”Skrytsläkten” var vad vi, när jag var barn, lite ironiskt och skämtsamt kallade de anfäder (alla på medeltiden) som var kungar eller andra kända personer. Mina morföräldrar Carl Klingberg (1905-1990) och Sara, f. Serrander (1908-1969) uppmuntrade oss, och talade nog gärna själva om dessa anfäder, men mormor underströk också att vi inte skulle ta detta på för stort allvar, se Ett varningsord.

Nej, man bör inte skryta med sina förfäder. Dessutom är det inte självklart att kända förfäder är något att skryta med. En av mina kusiner har efteråt berättat att hon skämdes när hon fick veta att Engelbrekts mördare var en av våra förfäder, och att hon var rädd att skolkamraterna skulle få veta det.

I alla fall har jag, som kuriosa, nu letat fram härstamningarna från några av dessa kända anfäder. (Fler följer kanske senare.) Se sidan ”Skrytsläkten”, med t.ex. kung Karl Knutsson Bonde.

Men det har visat sig att inte alla härstamningar är så säkra som det sagts; det finns ju massvis med felaktiga och ibland direkt påhittade släkttabeller publicerade, speciellt med anor tillbaka till kungar och liknande, och en del äldre grenar på vårt släktträd kommer indirekt från sådana källor. Att vår härstamning från Oden är tvivelaktig är knappast en överraskning, men även Harald Hårfager m.fl. måste jag sätta ett frågetecken för.

Å andra sidan kan vi trösta oss med att vi säkert härstammar från Harald Hårfager ändå, liksom alla nu levande skandinaver (utom sentida invandrare), även om vi inte kan vara säkra på hur. Detta följer av enkla matematiska överväganden, som jag häromdagen visade på sidan Släktmatematik.