Vid 200-årsfirandet på Mackmyra 16/8 2014 höll Rolf Klingberg ett föredrag om utvecklingen av Mackmyra bruk efter järnbrukstiden, med beskrivning av olika industriverksamheter som bedrivits där. Detta föredrag finns nu också utskrivet, och kan läsas här: föredrag om Mackmyras industriverksamhet.
Min mormorsfar Torsten Serrander (1875-1940) skrev ca 1918 på skrivmaskin ett häfte (28 sidor, i ett exemplar, möjligen med någon kopia) där han förtecknar ”sina närmaste släktingar”, vilket inkluderar hans sysslingar och deras barn, dvs alla ättlingar till hans farfars, farmors, morfars och mormors föräldrar. Jag har nu kopierat denna lilla men innehållsrika släktbok: Torsten Serranders släktingar.
Se även sidan Serrander. Mer information om släkten Serrander kommar vid ett annat tillfälle.
Viktor Klingberg (1856-1947), son till Erland Theodor Klingberg och Sophie Klingberg, född Baalack var läkare men också amatörbotaniker. Han emigrerade till Sydafrika 1894 (se Viktor Klingbergs Afrikabrev), och de första åren i Afrika samlade han en hel del växter som han skickade till Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Viktor hade även kontakt med Museum of Natural History i London, men tyckte att de erbjöd för lite betalt. (Vad, om något, han fick från Stockholm vet vi inte.) Sedan verkar han ha slutat skicka växter, kanske eftersom han då lämnat nybyggarområdena i Matabeleland och bodde på mer etablerade platser i Sydafrika där floran nog var mer känd.
Som Wilhelm upptäckte för några år sedan så fick en av Viktors växter (en korsört) senare namnet Senecio klingbergii till hans ära. Tyvärr anses detta numera vara samma art som Senecio discifolius (numera kallad Emilia discifolia), så namnet används inte längre.
Namnet Senecio klingbergii gavs av den tyske botanikern Joh. Mattfeld som studerade Viktors samling och 1922 skrev en artikel i Notizblatt des Königl. botanischen Gartens und Museums zu Berlin där han identifierar sammanlagt sju nya arter. Likaså har en lav som Viktor plockade i Bechuanaland sedan beskrivits som en ny art Usnea acanthera. Några av Viktors växtexemplar är alltså typexemplar, dvs de exemplar som definierar arterna, och de är därför fortfarande viktiga för den botaniska forskningen.
Mattfeld skriver i sin artikel att Viktors samling i Naturhistoriska riksmuseet omfattar ungefär 300 växter; i riksmuseets databas Krypto-S finns av dessa f.n. 33 växtexemplar (31 kärlväxter och 2 lavar) insamlade av Viktor i Matabeleland och Bechuanaland (nuvarande Zimbabwe och Botswana) 1895-1896. Åtta av dessa (de åtta typexemplaren) finns med bild; länkar till några av dessa finns nedan.
Söker man i databasen på ”insamlare Klingberg” hittar man dessutom en sydbläddra Utricularia australis som Viktor plockade i Värmland som 17-åring, liksom 3 växter plockade av hans storebror Richard (1854-1907) som tonåring, däribland en ängsgentiana Gentianella amarella från Gustafsström där familjen bodde.
Länkar till bilder på några av Viktors växtexemplar:
Olof Elfbrink (1773-1835) var bondson från Älvkarleby, men flyttade som 15-åring till Gävle där han så småningom blev en av stadens största grosshandlare, köpte Mackmyra bruk, m.m. (Se sidorna Elfbrink och Elfbrink, Elfstrand och Göransson.) Han hade flera bröder som senare också tog namnet Elfbrink.
Yngste brodern Nils (1782-1837) flyttade också till Gävle som tonåring, där han verkar ha först gått i skola och sedan arbetat hos grosshandlaren Daniel Elfstrand, där också Olof arbetade och 1802 blev kompanjon.
1804 köper Olof Elfbrink en gård (Rusthållet) i Mälby på Väddö, bredvid Väddö kyrka, och dit flyttar 22-årige Nils som arrendator eller förvaltare. Dessutom flyttar deras nu åldriga föräldrar Daniel Nilsson (1727-1815) och Cajsa Jansdotter (1741?-1824), 77 resp. 63 år, dit från Älvkarleby, och bor resten av sina liv där hos Nils. Det är oklart vem som hjälpte vem, men min gissning är att Olof Elfbrink ordnade detta för att ge sina föräldrar en trygg och bekväm ålderdom, samtidigt som lillebror Nils kanske redan hade tröttnat på affärslivet och hellre levde på en gård på landet. Nils blev i alla fall kvar på Mälby till sin död 33 år senare.
Nils Elfbrink gifte sig 1819 med Abigael Lemon (1797-1872), en smedsdotter från Ortala bruk vid Väddö, men de fick inga barn. Efter Olofs och Nils död sålde Olofs arvingar gården, men änkan Abigael fick bo kvar i något hus på gården tills hon dog 35 år senare.
Nils Elfbrinks grav finns kvar på Väddö kyrkas kyrkogård, med ett järnkors med hans namn. Föräldrarna och hustrun är också begravda på Väddö, men vi vet ej om de ligger i samma grav.
Bilderna togs vid ett besök på Väddö idag. Den gamla huvudbyggnaden på gården där de bodde verkar inte finnas kvar, och gården har senare delats upp på tre gårdar. (Mälbys historia kan läsas i artikeln Mälby.)
I Arbetarbladet finns idag en artikel om Daniel och Wilhelm Elfbrinks rederier på 1840-talet: Mackmyra hade Sveriges största rederi. (Tack Tage för tipset.)
Se även sidorna Elfbrink och Elfbrink, Elfstrand och Göransson för mer om bakgrunden.
Rolf har uppmärksammat mig på att Gustavsströms herrgård, där våra förfäder Erland Theodor och Sophie Klingberg bodde med sina 9 barn 1866-1886, är till salu. Se mäklarfirmans annons med beskrivning och bilder. (Läs också mer om Erland och Sophie Klingberg och deras 9 barn.)
Jag har idag firat min 60-årsdag. Detta har också uppmärksammats med en artikel i Upsala Nya Tidning.
Jag kommer aldrig att bli bjuden på studentjubileum, eftersom jag aldrig tog studentexamen; jag gick inte i gymnasiet (utom att jag följde med i några ämnen, olika år och i olika klasser) och jag har bara studentbetyg i fem ämnen. Så därför får jag fira själv. Idag är det 50 år sedan jag tog mitt första studentbetyg!
Det var alltså i kemi, som jag hade lärt mig själv genom att läsa mammas gamla skolböcker för jag tyckte det var roligt. Jag minns att jag var nära att svimma under det muntliga förhöret av anspänningen, och jag tror att lärarna (kollegor till pappa på läroverket i Borlänge) avbröt det lite tidigare än de tänkt. Jag var bara 9 år, och kunde inte göra laborationerna; istället hade jag varit med en gymnasieklass och tittat på deras laborationer. Därför fick jag bara det näst högsta betyget ”med utmärkt beröm godkänt”, eller a som det brukade förkortas. (Dåtidens betygsskala var inte helt lättförståelig.)
Sedan följde ett realskolebetyg i matematik i maj 1965, därefter mitt första och enda grundskolebetyg (från årskurs 3) i juni 1965, samt studentbetyg i matematik (1966), biologi (1966), fysik (1967) och svenska (1969); men då hade jag redan 1968 fått dispens och blivit inskriven på universitetet utan fullständig studentexamen.
Jag har nu gjort en beskrivning av Elfbrinkska gravkoret i Gävle, där 81 släktingar, däribland 10 av mina förfäder, ligger begravda. Jag har också gjort en förteckning på alla begravda i Elfbrinkska gravkoret, med släkttabeller som visar deras släktskap med varandra, tillsammans med lite statistik över deras levnadsålder och dödsår. På sidan finns också länkar till ett par läsvärda äldre beskrivningar av gravkoret och dess historia, och hur det såg ut där förr i tiden när kistor stod i rader på golvet (men underhållet så småningom blev eftersatt).
Det har varit intressant att spåra alla begravda i gravkoret, av vilka jag kände några men de flesta bara är namn för mig. Men det har också varit lite sorgligt, och ett memento mori (en påminnelse om allas vår dödlighet) att studera dem, nu alla döda (därbland rätt många småbarn).
Gravkoret byggdes som bekant efter Olof Elfbrinks död 1835 av hans änka Ulla född Elfstrand och två av hennes syskon, Pehr Elfstrand och Marie, gift med Anders Petter Göransson; de tre männen var inte bara svågrar utan också kompanjoner i familjeföretaget. (Läs mer om dem och deras bakgrund på sidan Elfbrink, Elfstrand och Göransson.) Senare släktingar har tyvärr inte haft kvar grundarnas stora rikedom, vilket ibland lett till besvär med underhållet av gravkoret, men det är nu i gott skick. De släktingar som inte sett det i verkligheten rekommenderas ett besök!
Jag har nu skrivit ihop en lång sida om släkterna Elfbrink, Elfstrand och Göransson, och deras samband med varandra genom giftermål och familjeföretag. (Vi härstammar från alla tre släkterna: Emma Fogelmarcks farfar var Olof Elfbrink, hennes farmor Ulla Elfstrand, hennes morfar Anders Petter Göransson och hennes mormor Marie Elfstrand.)
Läs om släkten Elfstrands uppgång och fall (i affärsvärlden). Läs (och repetera, för ni släktingar har nog hört det förr) hur bondpojken Olof Elfbrink började jobba hos en släkting Elfstrand som var rik köpman i Gävle, och fick både dottern och halva kungariket, eller åtminstone en del av familjeföretaget. Sedan köpte han Mackmyra bruk. Och läs om hur dessa hänger ihop med Göransson och Sandviken.