Sophie Klingberg, född Baalack (1832-1925)

För hundra år sedan, den 10 mars 1925, dog min morfars farmor Sophie Klingberg, född Baalack (1832-1925). Hon var sedan 11 år änka efter Erland Theodor Klingberg (1821-1914), och hon blev liksom han 92 år gammal.

Sophie var född 26/8 1832 i Munktorps socken i Västmanland, som äldsta barn till Carl Gustaf Baalack (1800-1848) och Amalia Flodin (1808-1885). Familjen flyttade 1838 till Västergötland där de bodde i Tidaholmstrakten. 1854 gifte hon sig där med Erland Theodor, och 5 år senare flyttade de till Hällefors (Västmanland) och senare Gustavsström (Värmland). Efter Erland Theodors pensionering flyttade Sophie och Erland 1886 till Uppsala, och de ligger begravda på Uppsala gamla kyrkogård.

Sophie och Erland fick 9 barn, vilka (ovanligt nog för den tiden) alla blev vuxna; de flesta fick egna barn, och Sofie och Erland har ett stort antal nu levande ättlingar. Många av dessa hedrar Sophies minne med en sammankomst vid hennes grav idag.

Mer om Erland Theodor och Sofie och deras 9 barn kan läsas på sidan Erland Theodor Klingberg (1821-1914) och Sophie Baalack (1832-1925) och i den längre texten Erland Theodor Klingberg och Sophie Baalack (17 sidor, sammanställd till hundraårsminnet av Erland Theodor Klingbergs död 1914). Sophie skrev dagböcker; de flesta brände hon, men de senaste är bevarade, och finns renskrivna på Sophie Klingberg dagbok 1908-1922.

Släkten Baalack kom till Sverige med Sophies farfars farfar Anders Fredrik Baalack (ca 1683-1753) som kom från Vorpommern i norra Tyskland, då svenskt område. Han tog värvning i ett svenskt regemente där och var sedan svensk officer under det stora nordiska kriget; efter att ha varit dansk krigsfånge kom han till Sverige 1714 och blev kapten vid Älvsborgs regemente i Västergötland. Inget är känt om hans bakgrund. Familjetraditionen säger att släkten är polsk adel, men jag har inte hittat något som bekräftar detta.

En gren av släkten Baalack lever vidare i Sverige idag.

Läs mer om Sophies föräldrar och syskon, och om Anders Fredrik Baalack och generationerna däremellan, på sidan Baalack och speciellt avsnittet där om Sophie och hennes familj. En fullständig(?) kartläggning av hela släkten Baalack finns i skriften Släkten Baalack (73 sidor); en kortare version med bara vår gren finns i Släkten Baalack (Carl Fredriks gren) (22 sidor).

På juldagen åt vi kalkon (enligt engelsk tradition) och jag kom då att tänka på en historia om ett kalkonrecept som berör släkten.
Såvitt jag minns var det så här.

Min morbror Rolf Klingberg var under ett antal år VD för Kronfågel, som föder upp och säljer kyckling mm. En gång under denna tid, troligen 1977, utlyste Kronfågel, som en del av en reklamkampanj för kalkon, en tävling om bästa kalkonrecept. Mamma såg detta, och tyckte det skulle vara roligt att delta. Hon brukade inte steka kalkon och hade inget speciellt kalkonrecept, men hon tittade i sina kokböcker och med sin matlagningsvana skrev hon ihop ett recept. Pappa bidrog också genom att säga att kalkonen skulle penslas med apelsinlikör. Men eftersom hennes bror var VD tyckte mamma att det inte skulle se så bra ut om hon vunne, så hon skrev min bror Tomas namn på receptet och skickade in det. (Tomas bodde då ännu hemma.)

Några veckor senare ringde Rolf till mamma, och sade att han tittat på resultatet av deras pristävling och sett att Tomas vunnit tredje pris!
Han förstod naturligtvis sammanhanget. Men han trodde inte att tävlingsjuryn hade provat att laga till receptet, och det hade ju inte mamma heller. Dessutom hade mamma inte sparat receptet, så hon var tvungen att be Rolf om en kopia. Men sedan lagade hon till kalkon efter sitt eget recept då och då under många år.

Jag minns inte vad Tomas fick för pris; kanske en kalkon?

Nu är det länge sedan mamma, eller någon annan av oss, använde hennes recept. Men för den som är sugen att prova finns en kopia här:

Min mormor Sara var född Serrander. Släkten Serranders förste kända stamfar var snickaren Erik Svensson Serrander (1666-1741) i torpet Sågstugan vid Grinda herrgård i Lilla Malma socken utanför Malmköping i Södermanland; enligt traditionen tog han namnet Serrander från torpets namn (såg = Serra på latin). Jag antar att Erik Serrander själv inte var hemma på latin, och jag misstänker att kyrkoherden hjälpte till med namnet.

Sågstugan finns kvar än idag, och för några veckor sedan hälsade min kusin Anna på där. Nuvarande hyresgäst berättade för henne att 2-3 st Serrander har kommit och tittat under hans tid. Här är några bilder från Anna på Sågstugan idag.

Min mammas kusin Wilhelm Klingberg (född 1945, son till Wilhelm Klingberg, 1902-1994) har skrivit ned minnen från några besök han gjorde som barn hos sin farbror Carl Klingberg med familj på Mackmyra. Se Wilhem Klingbergs Mackmyra-minnen.

är det 99 år sedan min morfars farmor Sophie Klingberg född Baalack dog. Om ett år, när det gått 100 år sedan hennes död, planerar vi att högtidlighålla minnet av henne med ett besök vid hennes och hennes man Erland Theodor Klingbergs grav här i Uppsala, följt av eftermiddagsfika hemma hos oss.
Av praktiska skäl planerar vi detta till söndag 9/3 2025.

Alla släktingar är inbjudna.
Närmare detaljer kommer nästa år, men ni kan redan nu reservera 9/3 2025.

Svante

föddes Anna Elfbrink, den yngsta av Wilhelm Elfbrink och Sofie Göranssons tre döttrar; hon var lillasyster till Julia (1839-1918, gift med Oskar von Otter) och Emma (1844-1910, gift med Wilhelm Fogelmarck). Anna gifte sig 1865 med Christian Lundeberg (1842-1911), vars far August Lundeberg (1810-1885) var disponent på Forsbacka bruk, ett järnbruk bara 5 km uppströms från Annas far Wilhelm Elfbrinks bruk Mackmyra. Efter bröllopet flyttar de nygifta till Oslättfors bruk (ca 2 mil norr om Forsbacka), som ägdes av August och som Christian fick förvalta åt honom.

1870 köpte August och Christian Lundeberg tillsammans med Annas pappa Wilhelm Elfbrink Forsbacka bruk av arvingarna till Forsbackas tidigare ägare (af Nordin). Wilhelm Elfbrink dog samma år, och arvet skiftades sedan så att Anna och Christian Lundeberg fick Forsbacka, medan Annas syster Emma och hennes man Wilhelm Fogelmarck fick Mackmyra, men att de två systrarna och deras män (som i dåtidens samhälle sågs som ägarna) ägde båda bruken gemensamt, och bruken drevs sedan gemensamt till 1898. 1872 flyttar Christan och Anna till den Stora Herrgården på Forsbacka där de sedan bor större delen av livet, medan Christians föräldrar bor kvar i Lilla Herrgården.

Anna fick sammanlagt 6 barn, varav en dotter dog späd. De hade dessutom som fosterbarn Christians kusin Arthur (1860-1927) som blev föräldralös 1866. Även Christians föräldrar hade föräldralösa släktingar som fosterbarn, så det fanns många barn i de två herrgårdarna. Dessutom var det nära till Mackmyra där Annas syster Emma bodde med sin familj, och familjerna umgicks mycket och var ofta hos varandra på middagar och andra fester på 1870- och 1880-talet.

Christian Lundeberg engagerade sig politiskt och var riksdagsman i första kammaren från 1886 till sin död. Även om detta då inte var ett heltidsarbete, så kom han och Anna att tillbringa mer och mer tid i Stockholm, och de hade en stor våning där också. Vi vet från brev att Annas systerdöttrar Anna och Siri Fogelmarck besökte dem i Stockholm. Christians största insats var när han 1905 blev statsminister sedan Norge förklarat unionen med Sverige upplöst; Christian ledde sedan förhandlingarna i Karlstad med den norske statsministern som slutade med en fredlig uppgörelse.

Familjen sålde Forsbacka bruk 1907, varefter Anna och Christian definitivt flyttade till Stockholm, där de dog några år senare, 1913 resp. 1911.

Strax utanför Säffle ligger By kyrkogård. Säffle tillhörde ursprungligen By församling, och på kyrkogården ligger flera släktingar begravda, bland annat min farfars föräldrar Albin Janson (1875-1952) och Kristina, f. Johannesdotter (1868-1932), liksom min farmors föräldrar August Andersson (1880-1918) och Oktavia, f. Löfgren (1885-1957).

I Säffle såg, och besteg, vi ”Olof Trätäljas hög”, en gravhög som sedan 1700-talet har utpekats som grav för Olof Trätälja. Det är visserligen högst osäkert om han har existerat, men enligt Snorre Sturlasons historiska verk Ynglingasagan (skriven på 1200-talet) tillhörde han Ynglingaätten där en lång rad förfäder varit kungar i Gamla Uppsala. När hans far Ingjald Illråde besegrades flydde Olof med anhängare till Värmland, där han röjde mark (vilket gav honom tillnamnet Trätälja) och grundade ett eget rike. Enligt Ynglingasagan i kombination med andra osäkra uppgifter var han en av mina förfäder på mammas sida, se Ynglingaätten.

Min pappa Bo Janson (1933-2004) var född i Säffle, liksom hans föräldrar Gösta Janson (1907-1979) och Karin, f. Andersson (1911-1990). Säffle växte till och blev en tätort under andra halvan av 1800-talet, och av mina farföräldrars föräldrar var bara farmorsmor själv född i Säffle; de andra (liksom hennes föräldrar) flyttade till Säffle från olika delar av Värmland i slutet av 1800-talet. Se sidan Janson mm i Värmland översikt för dem och deras förfäder.

Den viktigaste industrin i Säffle var Billerud, ett pappersbruk som tillverkade pappersmassa med sulfitmetoden från 1884 till 2021, då tillverkningen av pappersmassa lades ned. Farmorsfar August Andersson (1880-1918) var byggmästare och arbetade både åt Billerud och som egen företagare; han byggde bland annat Billeruds huvudkontor. Farfarsfar Albin Janson (1875-1952) var vanlig arbetare i Billeruds sulfitfabrik. Farfar Gösta Janson fick som 14-åring jobb som springpojke åt högsta chefen på Billerud, disponent Storjohann, och avancerade så småningom till kamrer; han och familjen flyttade 1943 från Säffle till Grums (fortfarande åt Billerud) och sedan 1946 till Gävle.

I Säffle tittade vi på några platser där familjen bott och verkat, bland annat dessa:

I juli 2023 reste vi till Värmland i några dagar, och gjorde bland annat besök på några platser där släktingar bott eller varit verksamma. Främst på min pappa Bo Jansons sida; han var född i Säffle. Men vi började i Karlstad, som var platsen för släktens stora insats i storpolitiken 1905.

Den som stod för insatsen var Christian Lundeberg (1842-1911), som var gift med Anna Elfbrink (1944-1913). Han var alltså ingift morbror till min morfarsmor Anna Fogelmarck (1867-1953), gift med Erland Klingberg (1866-1938). Christian Lundeberg hade mycket nära kontakt med sin svåger Wilhelm Fogelmarck (1835-1893) och de ägde Mackmyra bruk och Forsbacka bruk (som egentligen deras fruar hade ärvt) tillsammans till 1898 (efter Wilhelms död). De startade också tillsammans Mackmyra Sulfit AB, som 1905 drevs av Christian Lundeberg och Erland Klingberg tillsammans med fabrikens disponent, med ett antal andra släktingar som delägare.

Christian Lundeberg var förutom brukspatron även riksdagsman i första kammaren från 1886, och han blev ledande inom högern där. Norge var sedan 1814 i union med Sverige, med gemensam kung men egen regering och egen riksdag (Stortinget). Men i Norge växte strävan till självständighet, och till slut förklarade Stortinget den 7 juni 1905 att unionen med Sverige var upplöst. Detta var inte populärt i Sverige, men åsikterna om vad som skulle göras varierade från krig till glatt accepterande. I riksdagen ansågs kung Oscar II och regeringen för passiva, och ett särskilt riksdagsutskott tillsattes med Christian Lundeberg som ordförande. Efter fyra veckor kom utskottet med ett förslag som gick ut på att godkänna unionsupplösningen om Norge gick med på en rad villkor. Förslaget antogs enhälligt av riksdagen, och kungen utnämnde den 2 augusti 1905 Christian Lundeberg till statsminister för en samlingsregering för att genomföra unionsupplösningen.

Det blev förhandlingar med Norge, och de skedde i Karlstad, mitt emellan Stockholm och Oslo. De två statsministrarna Christian Lundeberg och Christian Michelsen med några få andra delegater förhandlade på Frimurarlogen vid Stora torget i Karlstad från den 31 augusti till 23 september 1905, då de lyckades komma överens om en fredlig upplösning av unionen.

Efter detta kraftprov hade Christian Lundeberg gjort sin största insats; han avgick som statsminister den 7 november 1905. Han hade de återstående åren till sin död 1911 åtskilliga uppdrag i riksdagen, bl.a. som talman i första kammaren, men var inte längre lika betydande.

Vi tittade i Karlstad naturligtvis på Frimurarlogen (utifrån), liksom på det fredsmonument som senare rests utanför på Stora torget. Vi såg också en liten utställning om förhandlingarna som en del av utställningen om Värmlands historia på Värmlands museum.