är den 20-åriga Ulla Klingberg i Paris. Nu skall hon få komma ut och känna livet pulsera, nu skall hon få uppleva något annat än det tråkiga gamla Gävle. Hon skall lära sig franska, ta sånglektioner och insupa så mycket kultur hon bara kan. I brev till och från henne under de 3 1/2 månad som hon är i Paris, kan vi i detalj följa vad hon har för sig och vad hon upplever.

…………………………………………………………………………………

Att Ulla har ett svenskt kontaktnät i Paris nu när hon varit där i snart en månad, det är uppenbart. Det är några damer, ett par bekanta från Stockholm, några flickor som bor på samma pensionat och en syssling. Men blir det så mycket franska pratat då, undrar Mamma Anna hemma i Gävle (för det var väl ett av skälen till resan?):

”Visst tycks det huvudsakligen vara svenska flickor, som du träffar på, och det kan ju vara litet dumt för språkets skull och för studiet av nationen, men är ju i alla fall väl, att du har dem, och kan ju på sätt och vis vara av ännu större betydelse att utvidga och konsolidera din vänskaps och bekantskapskrets här hemma.”

I grund och botten betyder en stor vänskaps- och bekantskapskrets hemma att Ullas möjligheter att träffa någon lämplig ung man ökar. Ingen ung man nämns någonsin i något brev – utom en enda gång då Ulla är i Stockholm och hennes moster Fiffan nämner någon, för oss, okänd notarie, som hon gärna skulle se i släkten. Ett par gånger under sin Stockholmsvistelse blir Ulla utbjuden på té på NK och på konsert av en ung man, men det verkar inte blivit något mer av det. Hon träffar gott om unga män på sin dansklubb i Stockholm och så har hon ju två äldre bröder med stort socialt umgänge vad gäller studiekamrater.

Ulla träffar ju inga unga fransmän egentligen; men nu har hon ju börjat ta danslektioner, så då kanske möjligheten finns…