visar bland annat hur de olika släkterna på dessa webbsidor hänger ihop.

Släktingar kan själva leta efter var de kommer in på antavlan, och sedan hitta våra gemensamma förfäder.

Här kommer lite antavlematematik:

Med generationer bakåt finns det förfäder i den :te generationen, och sammanlagt i alla generationer från mig (generation 0) till generation blir det personer. (Detta ger siffrorna 63 och 127 ovan, för resp. 6.)

Nu växer detta snabbt med . För t.ex. får vi drygt en miljon (1 048 576 för att vara exakt) personer i generation 20; dessa bör ha levt för ca 600 år sedan, dvs på 1400-talet. Nu var Sveriges befolkning då (efter digerdöden på 1300-talet) nog mindre än en halv miljon (enl. Historia.se), och även om en del av förfäderna har invandrat så är det uppenbart att inte alla dessa 1048576 förfäder är olika, utan att en del (troligen många) finns två eller flera gånger, på olika grenar, eftersom jag haft förfäder vars föräldrar var släkt med varandra (kanske på långt håll). Släktforskare kallar detta för anförluster. I mitt fall finns inga sådana fall i de första 6 generationerna bakåt, se min antavla, men om jag går en generation till så har Ulla Elfstrand och Marie Elfstrand samma far, Daniel Elfstrand, som alltså är både morfars mormors farmors far och morfars mormors mormors far.

(Trots detta så vore det svårt att hinna utforska alla dessa 1048576 anor. Och om man hade lyckats så vore det svårt att sedan presentera alla på dessa webbsidor. Så ambitionen är lägre.)